Christian Falks Sommarprogram i P1 var verkligen en
tårdrypare. Snytservetterna gick åt i en sällan skådad ström!
Avslutningsorden, till sonen som valde att ända sitt liv:
”Jag vänder mig till dig min älskade William. Jag har bara några få viktiga
saker kvar att fixa, sen kommer jag” fick mig, och säkert de flesta andra, att
fullständigt bli förkrossade.
Med några timmars eftertanke så slår det mig att vi är så
otroligt, imbecillt, obegåvade på att visa någon människa vi tycker mycket om
uppskattning medan denne är i livet.
Jag vet för för ett par år sedan sa jag till en släkting
om en av mig älskad äldre faster: Hennes begravning måste jag absolut bevista!
Den jag pratade med tittade på mig som om jag kom från
yttre rymden och sa: ”Hur vore det om du engagerade dig i, och såg till att
träffa, människan medan hon ännu är i livet?”
Naturligtvis helt riktigt konstaterat av min släkting!
Jag påstår att vi är alldeles för dåliga på att visa en
älskad vän/släkting/kändis/vem-som-helst uppskattning då denne fortfarande är i
livet.
Däremot är det otroligt lätt att brisera i massor med
lovord i samband med att någon gått bort!?! Gärna via sociala medier så att
riktigt många ser att man själv minsann är en empatisk människa!
Det är sjukt!
Christian! Jag visste, helt ärligt, inte mycket om dig
under din livstid. I dag blev jag klokare och jag är övertygad om att du och ”Wille”
har ett megaparty just nu!
Själv tänker jag försöka bry mig mer, än vad jag gjort hittills, om de människor som
betyder något för mig NU! Medan de, och jag, fortsatt är i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar