SL väljer kundfientlighet framför logik!

Ända sedan det blev allvarligt läge med Covid-19, i mars månad, har jag försökt att fullt ut följa Folkhälsomyndighetens anvisningar och råd trots att de flesta medmänniskor helt tycks ha upphört med avståndstagande etc.

Till exempel försöker jag att undvika kollektivtrafiken så mycket jag kan. Min arbetsgivare tvingar mig fortsatt att visa mig på arbetsplatsen minst en dag i veckan för att ”socialisera” men i övrigt jobbar jag hemifrån.

Att köpa ett månadskort på SL skulle därför ha varit en direkt förlustaffär med extremt dyra resor. Jag skaffade mig därför så kallad ”reskassa.”

Ca 25 meter från porten där jag bor finns en busshållplats med en busslinje som tar mig till mitt favoritsnabbköp, där jag handlar på så udda tider som möjligt. Förutom de sällsynta resorna till jobbet, som sker i vidrigt fullbelamrade t-banevagnar, så är bussresorna de enda jag utnyttjar när det gäller kollektivresande.

Jag skulle med glädje blippa min reskassa men sedan framdörrarna på bussarna stängdes och SL inte brydde sig om att flytta kortläsarna så erkänner jag – det har blivit ett antal gratisresor.

Jag har full förståelse för att SL förlorat stora pengar på gratisåkandet men i stället för att flytta kortläsarna så skärps reglerna nu på onsdag; Med oblippad biljett blir det inga resor med mindre än att du riskerar en böteskostnad på 1550 kronor!

I mitt, och jag antar en ohygglig mängd andras, fall innebär detta att jag måste gå till en t-banestation för att blippa min reskassa innan jag återvänder hem för att kliva på bussen.

Jag har inte särskilt långt till t-banestationen, ca 800 meter, men jag tänker att de som bor utanför storstadsområdet omöjligt kan ordna så att de har en giltig biljett vid påstigandet.

Alternativet enligt SL är att skaffa mobilt bank-id och köpa biljett via en app.

Tro mig; Jag kommer aldrig att göra några som helst ekonomiska transaktioner via min mobil – dessa gör jag via min dator som har ett kraftigt antivirusskydd installerat. Jag lever i övertygelsen att alla som swishar och uppger kontokortsnummer på, högst sannolikt, övervakade mobillinjer förr eller senare kommer att se sina konton länsade.

Tills det att SL kan se till att vi som vill kan betala med våra reskassor vilket färdmedel vi än väljer så borde företaget dra tillbaka sitt direkt kundfientliga påhopp.

I virustider är det lämpligt att så många som möjligt gör sitt bästa – på alla sätt. SL har på inget sätt tänkt klart. Gör gärna det SL!

SL skrotar populära 76:an - glömde planera hållplats

Nästa söndag, den 25 oktober, är det dags för alla oss som ser fram emot den nya Slussen att åtminstone del-glädjas. Då är det dags för invigning av den nya ”guldbron” och därefter kommer rivandet av det som återstår av den gamla Slussen att påbörjas.

Firandet nästa helg grumlas betänkligt av att staden och SL tycks lida akut brist på tjänstemän som har tankeförmågan i behåll.

En i rusningstid mer än fullbelamrad busslinje, 76:an, skrotas till stora delar och detta för att man helt sonika ”glömt bort” att linjen finns och är populär. Något nytt hållplatsläge för linjen går ej att finna från den 26 oktober och linjen avkortas till att gå endast sträckan Karlaplan – Ropsten, oklart vilken målgrupp som lockas av detta!

I rusningstid har 76:an gått var femte minut och trots Corona-tider och restriktioner har det varit fullt ombord.

När alla dessa resenärer ska finna nya resvägar till och från sina arbetsplatser lär virusförmaningarna klinga ohörda.

Att SL försöker släta över problemet genom att hänvisa till andra busslinjer är helt enkelt inte bra nog!

Med en vecka kvar lär det bli omöjligt att finna fram till en vettig lösning men goda alternativ finns. Till exempel skulle 76:an kunna gå från Klarabergsviadukten/Cityterminalen, via Hamngatan och Strandvägen och därmed kunna få med sig resenärer som byter från T-banan.

SL framstår som direkt kundfientliga när de inte ens försöker finna en rimlig lösning efter att de helt enkelt inte tänkt klart tidigare i planeringsprocessen.

Journalister som byter bana borde ha lång karenstid

När en välkänd journalist lämnar sin yrkesbana och antingen headhuntas eller självmant söker sig till annan verksamhet så väcker det inte sällan uppmärksamhet – särskilt om personen ifråga fortsätter att förekomma i media.

Helena Stålnert, nyhetsankare och chef för SVT Aktuellt, lämnade efter 18 år public service 2005. Hon blev kommunikationsdirektör först vid SAAB och senare vid SSAB. Redan kort tid efter att hon lämnat journalistjobbet så förväntades vi känna förtroende när hon gick i svaromål från andra sidan mikrofonen.

Tills helt nyligen har vi i SR Ekot kunnat höra Helena Boström Thomas som nyhetsuppläsare, Hon har mångårig erfarenhet från TV4, SVT och SR.

De senaste veckorna har hon plötsligt dykt upp själv i nyhetsrapporteringen men nu som presstalesperson för Polismyndigheten.

Det blir en stor trovärdighetsfråga, inte bara för Polismyndigheten utan också för public service när ett så abrupt anställningsbyte riskerar att medföra vänskapskorruption i den högre skolan. Om det inte redan har inträffat så kommer snart nog Helena Boström Thomas att få stå till svars inför gamla kollegor - kollegor som hon i många fall är mer än bara ytligt bekant med. Det finns helt enkelt anledning att tro att risken för att informationsutbytet skulle kunna bli något det inte borde få tillåtas att bli. Med detta sagt: Inget ont om Helena Boström Thomas som jag anser har varit en mycket bra nyhetsförmedlare.

Medieföretag i allmänhet och public service i synnerhet borde skriva in i sina anställningsavtal att vid anställningens upphörande skall ett antal månaders karens råda innan den som lämnar tillåts uttala sig för media, i alla fall som representant för ett annat slags företag eller verksamhet.

Kanske skulle detta få till följd att färre journalister söker sig till public service men å andra sidan skulle detta möjligtvis kunna bli en väckarklocka. Både SVT och SR har genom åren gjort sig ökända inom mediebranschen för sin personalpolitik som innebär att LAS drivs till sin yttersta spets. Många är de timanställda som endast får korta kontrakt och sedan försvinner ett halvår eller så för att sedan få en ny chans på ett korttidskontrakt. Detta sagt med anledning av att vi nu förväntas tro på rapporteringen om regeringens svårigheter med just LAS.

Alla måste självklart få tillåtas byta arbetsgivare några gånger genom livet. En journalist som byter yrkesbana och i sin nya roll har att uttala sig i media som representant för en helt annan typ av verksamhet borde däremot tvingas till en fastställd, längre, karenstid bortom mediebruset.