26 oktober 2019

DN Debatt: Sommartid gör oss psyksjuka


När omställningen till sommartid en gång infördes var de som protesterade mest landets bönder. Kossorna påstods vilja bli mjölkade på samma tidpunkt året om.

Vilken tidsuppfattning kossor har kan jag inte uttala mig om men sedan den gången har det hänt en del i världen och till och med i landets ladugårdar.

Från en manuell hantering med skuffande av mjölkkor till mjölkningsapparaturen har de flesta mjölkbönder i dag en automatiserad hantering. En mjölkstinn kossa kan själv bestämma när det är dags att gå och bli mjölkad. Datorer läser av att ”Rosa” har varit där, hur mycket hon mjölkade och säkerligen en hel massa annan statistik.

Med bara timmar kvar till årets tillbakaställande av klockorna skriver i dag en hel flock professorer, övertandläkare, docenter m.fl. en debattartikel på DN Debatt.

De vill göra gällande att alla riskerar att bli psykiskt sjuka om sommartiden permanentas, något som en knapp majoritet i Sverige skulle önska, så även denne bloggare.

Medicinarna försöker leda i bevis att den ljusare timmen på morgonen vid normaltid är viktig för att inte psyket ska flippa ur. Vi som argumenterar annorlunda menar i stället att om vi kan få en timme mera dagsljus på eftermiddagen så är detta befrämjande för folkhälsan då vi ges tillfälle att vara ute längre utan att det är beckmörkt.

Debattartikelns författare påstår, utan att närmare leda detta i bevis, att förskrivningen av psykofarmaka ökar på grund av ljusare kvällar. Det hade varit intressant om de kunnat jämföra detta påstående med en jämförelse över försämrad folkhälsa på grund av mörka eftermiddagar.

Jag vidhåller att sommartiden borde permanentas. Att en timme på morgnarna blir mörkare spelar ingen roll. Antingen är de flesta av oss på väg till skola eller jobb eller så är vi lediga och sover ut.

Jag tror inte att kossorna har någon åsikt i frågan.

Nästa gång jag besöker Kanarieöarna, en timmes tidsskillnad från Sverige, tänker jag dock se mig omkring extra mycket. Det kan tassa omkring en hel massa psyksjuka doktorer i buskarna som helt personlighetsförändrats av tidsförskjutningen!

F.ö. anser jag att debattartikeln är ett hån mot de som lider av psykisk sjukdom och mot deras anhöriga. Jag tror inte att de anser att en timmes skillnad i soluppgång är det de anger som orsak till sjukdomsbilden.

21 oktober 2019

Skatt på plastkassar ett nollsummespel


För den som tar bilen till stormarknaden torde det inte vara något problem att stuva in ett antal kassar i bagageutrymmet.

För det stora flertalet, åtminstone i storstäderna, som åker kollektivt till och från jobbet, är det en smula mer komplicerat.

Den nya skattenplatskassar som ska börja gälla 1 maj 2020 påstås göra att en kasse kommer att kosta sju kronor i butiken. Visst, jag kan välja en papperskasse, något jag också gör ibland, men som Svensk Handel konstaterar i sin protest mot den nya skatten; De flesta av oss använder plastkassarna till våra hushållssopor. Något som gör att plasten inte hamnar i naturen utan bränns och blir till energi.

Det är nu jag får en smula svårt att hänga med i logiken.

De lagstiftande anser att vi som handlar på hemvägen efter utförrättat värv på jobbet ska plocka med oss lämpliga emballage hemifrån på morgonen. Jag kan inte säga säkert men jag påstår att det inte finns utrymme på t-banan i rusningstid för ett stort antal ”dramaten” eller passagerare med ett gäng med kassar under armen.

Det föreslås också av lagstiftaren att de genomskinliga tunna plastpåsar som vi stoppar frukt och grönsaker i också ska beskattas. Visst, en frukt eller grönsak som ska skalas stoppar jag gärna ned löst i min shoppingvagn men det som ska ätas som det är? Nej tack! 

Med skitiga korgar och vagnar i butiken och med blandningen med andra varor som ingen vet har varit i kontakt med vad så är jag skeptisk.

Jag ser hela idén med att kollektivresenärer, som gör sitt för miljön, ska bestraffas för att de inte vill ta upp plats med shoppingkärror medan bilister med bagageutrymme som glatt kan transportera tomma påsar till butiken, som ett nollsummespel. Eller kanske ännu värre – smutsar inte bilfärden ned vår miljö mer än vi andra som använder en kasse som soppåse så småningom?

Vad bilisten, som transporterar återvinningsbara kassar till och ifrån butiken, kastar sina sopor i är ytterst oklart! Troligen en för dyra pengar köpt avfallspåse i plast! Så ofattbart korkat!

Självklart ska plastanvändningen i samhället minskas. Men då måste lagstiftaren ha tänkt klart och presenterat hållbara alternativ som inte straffar de som redan främjar miljön så gott de kan.

19 oktober 2019

Skjutna ben i olika kommuner?


Som nyhetsnörd och som nära bekant med en journalist så ställer jag ofta frågor till henne om hur journalister tänker när de skriver?

Jag har fått veta att en av de detaljer som trummas in hjärnorna på studenterna vid landets journalistutbildningar är att ”det viktigaste ska komma först” i en text.

Det spelar helt enkelt ingen roll om det rent språkligt blir knas.

Under lördagen har TT publicerat ett telegram med rubriken ”Man skjuten i benet i Botkyrka.” En rubrik som förekommer allt som oftast i landet där skjutningar sker på någon slags sjuklig daglig basis.

Jag kan, trots det tragiska i nyheten, inte låta bli att gapskratta.

Jag kan för mitt liv inte låta bli att undra: I vilken kommun befann sig det andra benet?

Vad hände med ”Botkyrka: Man skjuten i benet” eller ”Man i Botkyrka skjuten i benet?”  

Ledare i DN har fel om årskort på SL


Det är billigare att köpa ett årskort på SL än att köpa 12 stycken 30-dagarsbiljetter.

Detta tycker ledarskribenten Martin Liby Troein är högst orättvist i en ledare i dagens DN.

Han påstår att SL med sin prislista ”subventionerar” de som har råd att betala de närmare 10 tusenlappar som ett årskort går loss på.

Jag delar inte Martins åsikt!

Visst, det är inte många av oss som har ekonomi nog att hosta upp årskortsavgiften på ett bräde. Själv har jag genom livet varit innehavare av ett årskort vid ett tillfälle då ett plötsligt tillskott i kassan gjorde detta möjligt.

Men jag finner ingen anledning att beklaga min situation och beskylla SL för att gynna kapitalister. Med en smula vett, mindre köpgalenskap och ett planerat sparande skulle jag, och jag tror många med mig, kunna ha råd med årskortet. Kanske inte i år eller nästa men sedan så!

Att slippa att varje månad hålla koll på när kortet behöver förnyas, att slippa få puls den där morgonen när det är bråttom till jobbet och spärren tjuter ilsket gör att biljetter med längre giltighetstid är rent hälsobefrämjande.

Jag påstår att kostnaderna blir högre för SL när människor köper 12 kort i stället för ett per år. Kontokortsföretagen ska ha fler avgifter, slitage och elkostnad för biljettautomaterna ökar och mängden papper i form av kvitton stiger. Det kanske verkar som smådetaljer i sammanhanget men många bäckar små.

Jag skulle dock gärna se att SL införde en mer flexibel form av flerdagarsbiljetter.

För länge, länge sedan arbetade jag vid SJ. På den tiden fanns en Skandinavien-biljett som kallades Scanrail. Scanrail fanns i flexi-varianter, t.ex. tre resdagar under en 10-dagarsperiod. Perfekt för den som ville besöka vänner på ett par platser i Norge eller Danmark under en veckosemester. SJ sålde mängder av denna biljettyp.

Jag tänker därför att SL borde erbjuda en biljettyp med 30 verkliga resdagar, där endast de dagar vi faktiskt utnyttjar kortet renderar en kostnad. Jag påstår att de flesta av SL:s resenärer har åtminstone en dag i veckan då korten inte utnyttjas – dagar då vi ägnar oss åt roligare saker än att flänga runt i kollektivtrafiken. Med mitt nya kort skulle vi då inte behöva belasta SL med våra inköp mer än var femte vecka eller t.o.m. mer sällan än så.

Att den som köper biljett en gång om året inte skulle få någon slags rabatt är absurt. Martin Liby Troein på DN borde börja spara i stället för att agitera som en vänsterpartist!

12 oktober 2019

SAS stavar rätt men ändå så fel med tanke på reklamens mottagare


När jag gick på högstadiet, det är mycket lång tid sedan, hade jag en klasskompis som totalsnöade in på ”Stjärnornas Krig”, filmen som hade premiär 1977 i USA. Som jag minns det såg min klasskompis filmen ungefär 14 gånger den första månaden den visades i Sverige.

Sedan dess pratade min klasskamrat amerikansk engelska på alla engelsklektioner, något som inte alls föll i god jord hos vår åldrade engelsklärarinna som ville att vi alla skulle tala ”proper English.” 
Min skolkompis blev totalsågad när betygen skulle delges vid läsårets slut.

Här ska jag villigt erkänna att jag själv pratar amerikansk engelska men att detta inte har ett enda dugg att göra med någon slags filmromantik utan helt och hållet handlar om att jag har vänner som bor i USA, som jag besöker så ofta jag kan.

En av de största mediesajterna för affärsresenärer heter Business Traveller. Sajten grundades i Storbritannien 1976 men vänder sig i dag till hela världens affärsresenärer. När jag surfar får jag ofta upp popup-reklam från SAS, nu senast med texten ”Travelers explore Asia.” Någon som reagerar på skillnaden?

Jag blev nyfiken och beslöt mig att undersöka skillnaden mellan en ”traveler” och en ”traveller.” Denna skillnad fick jag nämligen inte veta något om av min BBC-talande lärarinna.

Det visar sig att ”traveler” är amerikansk engelska och att stavningen av ordet ska avgöras av vilken den tänkta publiken är, amerikanskengelsk-talande eller engelskengelsk-talande.

Detsamma gäller t.ex. orden color/colour och flavor/flavour där den kortare versionen används av (lata?) amerikaner.

Åter till SAS: Företaget anser alltså att de med sina reklamslogans riktar sig till någon annan än till oss som bor i Europa.

Jag har svårt att tro att flygbolaget har för avsikt att locka amerikaner att flyga med företaget när dessa tänker sig en resa till någon asiatisk destination. Samtidigt börjar jag få puls över tilltaget att slänga sig med ett språk som inte hör hemma i en svensk kontext, än mindre brittisk!

Kanske är en av de PR-ansvariga på SAS en, numera åldrande, forntida klasskamrat till mig. Eller så handlar det om att reklamskribenterna snöat in på en speciell språklig hantering efter att ha sett för många amerikanska filmer, vad vet jag?

Hur som helst så kommer jag även fortsättningsvis att skriva ”traveller” när jag behöver använda ordet i skriven text.

11 oktober 2019

Spanska skolelever lär sig genom nyhetsläsning!


På min arbetsplats finns ett kök och i detta kök finns en TV. Varje morgon samlas ett gäng kollegor framför TV:n och tittar på nyheterna i TV4, d.v.s. de spenderar ca 30 min framför kanalen som då visar 20 min reklam!

Jag hämtar mitt morgonfika och tar med det till mitt rum. Jag har liksom angelägnare saker att göra än att kolla på reklamfilmer!

Många av mina kollegor anser dessutom, när det gäller nyheter, att ”står det inte i Aftonbladet så har det inte hänt!”
Jag skulle aldrig drömma om att läsa just den tidningen.

Vad jag vill säga är att jag anser att fördumningen i samhället har ökat i takt med att ”likes” gjort detsamma.

Som självpåtagen nyhetsnörd läser jag mycket nyheter på nätet och tror mig veta mer än vad genomsnittssvensken gör om tillståndet i världen.

Jag blir därför glad när jag läser i den spanska dagstidningen La Vanguardia att Malagas journalistklubb, La Asociación de la Prensa de Málaga, för andra året i rad sjösätter ett projekt som kallas ”La prensa en mi mochila”, på svenska ungefär ”Pressen i min ryggsäck.”

I samarbete med bland annat banken Caixa Bank och flera dagstidningar i Andalusien går projektet ut på att få skolbarn att ta del av media i allmänhet och tidningsnyheter i synnerhet.

I år deltar 12 skolor, varav flera i utsatta områden, i projektet där mer än tusen elever, deras lärare och deras familjer involveras.

Barnen får t.ex. lära sig att kritiskt granska nyhetsrapporteringen, undersöka källor, språklig hantering och får på kuppen själva bättre skriv- och läskunskaper.

Det är möjligt att vi kanske har något liknande i Sverige men jag har i alla fall inte hört talas om detta.

Jag tycker att initiativet av journalistklubben i Malaga är lysande och, inte så stilla, tänker jag att de deltagande barnen kommer att växa upp till något annat än sådana som hellre kollar reklam-TV och blint tror på tröttsamma tabloider.

Det spanska projektet är bara inne på sitt andra år men redan nu har antalet deltagande elever fördubblats sedan det hela började ifjol. Bravo!

6 oktober 2019

SJ:s "tyst avdelning" är helt felplacerad!


Jag brukar välja första klass när jag reser med tåg.

Det handlar om att jag vill ha lugn och ro och kunna koppla av under en skön tågresa. Helst njuter jag av färden genom att bara studera det som svischar förbi utanför fönstret. Vid längre resor kan denna vana avbrytas av ett klurigt korsord eller en stunds slumrande.

Vid framkomsten till min destination för dagen brukar jag vara en harmonisk, glad och avkopplad man redo att ta mig an vad det nu månde vara som står på agendan.

Häromdagen var det åter dags för en tågresa. Fann till min besvikelse, när jag skulle boka biljetterna några dagar i förväg, att första klass redan var slutsåld. Kanske är det fler än jag som uppskattar skillnaden i komfort som ofta är mer än prisvärd då prisskillnaden många gånger är mycket rimlig.

Vad göra? Jag var tvungen att resa med det tänkta tåget och beslöt mig för att välja ”tyst avdelning” i andra klass, där det som tur var fanns platser kvar.

”Tyst avdelning” ombord på X2000 visade sig vara en ren skräckupplevelse som troligen är SJ’s absolut sämsta produktplacering!

Avdelningen är placerad i vagnen närmast bistron. Detta innebär att det är ett konstant spring genom den del av tåget som skall vara inte bara tyst utan framförallt lugn. 

Placeringen vid bistron gör också att den tysta avdelningens toalett används oavbrutet. Det är inte bara passagerarna i den egna vagnen som frekventerar densamma utan förstås alla de som är på väg till eller ifrån bistron.

Att vila en stund visade sig vara helt omöjligt.

SJ borde snarast tänka om när det gäller den tysta avdelningen. Den borde placeras i änden av tåget, i vagn 6 eller 7 beroende på sträcka. Inget spring skulle ske och toaletten är i andra änden av vagnen.

Det skulle ge oss som önskar avkoppling, nedkoppling och hyfsad tystnad under tågresan en betydligt bättre möjlighet att komma nöjda fram till våra destinationer.