När min, annars utmärkte, närmaste chef kallar oss
medarbetare, varav flera numera arbetar hemifrån, till ett personalmöte
kommande vecka och glatt meddelar plats där vi ska ses och ”sedan sätter vi oss
alla i ett par bilar och åker till konferenslokalen” så förstår jag: Han har
inte (heller) förstått!
Jag försöker idogt att hålla avstånd, gärna betydligt längre
än de stipulerade två metrarna, till mina medmänniskor, jag handlar på tider då
jag vet att det är glest i livsmedelsbutiken, jag avstår kollektivtrafiken så
långt det går – och jag är bekymrad: Bekymrad över den uppluckring i
förhållningssätt som människor i allmänhet alltmer visar!
Jag tänker att alla nu borde ha förstått att det inte finns
några klara vetenskapliga utsagor om Covid-19. Ingen kan säga att visst test
fungerar till 100 % och ingen vet hur länge, eller ens om, någon smittar som
aldrig uppvisat symptom.
Dagens DN ger mig vatten på min kvarn!
Vetenskapsredaktören Maria Gunther skriver en längre text om
att många inte testas och att detta beror på den fortsatta osäkerheten kring
testernas tillförlitlighet.
På annan plats i tidningen säger anestesisjuksköterskan
Catarina Resic att hon tycker det är skönt att få ha blivit testad och fått ett
besked om att hon inte är smittad. Detta efter att hon känt sig hängig i förra
veckan! Hon har därför nu återgått i arbete.
Krönikören Jessica Ritzén berättar om hur hon stoppades i
entrén till akutmottagningen då hon sökte hjälp för en misstänkt blodpropp –
ett symptom som påstås kunna vara Covid-19 relaterat.
Så där fortsätter det – sida upp och sida ned – i rikets
största morgontidning!
Många är tyckarna – både de som har att tycka genom sin
profession och bland oss i den så kallade allmänheten.
Jag blir bara än mer upprörd. Om en anestesisjuksköterska,
som har att ansvara för svårt sjuka patienter, anser att hon är skyddad för att
hon fått svar på ett test som ingen vet om det är tillförlitligt så inser jag att vi
nog är riktigt illa ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar