Döden är ett sorgligt kapitel – om än oundvikligt!
Förutom att efterlevande inte längre har tid att ta avsked
av den bortgångne så orsakar en kremering mer än 150 kg växthusgaser till
naturens förfall och klimatets upphettning. Ur askan i elden liksom!
I ett antal av USA:s stater finns ett miljövänligare alternativ,
som ännu inte är godkänt i Europa, såvitt jag vet.
Vattenkremering, på engelska ”resomation”, som jag inte kan
finna någon vettig översättning på, går ut på att kroppen läggs i en
miljövänlig kista som stängs in i en vätskefylld kammare där vätskan, en
blandning av vatten, lut, socker och salt, hettas upp till ca 160 grader.
Kammaren är under tryck och vätskan kokar aldrig.
Resterna av kroppen löses upp och eventuella benrester mals
ned.
Processen tar ca 3-4 timmar och askan läggs därefter i en
urna som lämnas till de anhöriga eller begravningsbyrån.
Jag läser på den nederländska nyhetssajten Dutchnews.nl att
Yarden, en sammanslutning av begravningsbyråer, beställt en utredning från TNO
Scientific Institute.
Rapporten visar att det inte finns några som helst negativa miljöaspekter
som förhindrar att metoden godkänns, tvärtom.
Varför inte vattenkremering redan är ett välanvänt sätt är en
smula svårt att begripa eftersom metoden patenterades i USA så tidigt som 1888!
Om miljön ska räddas från en katastrof för kommande
generationer så borde vi inte bara bry oss medan vi är i livet. Vi borde också
ges möjlighet att vara så miljövänliga som möjligt även när vi lämnat detta
livet!