29 februari 2020

Mello 2020: Vad hände med glädjen till musiken?


Det drar ihop sig till Mello-final! På lördag 7 mars är det dags. Som vanligt kommer jag att fira kvällen i goda vänners lag och som vanligt kommer vi troligen att vara ganska oense om utfallet av resultatet!

Efter att nu ha hört alla låtarna genom årets deltävlingar så kan jag tänka: Är det jag som blivit gammal eller tycker inte artisterna längre att det är nödvändigt att känna, och uttrycka, glädje på scenen?

Jag väljer att tro på det senare alternativet för att jag skulle ha blivit gammal efter att ha följt Melodifestivalen och Eurovision i mer än 50 år kan väl inte vara svaret?

Det som sticker ut i år är flera saker. Det är extremt svårt att höra texterna i låtarna. Allra sämst i klassen är Anna Bergendahl, vars låt borde kunna vara en vinnare men där det bara går att höra fyra ynka ord under framförandet. Hon textar så absolut uselt att min gamla musiklärarinna roterar i sin grav!

Därutöver är jag megatrött på alla gravallvarliga pretto-gossar som tror sig vara Guds gåva till mänskligheten. 

Kanske är det bara en förskönad dröm men jag vill minnas att forna tiders Mello var mera fest, glädje, glitter och glamour. Jag minns att Lotta Engberg en gång när hon fick en fråga om hur den låt var som hon skulle delta med svarade: ”Äsch, det är en glad skitlåt!”

Jag vill ha glada skitlåtar – sådana som i veckor biter sig fast i hjärnan och som när man nynnar på dem i duschen för femtielfte gången får en att nästan bli svimfärdig.

En sådan låt hade vi kunnat få se nästa lördag men svenska folket, läs svenska tonåringar, dissade låten totalt!

Nanne Grönwall hade roligt på scenen, det var ös i numret och alla på scen tycktes ha ett megaparty! 

Låten har jag inte kunnat få ur skallen sedan delfinal 4 och det gör mig superglad att den amerikanske programledaren James Corden nu har bjudit över Nanne till sin TV-show. 

Jag är övertygad att Nanne kommer att göra knallsuccé ”over there” och detta kommer att bli en läxa inför kommande år för alla som röstar i svenska Mello!

Vad vi än skickar till Rotterdam i år så tror jag inte på en topp tre-placering. Av de länder som redan är klara med sina val så är det många som skickar finfina låtar i år, däribland Tyskland, Frankrike, Spanien och England, länder som på senare år hamnat långt ned i resultatlistorna.

9 februari 2020

Schweiz hbtq-omröstning oroande!

Under söndagen har Schweiz hållit en folkomröstning om det ska vara förbjudet i lag att diskriminera hbtq-personer.

När prognoserna börjar komma så tros resultatet bli att 62 % av väljarna tycker att denna form av diskriminering ska vara förbjuden. Resultatet kallas solklart och motståndarsidans Mark Früh från partiet EDU erkänner nederlag.

Jag anser inte alls att resultatet är tillfredsställande. Det innebär att 38 % av väljarkåren, mer än var tredje väljare, fortsatt anser att det ska vara okej att diskriminera och trakassera den som inte är heterosexuell.

Jag trodde att vi i västvärlden hade kommit längre men inser att så är inte alls fallet!

Mark Früh säger i en kommentar till schweiziska TV-bolaget RTS: ”Vi kommer att ha skarp kontroll över hur lagen implementeras av domstolarna.” Underförstått: Litet vardagliga trakasserier och en smula diskriminering måste ju tillåtas mot fjollor och andra som inte blir kära på samma sätt som en svårt heterosexuell.

Det är bara att hålla fanan högt och fortsätta kampen för att allas rätt att bli förälskade i vem som helst!

Bland de schweiziska alperna gömmer sig inte bara kossor, finfin ost, gudomliga chokladkakor och ovärderliga klockor – där finns också mörkerkrafter, härstammande från en tid, som sedan länge borde ha förbjudits.

6 februari 2020

Bankernas integritetskränkande frågor ofta felriktade!

Just hemkommen upptäcker jag att jag har fått ett brev från Handelsbanken. Då jag vid en första eftertanke inte kan dra mig till minnes att jag har några affärer med nämnda bank så tänker jag att de vill locka mig som ny kund. Det vill de inte!

När jag sprättar kuvertet finner jag att banken vill ”ha kännedom om sina kunder” och att jag är en av dessa.

Det handlar förstås om lagen 2017:630 – om penningtvätt och finansiering av terrorism. 

Samma lag som gör att du och jag, om vi vill sätta in en femhundring på ett konto, måste besvara frågor som (här lätt tillskruvade): Vad hette din mormor som ogift, har du någon gång hånglat med ett Statsråd och när hade du egentligen senast kontakt med den ryska underrättelsetjänsten?

Jag förstår absolut lagens grundsyfte men samtidigt begriper jag inte att bankerna inte själva kan gallra ut bland alla som måste stå till svars? Jag tänker att bankerna borde kunna konstatera om det sker några så märkliga transaktioner på en kunds konton att detta kan föranleda rätten att ställa näbbiga frågor.

I mitt fall, och min relation, med Handelsbanken handlar det om att jag under många år har haft ett mindre fondsparande i samband med premiepensionssparandet. Det handlar inte alls om några stora pengar utan om småpengar som trillar in några gånger om året. Något som banken lätt skulle kunna konstatera och därför låta mig slippa fylla i tre A4-sidor med integritetskränkande spörsmål.

I lagens 5 § står att läsa:
”Som omständigheter som kan tyda på att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög kan verksamhetsutövaren beakta bland annat att
   1. kundens ägarstruktur framstår som ovanlig eller alltför komplicerad för dess verksamhet,
   2. kunden bedriver kontantintensiv verksamhet,
   3. kunden är en juridisk person som har nominella aktieägare eller andelar utställda på innehavaren,
   4. kunden är en juridisk person, en trust eller en liknande juridisk konstruktion som har till syfte att förvalta en viss fysisk persons tillgångar,
   5. kunden har hemvist i en stat som saknar effektiva system för bekämpning av penningtvätt eller finansiering av terrorism,
   6. kunden har hemvist i en stat med betydande korruption och annan relevant brottslighet,
   7. kunden har hemvist i en stat som är föremål för sanktioner, embargon eller liknande åtgärder,
   8. kunden har hemvist i en stat som finansierar eller stöder terroristverksamhet eller där terroristorganisationer är verksamma,
   9. affärsrelationer eller transaktioner sker på distans, utan användning av metoder som på ett tillförlitligt sätt kan säkerställa kundens identitet, och
   10. betalning av varor eller tjänster görs av någon som är okänd eller saknar koppling till kunden.”

Jag anser inte att jag uppfyller någon av dessa punkter, om inte Sverige kan anses vara en stat med betydande korruption förstås, och således borde jag inte behöva trakasseras.

Jag tror att vi är många som nu har ledsnat på bankernas snokande. Jag menar att bankerna själva borde ta ett större ansvar och ägna sig åt de kunder som sysslar med obegripliga transaktioner i stället för att spendera tid på småsparare som bara vill ha en hygglig pension när den dagen kommer!

1 februari 2020

EU har fel tobakslagstiftning!


Någon gång, förhoppningsvis snarare än senare, kommer jag att fimpa för gott. Det är mycket som ska stämma om ett försök att sluta röka ska lyckas. Arbetsmiljön är till exempel en viktig del i möjligheterna till framgång i individens kamp mot nikotinet men också politiska beslut påverkar.

Inom EU förbjöds tobaksproducenter för några år sedan att ange nikotin- och tjärhalt på paketen. Anledningen påstås vara att ingen ska luras att tro att en cigarett med lägre nikotinhalt skulle vara nyttigare än en starkare produkt.

Jag tror inte det finns någon rökare som tror att en cigarett någonsin skulle kunna vara bra för den fysiska hälsan.

Däremot så vet jag att nikotinet är ett gift som gör människor beroende och jag tänker att om jag med säkerhet vet att mina cigaretter har en lägre nikotinhalt så borde mina chanser att sluta röka vara större än när jag, som nu, svävar i ovisshet.

Vem kontrollerar att en tidigare cigarett med ”light” i namnet numera inte har mer nikotin i sig än vad den hade på den tiden då halten deklarerades på paketen? Jag är inte alls säker på att tobaksfabrikanterna lirar med rent mjöl i sina produkter längre.

I USA väljer man delvis en annan väg än den EU valt att följa.

FDA, Food and Drug Administration, lade för några år sedan fram ett förslag att tvinga tobaksbolagen att gradvis sänka halterna av nikotin i sina produkter för att på sikt göra det ointressant för rökare att fortsätta med sitt missbruk. Förslaget har ännu inte blivit verklighet men FDA har fortsatt förslaget som ett av många delmål mot att begränsa rökandet.

En medicinstudie som publicerades i The New England Journal of Medicine i maj 2018 konstaterar i slutsatserna att en lagstiftning som radikalt minskar nikotinhalten i tobaksprodukter självklart skulle minska de negativa hälsoeffekterna.

Det är därför knappast förvånande att FDA, så sent som i december 2019, godkände ett nytt cigarettmärke på den amerikanska marknaden. Moonlight, som märket heter lär ha upp till 95 % lägre nikotinhalt än de storsäljande märkena.

Jag tror att FDA är inne på en mer framkomlig väg än vad EU är och skulle själv föredra en utfasning av nikotinet än den mörkläggning av nikotinhalt som EU valt som väg mot ett rökfritt samhälle.

De, tidigare kallade light, cigaretter jag fortsatt röker upplever jag allt starkare och jag tänker att detta beror på att tobaksbolagen inte längre i EU behöver, läs får, redovisa några siffror över nikotininnehållet.