När jag halkar och knäcker ett par revben vid min
busshållplats, när jag får vada i ett par decimeter djupt slask vid Slussens
tunnelbanestation, när jag får vänta 27 min för länge på min tunnelbaneavgång
och när ansvariga för stadens snöröjning och kollektivtrafik inte tycks förstå
att de just har ett mycket stort ansvar vill jag skrika rakt ut!
Jag vill vråla; ”Det här är åt helvete!”
Precis som samtliga, i alla fall en absolut majoritet, t-baneförare skriker till mig och mina medpassagerare, då ingen av förarna
tycks begripa att de använder en mikrofon. Jag har ingen mikrofon men skulle
behöva en megafon för att uttrycka all min frustration!
Den senaste månaden har bjudit på helt oacceptabla
situationer för alla i Stockholm.
Ledarskribenten Erik Helmerson i DN uttryckte häromdagen
precis det jag känner. Han beordrade ”Avgå alla!” och avsåg då alla de som har
att stå till svars för att de bedrövliga vardagssituationerna tillåts upprepa
sig, gång efter gång, dag efter dag.
Denna torsdags morgon bjöd inte på några som helst
överraskningar. T-banan var totalhavererad, trottoarerna fortsatt osandade,
busstrafiken i innerstan delvis nedlagd för att bussarna flyttats ut i
förorterna för att frakta strandade t-baneresenärer. Alltihopa kallas ”signalfel”
och ”vi gör så gott vi kan i den extrema väderleken.”
När t-banan dök upp skrek föraren, precis som alla andra
förare: ”Tid för avgång, dörrarna stängs.” Varför, ända in i glödheta, vrålade
hon inte: ”Det var tid för avgång för 27 minuter sedan, dörrarna stängs.”
Att påstå att det är ”tid för avgång”, och att SL/MTR
tillåter sina förare att ständigt skrika ut detta, är ett hån mot oss
resenärer.
Nu är det dags för räfst och rättarting!
Denna vinter i Stockholms-trafiken är sedan länge förlorad,
alla de tågen har redan gått, men om nästkommande vinter ska ge möjligheter att
komma fram dit man vill inom rimlig tid och helskinnad från halkskador så måste
arbetet påbörjas bums.
Detta efter att alla nu ansvariga avgått! I rätt tid, det
vill säga omedelbart!