27 maj 2020

Palmoljan saknar existensberättigande


I dagens nummer av Expressen bekräftar frilansjournalisten Andreas Ståhl det som jag, och många, många andra, länge har misstänkt; Det finns inget tillåtande med palmolja överhuvudtaget.

Att som Marabou och Fazer, våra två giganter på godismarknaden, försvara sig med att just den palmolja de använder i snart nog alla sina produkter är certifierad och spårbar är ingenting annat än en gigantisk marknadsbluff skapad i profitens tecken.

Andreas Ståhl avslöjande om lastbilar vars registreringsskyltar plockas bort när de fraktar palmfrukter från mindre nogräknade plantager till de som påstår sig sälja endast certifierad och spårbar palmolja är förödande för alla företag som fortsatt använder oljan i sin produktion.

Andreas pekar visserligen ut endast företaget AAK och dess ägare systrarna Sofia Schörling Högberg och Märta Schörling Andreen men den som läser artikeln inser att AAK på intet vis kan hängas ut som ensamt skyldiga – det är helt enkelt för många lastbilar utan registreringsskyltar som kör mellan de enorma palmoljeplantagerna där en gång regnskog funnits och där många djurarter, däribland orangutangen, haft sin levnad.

Jag hoppas att livsmedelsproducenter och andra, palmoljan ingår ofta i kakor, kex, matbröd, schampo, godis, snacks, bordsmargarin, värmeljus och mycket, mycket annat, tar ett eget ansvar och nu ser till att en gång för alla fasa ut den förhatliga oljan.

Det skulle Indonesiens och Malaysias djurliv vinna på liksom miljön då plantagerna bidrar till enorma mängder växthusgaser och kraftigt försämrar vattenmiljön i närområdet.

Kräv att få veta av din livsmedelshandlare hur han/hon ser på problemet med många produkter som innehåller palmolja och vad han/hon tänker vidta för åtgärder!

Jag uppmanar också alla att noggrant studera innehållsförteckningarna på produktförpackningar och helt enkelt rata allt som innehåller palmolja. Kosten kan under en tid komma att bli begränsad men tro mig – det finns finfina alternativ som inte innehåller palmolja! 

Marabou och Fazer skulle inte vara de enda som skulle få se försäljningen falla men jag tror att de båda chokladföretagen ganska snabbt skulle lägga om produktionen om alla följde det enkla rådet att rädda en orangutang eller flera – inte vilddjur i profithungriga koncernledningar!

21 maj 2020

Kolla färdiga lunchmackan - den kan vara importerad!


När det är en ledig dag brukar jag ofta unna mig en rejäl sovmorgon. Följden blir att frukosten mer eller mindre hamnar framåt lunchtid och att lunchen helt utesluts från dagsprogrammet.

Det brukar bli något mindre, en macka eller som idag, en liten wrap, som får ersätta lunchen.

Stående framför kyldisken med sallader, mackor och annat i min livsmedelsbutik föll ögonen på en förpackning med rubriken ”Tuna pepper sauce wrap.” Den såg både lagom ut i storlek och spännande så den fick slinka ned i min varukorg.

Inte förrän jag kom hem insåg jag att bäst-före-datumet låg hela åtta dagar framåt i tiden.  

Jag tänkte: Hur mycket kemikalier måste inte en livsmedelsprodukt med fisk, färska grönsaker och annat innehålla om den anses ätlig i slutet av nästa vecka? Kollade innehållsförteckningen men kunde dock inte finna någonting annorlunda mot vad jag gör på motsvarande produkter.

Vad jag däremot fann på etiketten var att min wrap för dagen inte tillverkats i Sverige! EAN-koden börjar på 57 som visar att produkten tillverkats i Danmark.

Företaget Food Collective visar sig vara hemmahörande i Köpenhamn. Deras hemsida finner du här.

På hemsidan stoltserar företaget med att ha ICA, Hemköp och Willys i sitt kundstall och att de levererar sina produkter över hela Danmark, Norge och Sverige.

Ursäkta – finns det ingen tillverkare av färdiga mackor i Sverige längre? Varför köper våra butikskedjor inte in denna typ av produkter i sitt närområde?

Hur förklarar våra stora butikskedjor de mycket långa transportsträckorna? Vad hände med miljötänket?

Det är så att man blir mörkrädd!

Hur min wrap smakade? Inte något vidare!

17 maj 2020

Corona: Många anser sig veta - fastän ingen egentligen vet!


När min, annars utmärkte, närmaste chef kallar oss medarbetare, varav flera numera arbetar hemifrån, till ett personalmöte kommande vecka och glatt meddelar plats där vi ska ses och ”sedan sätter vi oss alla i ett par bilar och åker till konferenslokalen” så förstår jag: Han har inte (heller) förstått!

Jag försöker idogt att hålla avstånd, gärna betydligt längre än de stipulerade två metrarna, till mina medmänniskor, jag handlar på tider då jag vet att det är glest i livsmedelsbutiken, jag avstår kollektivtrafiken så långt det går – och jag är bekymrad: Bekymrad över den uppluckring i förhållningssätt som människor i allmänhet alltmer visar!

Jag tänker att alla nu borde ha förstått att det inte finns några klara vetenskapliga utsagor om Covid-19. Ingen kan säga att visst test fungerar till 100 % och ingen vet hur länge, eller ens om, någon smittar som aldrig uppvisat symptom.

Dagens DN ger mig vatten på min kvarn!

Vetenskapsredaktören Maria Gunther skriver en längre text om att många inte testas och att detta beror på den fortsatta osäkerheten kring testernas tillförlitlighet.

På annan plats i tidningen säger anestesisjuksköterskan Catarina Resic att hon tycker det är skönt att få ha blivit testad och fått ett besked om att hon inte är smittad. Detta efter att hon känt sig hängig i förra veckan! Hon har därför nu återgått i arbete.

Krönikören Jessica Ritzén berättar om hur hon stoppades i entrén till akutmottagningen då hon sökte hjälp för en misstänkt blodpropp – ett symptom som påstås kunna vara Covid-19 relaterat.

Så där fortsätter det – sida upp och sida ned – i rikets största morgontidning!

Många är tyckarna – både de som har att tycka genom sin profession och bland oss i den så kallade allmänheten.

Jag blir bara än mer upprörd. Om en anestesisjuksköterska, som har att ansvara för svårt sjuka patienter, anser att hon är skyddad för att hon fått svar på ett test som ingen vet om det är tillförlitligt så inser jag att vi nog är riktigt illa ute.

2 maj 2020

Är jag en superspridare?


Den 7 mars var det final i årets Melodifestival. Helt sedvanligt hade jag samlat goda vänner, lika nördiga som jag. Vi började med middag, tätt sittande runt matbordet och ivrigt diskuterande startfältet.

Under finalen trängdes vi i soffan och fortsatte att träta om vilket vinnarbidraget skulle bli. 

Vinglasen kan ha bytt ägare och allas händer var nere i chips- och dippskålar. Vi mådde prima och livet lekte!

Arbetsveckan som följde var intensiv. Många var mötena i trånga konferensrum och otaliga var människorna, kollegor, som jag mötte.

Den 18 mars hade jag just ätit middag hemma och stod och diskade när jag plötsligt, på bara ett par minuter, gick från fullt frisk till totaldäckad.

Jag blir aldrig sjuk – jag har inte haft en säsongsinfluensa på minst 30 år – och feber är så extremt sällan förekommande att jag tror att jag har ett ganska hyfsat immunförsvar.

Nu fick jag plötsligt 10 dagar med den absolut märkligaste feberkurva jag någonsin upplevt. 

Vissa timmar var jag feberfri innan feberchocken återvände. Jag hade aldrig några andra symptom men tänker ändå att jag var drabbad av Covid-19.

Ett par veckor gick och plötsligt började privata vänner och arbetskollegor att falla som furor! Ett par kollegor har vårdats på sjukhus i mer än två veckor men börjar nu, tack och lov, att komma upp till ytan igen.

Jag tänker; Är det jag som är en av de omtalade superspridarna?

Jag har bett sjukvården om att få bli testad men har nekats detta – jag är ju inte allvarligt sjuk.

Jag känner mig sedan flera veckor fullt frisk men kan ju inte säker veta om jag fortsatt bär på en eventuell smitta. Jag försöker därför följa myndigheternas råd fullt ut – något som alltfler medmänniskor tycks bortse ifrån. Det är inget nöje att besöka den stora livsmedelsbutiken och det är definitivt inget hälsosamt alternativ att välja kollektivtrafiken dessa dagar.

Oron gnager i mig: Är jag skyldig till att människor blivit svårt sjuka? Så länge ingen vårdinrättning bryr sig och testar mig kommer jag inte att få veta. Risken är att jag fortsätter att smitta trots att jag håller avståndet, tvättar händerna till huden spricker och undviker kollektivtrafiken trots att jag har ett samhällsviktigt arbete.

Kanske skulle mitt blod kunna vara en källa till kunskap när det gäller möjlig immunitet, virusmutationer eller immunförsvarets uppbyggnad?

Att inte få möjlighet att testas känns oacceptabelt.