Bannlyst flygbolag i svenskt luftrum på juldagen

Att flygtrafik från och till Mellanöstern och Asien använder svenskt luftrum är dagligen förekommande och ingenting konstigt.

Att Pakistan International Airlines (PIA) gör det är däremot märkligt.

Efter en olycka i somras då en av bolagets A320 kraschade i Karachi med många dödsoffer som följd visade det sig att var tredje pilot vid landets flygbolag antingen helt saknade licens för att flyga eller hade skaffat sig en sådan på högst tvivelaktiga vägar.

I juni förbjöd EU bolaget att trafikera unionens flygplatser i minst sex månader framåt. Flygsäkerhetsmyndigheten i USA fattade ett liknande beslut.

Under förmiddagen på juldagen passerade PIA:s linje 783 svenskt luftrum på sin väg mellan Karachi och kanadensiska Toronto. Varför Kanada tillåter bolaget är ytterst oklart.

När jag börjar söka information så visar det sig att PIA förvisso blivit bortplockad från EU:s svarta lista men att bolaget inte lagts till på den lista som visar vilka bolag som är tillåtna att trafikera flygplatserna inom unionen.

Bolaget tycks däremot ha tillstånd att passera genom unionens luftrum. På annat sätt kan i alla fall jag inte tolka juldagens passage.

Säga vad man vill – jag är inte pilot – men jag tycker att det är anmärkningsvärt att ett bolag som inte får starta från eller landa på en europeisk flygplats ändå tillåts passera.

Om det fortsatt råder tveksamheter om piloternas utbildning och licensiering så borde inte bolaget ha i europeiskt luftrum att göra överhuvudtaget. Vad händer om en incident inträffar och ett par pajaser i cockpiten till en B777 tvingas försöka nödlanda på en nordisk flygplats?

Bara hjältar och hjältinnor får en God Jul!

I lördags morse klev jag upp med tuppen. Den stora livsmedelsbutik som jag oftast frekventerar öppnar kl 8. Ungefär 10 min innan portarna skulle slås upp var jag på plats. Jag trodde jag skulle vara hyfsat ensam men närmare hundra andra hade tänkt samma tanke som jag och stod redan och köade. En lång kö där ingen, och jag menar verkligen ingen, hade två meters avstånd till personen framför sig. Puckon!

Hur som helst fick jag så småningom, efter att ha låtit horden skena in vid öppning och rusa av sig, tillfälle att göra mina absolut sista inköp inför julen. Jag insåg tidigt att veckan före jul kommer att medföra extrema risker för liv och hälsa och så rätt jag fick.

Under promenader då jag passerat såväl Systembolaget, med 150 meters kö, som min livsmedelsbutik, med snitslad bana utanför, har jag kunnat konstatera att många medmänniskor är helt obegripligt dumma i huvudena!

Därför var det i dag en fröjd att läsa Lisa Magnussons ledartext i DN. Lisa konstaterar att det är lätt att lägga märke till pandemins idioter medan alla hjältar tycks kämpa i otacksam motvind.

Jag suger åt mig och anser att jag, tillsammans med många andra hjältar, har bidragit med det vi har kunnat i kampen för att inte tiotusen svenskar ska få sätta livet till. Vi kommer, som det verkar nu, inte att nå vårt ambitiösa mål men skulden ska sannerligen inte falla på oss hjältar!

Vi, som avstått kollektivtrafik, som handlat på otroligt udda tider, som mött släktingar och vänner utomhus och på behörigt avstånd, som aldrig satt på en uteservering i somras, som inte deltog i någon 250-personersfest i Södertälje eller som aldrig demonstrerade i täta grupperingar mot restriktioner och vaccin är sååå värda våra hjälteglorior.

Vi, som tidigt kämpade mot våra arbetsgivare för att få arbeta hemifrån så att vårdpersonal och poliser m fl i någorlunda trygghet kunde ta sig till och från sina arbetsplatser, fick stånga oss blodiga. Vad gör man inte när man förstår det majoriteten inte tycks begripa?

Än är det lång tid innan alla fått vaccin och vi kan lämna denna pandemi bakom oss. Jag vågar inte tro att alla korkskallar har lärt sig någon läxa utan här gäller det för alla oss hjältar och hjältinnor att härda ut. Kanske kan vi få flera tack framöver men för mig räcker det att veta att jag i alla fall aldrig gjorde tillvaron ännu sämre under skitåret 2020.

Danmarks "store juleshow" slår svenska motsvarigheter!

Det är skillnad på julshower och julshower.

I jultid vill jag ha bjällror, gärna stor orkester, vacker musik framförd av stjärnor, gärna sådana jag inte känner till i förväg och allra helst ett begåvat programledarpar som leder kvällen med både sång, dans och andra upptåg.

I svensk TV har jag nog aldrig upplevt det som nu i många år varit en tradition i vårt södra grannland.

Sista lördagen före jul sänder Danmarks public service, DR.dk, sedan många år ”DR’s Store Juleshow.”

I lördags bänkade jag mig därför framför TV:n och fick njuta av 90 minuters toppenunderhållning.

Showen leddes av den danske skådespelaren och kompositören Martin Brygmann och sångerskan, skådespelerskan och TV-stjärnan Silja Okking. Silja är en ny bekantskap för mig och när hon i showen sa ”julskinka” på perfekt svenska och berättade att hon är halvsvensk var jag tvungen att googla.

Silja är dotter till danske skådespelaren och EU-parlamentarikern Jens Okking och Catharina Nordlindh, svensk dansare och koreograf.

I showen fick vi förutom att njuta av allehanda julmusik framförd av Danmark Radios symfoniorkester och många danska stjärnor även stifta bekantskap med Jan Hellesøe, hjärnförvirrare och manipulationsexpert. Tänk svenske Henrik Fexeus så fattar du vad jag snackar om.

Showen spelades in innan Danmark skruvade åt restriktionerna och i salen fanns 500 personer i publiken och på scenen en tätt sittande symfoniorkester. Att Danmarks statsminister inte långt tidigare förbjudit ett sådant arrangemang är ingenting jag försvarar. Samtidigt var det underbart att se en stor publik – det kändes litet som om den sociala öknen vi lever under inte var så betungande för en stund.

I jämförelse med SVT’s julkonsert med Orphei Drängar, som bestod lika mycket av programledarnas flinande åt varandra som av musik så var den danska showen så otroligt mycket bättre.

En tid till finns den danska showen att se här.

Nu är det bara att hoppas att SVT får upp ögonen för glada, och härliga, Silja Okking. Hon skulle sannerligen kunna få sprida sitt danska hygge även till en svensk publik.

Sista lördagen före jul nästa år vet jag vad jag gör: Tittar på en dansk och alldeles underbar julshow!

Borde Federley ha krävt utdrag ur brottsregistret?

Genom livet har jag upplevt den där ofattbara känslan av nyförälskelse vid endast ett fåtal tillfällen. Ändå är dessa tillfällen av sådan art att de aldrig kommer att glömmas och så tror jag att det är för de allra flesta.

När hjärnan förvrids, endorfinerna strömmar genom kroppen, mat och dryck blir ointressanta och sömn något man kan klara sig utan så är det lätt att glömma att be föremålet för sina himlastormande känslor om ett utdrag ur brottsregistret.

Fredrick Federley gjorde naturligtvis helt fel när han avstod från att omedelbart bryta upp från den relation där partnern visade sig vara tidigare dömd för fruktansvärda brott. Fredrick borde ha vetat bättre men kärleken är blind.

Det drev han utsatts för i media har varit olidligt att följa och hö-hö-hö-arnas utbrott på Flashback och andra sajter gör ont.

Flera partiföreträdare, bland andra partisekreteraren Michael Artursson, var snabbt ute och fördömde och ifrågasatte Federleys förtroende.

Nu har Fredrick meddelat att han lämnar alla sina politiska uppdrag och Sverige förlorar därmed en engagerad politiker ur en yngre generation.

Jag kommer att sakna Fredrick även om jag inser att situationen till sist blev ohållbar för honom och hans närmaste. 

Det handlar inte om att jag är odelat positiv till alla de politiska ståndpunkter som han och hans parti agiterar för och emot. Det handlar om att jag anser att han varit en skicklig politiker både i Sverige och EU och att jag tror att den politiska återväxten i form av unga politiskt engagerade kommer att tunnas ut alltmer – om vi bortser från de extrema ytterkanterna, som alltid kommer att locka oupplysta eller dåligt pålästa.

Att vara en offentlig person måste vara nästintill omöjligt. Att ständigt vara påpassad, att få sitt liv uppgrävt gång på gång och stundtals dessutom uthängt kräver sin man eller kvinna.

Jag hoppas att Artursson, Lööf och alla pseudotyckare har fläckfria förflutna och att de noggrant kollat upp sina makar, partners och närmaste vänners bakgrunder så att det inte plötsligt briserar några skandaler i de egna famnarna.

Jag närmar mig åldern då en ny himlastormande förälskelse ter sig alltmer avlägsen men man ska ju aldrig säga aldrig. Något utdrag ur brottsregistret kommer jag inte att begära om lyckan slår till – jag får lita på mitt eget förnuft, det där som försvinner i samma ögonblick som förälskelsen slår till.

Fredrick var förälskad och kunde inte tänka rationellt – något som ledde till att han gjorde ett felval och såg sin karriär rämna.

Vem fan kan tänka rationellt när man är kär som en klockarkatt?