30 januari 2019

Lämna blod - få kultur gratis!


I mitt nyhetssökande världen över besökte jag i dag den spanska tidningen La Opinión de Málaga.

De berättar att den 1 februari inleds kampanjen ”Lämna blod – för kärleken till konsten.”

Vården skriker ständigt efter nya blodgivare. Det tycks vara likadant i Sverige som i Spanien, det senare landet som dessutom är världsmästare i antalet organdonationer och transplantationer sett till befolkningsmängden.

I Sverige fajtas det mellan de politiska partierna om huruvida det ska vara gratis att gå på museer. I Andalusien väljer man en annan väg!

Kampanjen som nu startar är ett win-win-förslag; Gör något för samhället så gör samhället något för dig! Jag finner idén lysande!

De som nu blir blodgivare i Andalusien får som kompensation gratisbiljetter till museer och andra kulturella evenemang.

Om vi bortser från att potentiella, men homosexuella, blodgivare fortsatt diskrimineras svårt då karensen efter att ha haft en ny sexpartner skiljer sig väsentligt åt mellan heteros och homos i Sverige, så är idén att locka med ”gratis” bara du ställer upp mycket bra påstår jag.

I stället för att skattekronor ska gå till gratisentréer till museer som många ändå aldrig väljer att besöka så kan de som vill välja; Gå gratis efter att ha gjort en välgärning eller betala entréavgiften!

Den andalusiska kampanjen, som inte är den första i ordningen, vore väl värd att studera närmare för svenska kultur- och vårdpolitiker samt för de som fortsatt inbillar sig att ”gratis” verkligen är just det!

28 januari 2019

Kunskapsgivande att läsa tidningar!


Jag brukar säga till människor, i alla åldrar, i min omgivning att läsa mera nyheter.

Ökat ordomfång och allmänbildning kommer som ett brev på posten. Ännu i dag, som medelålders plus, lär jag mig ofta något nytt varje dag!

Eftersom jag anser att vi i Sverige inte får ta del av allt intressant som internationell media berättar om surfar jag gärna ett varv runt jorden under en ledig kvällsstund.

1982 arbetade jag i det lilla samhället Cala Millor på Mallorcas östkust. Än i dag är jag fortsatt nyfiken på det som sker på ön i allmänhet och på östkusten i synnerhet.

Tidningen Diario de Mallorca slår upp stort att en sillval strandat och dött på den finfina stranden i just Cala Millor.

Om sillvalar visste jag inget sedan tidigare. En googling senare vet jag att valarten är den näststörsta i världen efter blåval.

Sillvalen föder sina ungar under vår egen vinter och söker då upp varmare zoner än vad de annars är vana vid under sina liv i de stora oceanerna.

Superintressant; I Atlanten finns två populationer med sillvalar. Den ena gruppen tillbringar somrarna i norra Atlanten för att sedan ta sig mot ekvatorn under vår vinter. Den andra gruppen tillbringar vår sommar vid ekvatorn för att sedan simma mot Antarktis under södra halvklotets varma årstid. Aldrig mötas de två grupperingarna och ändå handlar det om samma art. Fascinerande!

Varför den döda valen på Mallorca slutade sina dagar just där är oklart. Den borde inte ha varit i Medelhavet. Forskare som Diario de Mallorca talat med påstår däremot att dödsfallet troligen berodde på att djuret var fullproppat av plast eftersom det inte riktigt hade den matchvikt en sillval bör ha. Tragiskt och samtidigt en påminnelse om alla de klimatutmaningar och livsförändringar vi står inför och måste ta till oss pronto!

Från spansk media tar jag ett hopp till Grekland.

Tidningen Greek Reporter berättar om den nyzeeländska universitetsläraren Katherine Hall som vållar uppståndelse med sina nya rön om Alexander den Stores död år 323 f.Kr.

Alexanders kropp påstås ha legat livlös i sex dagar innan kroppens förruttnelseprocess startade. 

Katherine Hall påstår att Alexander under dessa dagar inte var död – han var sjuk.

Många teorier om Alexanders död har lagts fram av forskare genom åren, Infektion, alkoholism, mord och gud-vet-vad.

Hall påstår sig ha forskat fram bevis för att Alexander led av sjukdomen Guillain-Barrés syndrom, en autoimmun nervsjukdom som i värsta fall paralyserar kroppen.

Hall påstår därför att historieskrivningen om Alexander den Store måste göras om och att hans verkliga dödsdatum måste ändras.

Med detta sagt måste jag plugga vidare på ämnena Alexander den Store och Guillain Barré.

Vem påstår att det inte är lärorikt att läsa det tidningar skriver?

26 januari 2019

Går man genom isen?


Med nylagda isar i riket så är olyckorna många.

Media skriver ofta att en eller flera personer ”gått genom isen.”

Heter det verkligen så?

Vi får se vad språkrådet svarar; Jag har i alla fall ställt frågan till dem om det inte åtminstone borde heta att vederbörande gått ”igenom” isen?

Som självpåtagen språknörd kan det hända att jag i detta fall slirar på det hala underlaget. 

Eller så är medieredaktioner numera bemannade med människor som inte längre kan uttrycka sig på korrekt svenska!

Tillagt måndag 28 jan:

Jag fick svar från språkrådet:

"Genom och igenom varierar mycket sinsemellan, och just i uttrycket gå (i)genom isen fungerar båda varianterna och används ungefär lika ofta. Det finns dock vissa fall när bara den ena varianten används: De festade nätterna igenom (inte nätterna genom) eller genomgå en fas (inte igenomgå). Man kan jämföra med mot och emot, som också betyder samma sak och ofta varierar, men där bara den ena varianten används i vissa konstruktioner.

Så här komplicerat beskrivs variationen mellan genom och igenom i Svenska Akademiens ordbok, om du vill forska vidare i frågan:

Erkänner att jag inte hade helt rätt men vägrar samtidigt erkänna att jag hade helt fel. När jag kollar hemsidor från skridskofrämjandet och andra vurmare av is så talar de i samtliga fall om att man ska akta sig för att gå "igenom" isen.

Nya tv-avgiften skipar rättvisa!


Läste just en tröttsam insändare i en av huvudstadens gratistidningar. 

Insändarskribenten K Wahlberg ondgör sig över den nya tv-avgiften och påstår att den är ”orimlig.” Wahlberg säger sig inte begripa att en ”arbetande 18-åring” som bor hemma ska behöva vara med och betala.

Som ensamstående har jag fram tills nu betalat 2 340 kronor om året i tv-licens. Med den nya avgiften blir min kostnad i stället 1 347 kronor per år.

Äntligen skipas en smula rättvisa när alla som på ett eller annat sätt använder public service-tjänsterna, och därmed slipper reklamavbrott var tionde minut i t.ex. finfina filmer, är med och betalar.

Varför en familj med vuxna hemmaboende barn med inkomst ska slippa undan billigare än vi som är singlar, och vi är många, särskilt i Stockholmsområdet, är obegripligt svårt att förstå.

Att public service får högre intäkter med den nya avgiften gör att de kan bli ännu bättre på jobbet, något som kommer oss alla till godo. Även de som inte förstår sig på enkel matematik eller som inbillar sig att 18-åringar aldrig någonsin tittar på tv eller lyssnar på radio via gamla typer av apparater, på surfplattor eller via smarta telefoner!

20 januari 2019

Min Eurovision-säsong har premiär i kväll!


Trogna läsare av denna blogg vet att jag, förutom en hel massa annat, är en sjukligt insnöad schlager-nörd!

I kväll påbörjar jag min Eurovision-säsong. Spanien har sin nationella final med start kl 22.00!

Jag vet; Fullt så insnöad kanske jag inte är eftersom några andra länder redan hunnit med att välja representant till Tel Aviv i maj men i kväll blir första gången för säsongen då jag har möjlighet att följa en nationell final.

Spanien gör som de gjort de senaste åren. I något som de kallar ”Operación Triunfo”, liknande Talang, har de sållat ut ett gäng ungdomar som i kväll gör upp om resan till Israel.

Sedan rullar det på med flera nationella finaler under de närmaste veckorna.

Snart är det dags för den svenska Mello-säsongen att börja. Är inte särskilt imponerad av de redan presenterade artisterna där många tillhör en förgången tid medan andra tror sig vara stjärnor trots att de saknar all form av erfarenhet.

De svenska deltävlingarna kommer att vara lika många till antalet som de, tyvärr, varit under alltför många år.

Den 23 februari går en sådan deltävling av stapeln men då må Christer Björkman förlåta men det blir inspelning. 
Samtidigt den lördagen har Danmark sin final och detta brukar vara en höjdare för alla oss som gillar när nytt blandas med gammalt. I Danmark brukar de ofta ha ett mellanspel där äldre schlagerstjärnor får framföra sina gamla godingar och visa att de fortsatt är att räkna med.

Kanske ska vi därför inte räkna bort Ann-Louise Hansson, Arja Saijonmaa eller Jan Malmsjö som alla ställer upp i Mello. Särskilt som SVT i år meddelat att barns röster inte ska få väga lika tungt som de senaste åren. Hur SVT nu ska kunna hålla koll på det?

Men nu slår jag upp ett glas Cava, fixar till några Gambas al ajillo och förbereder mig för en spännande kväll från spansk TV.

Carpenters fortsätter förgylla med lyckosam uppdatering!


Inte vet jag om det beror på att dagens låtskrivare har kompositörs-afasi men allt oftare kommer det nya skivor med gammal musik.

Att sjunga duett, i en nyinspelning av en gammal låt, tillsammans med någon sedan länge bortgången artist, är numera mer regel än undantag.

Redan 1991 sjöng Natalie Cole duett med sin döde far, ett antal artister har spelat in sånger där de sjunger med Elvis Presley osv.

För snart två år sedan bestämde sig Peter Nordahl för att göra orkesterarrangemang och till dessa lägga på Ted Gärdestads röst. Skivan hyllades och jag fattade ingenting! Jag tvivlar på att Ted själv skulle ha gillat de nya versionerna, som i min värld inte hade mycket att göra med den Ted som vi var många som gillade och fortsatt gillar.

Jag tänker krasst att det nog i grund och botten bara handlar om att suga ut så mycket pengar som möjligt ur en musikskatt som sällan blir bra i modern tappning men som är klassiker i de ursprungliga versionerna. Således blir jag numera per automatik skeptisk när jag får höra talas om liknande tilltag.

Men skam den som inte kan erkänna sig ha fel någon gång!

Minns du syskonduon i gruppen Carpenters, Karen och Richard? 1972 skrev Richard, tillsammans med John Bettis, det som kom att bli en Billboard-etta, megahiten ”Top of the world.” Carpenters fick två låtar till på toppen av Billboard under sin karriär och ytterligare 12 sånger som placerade sig topp 10.

Alldeles nyligen, i dec 2018, gavs det i USA ut en ny skiva med deras mest klassiska hits (den lär släppas i Sverige i början av februari). Denna gång är de uppbackade av The Royal Philharmonic Orchestra. 
Arrangemangen är skrivna av Richard Carpenter och han själv dirigerar orkestern. Jag är såld och skivan är definitivt inköpt och går varm!

Jag inser att här mjölkas det ur mera ur en mjölkstinn kassa-ko men väljer ändå att se Richards tilltag som en gigantisk kärleksförklaring till sin syster Karen, som hade en av de vackraste rösterna.

Karen gick bort 1983. Hennes hjärta orkade inte längre efter åratal av att ha lidit av anorexi. Karens död ledde till att ätstörningar kom upp på agendan på ett sätt som aldrig tidigare.

Jag tror att Karen, hade hon levt i dag, hade varit stolt över sin bror och hans orkestrering av deras mest älskade sånger. En odödlig låtskatt som inte blivit sämre av att uppdateras, till skillnad från så många andra exempel.

12 januari 2019

Varför finns inte mössor i olika storlekar?


En dag för ett antal år sedan kom jag till turistorten Lake George, i norra delarna av delstaten New York i USA. Det var vinter och allt var stängt i den gulliga lilla orten som säkert är ett finfint sommarparadis för många.

Nej, inte riktigt allt var stängt. En klädbutik var öppen och jag tittade in och fann den enda mössa jag har kunnat ha på mig i vuxen ålder! Butiken hade mössor i OLIKA storlekar.

Jag erkänner; Jag är tjockskallig men alls inte på det sätt som några av er läsare säkert anser! Själv väljer jag att kalla det för att det är mycket intelligens som ska få plats!

När jag en gång för länge sedan skulle ta studenten var jag tvungen att specialbeställa studentmössa. Jag har nämligen mösstorlek 62!

Varför världens samlade återförsäljare i allmänhet, och svenska sådana i synnerhet, endast har mössor i storlek ”one size – fits all” är ingenting annat än ett hån mot oss som har ett skallomfång som inte alls omfattas av ”fits all!”

Väderprognoserna för kommande vecka talar om kyligare dagar i huvudstadsområdet. De senaste dagarna har jag därför, förtvivlat, sökt efter en ny vintermössa. Jag har bestämt mig för att aldrig mer frysa och mitt amerikanska inköp börjar så sakteliga se sina sista dagar som mössa betraktad. Den kanske reinkarneras som delar i någon trasmatta, vad vet jag?

Mina butiksbesök och surfande hos olika butiker på nätet ger vid handen att absolut ingen har annat än mössor i storleken ”one size-fits all.”

Den mössfabrikant som börjar tillverka luvor, mössor, kepsar och pannband i annat än ”one size – fits all” skulle kunna tjäna grova pengar. Dessutom skulle vi med udda skallstorlekar slippa återkommande öroninflammationer, bara en sån sak!

Apropå mössor; Vad är det som får många vuxna män att bära mössa dygnet runt? Jag tänker på smarta killar i 35-årsåldern som på fullaste allvar behåller mössan på under arbetstid inne på ett kontor eller, ännu äckligare, sittande på en lunchrestaurang. Ni är många! Dessutom har de flesta av er, när jag någon enstaka gång fått se er utan luva, snaggat hår så någon ”bad hair day” kan det inte vara tal om. Undrar om ni har sex med mössan på? 

Det är sådant jag kan fundera över, jag som inte kan finna en lämplig mössa i passande storlek!

Kanske är det dags att planera in en resa till Lake George! Känns bara en smula kostsamt om syftet endast skulle vara att kunna hålla öronen varma under en svensk vargavinter!

11 januari 2019

Kan utebliven guacamole få Trump att ändra sig om muren?


Söndagen den 3 februari är det Super Bowl, final i den amerikanska fotbollen. TV-reklamen kostar miljoner per sekund eftersom stora delar av det amerikanska folket sitter bänkade framför sina TV-apparater.

Traditionsenligt snacks i TV-sofforna denna afton är kycklingvingar i allmänhet och guacamole i synnerhet.

Guacamole, avokadoröran som är så god att dippa i, kan visa sig bli omöjlig att få till i år.

I Mexiko råder, p g a en helvetes massa olika anledningar, sedan en längre tid svår brist på bränsle. Detta medför att det nu inte alls är säkert att den tänkta exporten av 120 000 ton avokado kommer att kunna ske. Detta rapporterar mången media om, bl a Reuters.

Jag, som känner amerikaner som kommer att göra revolution om de inte får guacamole till Super Bowl, ler i mjugg. Så alldeles utmärkt om revolutionen blir av!

President Donald Trump fortsätter att ivra för en gigantisk mur längs gränsen mot Mexiko.

Kanske blir det en utebliven skål med grön röra som avgör att en mur är ett minst sagt dåligt alternativ för presidentens överlevnad på ämbetsposten?

Lidl flyttar falukorvstillverkningen till Tyskland! Oanständigt!


Som många redan vet så är jag en förespråkare för konkurrens. Jag hejar därför ivrigt på när t ex nya butikskedjor slår upp portarna på den svenska marknaden och tänker att det bara kan gynna oss konsumenter.

Den tyska lågpriskedjan Lidl har varit framgångsrika och flera av företagets produkter har genom åren vunnit olika tester och priser. Som exempel kan nämnas det egna tvättmedelsmärket Formil som utsetts till bäst i test eller Enebackens Falukorv som flera gånger vunnit priser, nu senast i Chark-SM 2018.

Just falukorven är ett bevis för att Lidl tänkt rätt som tillåtit sig själva att saluföra även de svenskaste av alla svenska produkter, som den kaxiga uppstickaren de vill att vi ska anse att de är.

De flesta charkprodukterna hos Lidl säljs under varumärket Dulano, som har sin huvudsakliga tillverkning i Tyskland. Enebacken har därför varit ett lätt val för att säkra att produkten är tillverkad i Sverige.

Enebackens falukorv har under flera år varit en favorit i mitt kök. Med god smak och ett fastare innehåll än de flesta andra smetiga falukorvarna på marknaden har valet varit lätt.

Falukorven måste väl anses vara något av det svenskaste vi har. Den har genom åren skyddats på olika sätt, dels genom namnskydd som numera är borttaget men också genom regler som föreskriver vad den måste innehålla.

I dag står falukorven under EU-beskydd av beteckningen GTS, garanterad traditionell specialitet, ett särartsskydd som innebär att produkten är traditionellt framställd enligt lika traditionell praxis.

I veckan var jag inne i en Lidl-butik för att köpa en 2-pack falukorv och fann till min fasa att det stod Dulano på förpackningen.

Jag skrev genast till Lidls kundtjänst och protesterade och frågade om det verkligen kunde vara möjligt att företaget väljer att ta bort en prisvinnare ur sortimentet. I dag fick jag svar; 
Ett ganska kortfattat sådant där huvudpoängen, kort men inte alls så gott, var: ”Den efterfrågade produkten ingår inte längre i vårt sortiment.”

Ridå för Lidl! Jag hoppas att det är många som nu väljer att göra som jag; Protestera till företaget! Gör om – gör rätt!

Det är mer än tråkigt att Lidl väljer att lägga tillverkningen av den svenskaste av korvar utomlands. Det är ännu tråkigare att de enligt gällande regelverk tycks ha lov att kalla korven för just falukorv.

I anständighetens namn hoppas jag att Lidl döper om produkten till typ ”Schwedische wurst aus Leipzig” eller något liknande.

Sista falukorven är köpt hos Lidl av mig om ingen ändring snarast sker.

Nu börjar jakten på ett nytt favoritmärke av falukorv. Det kan bli svårt eftersom utbudet i stockholmska butiker är starkt begränsat till butikskedjornas egna märken samt ett fåtal andra producenter.

Lidl har begått ett mycket stort misstag!

6 januari 2019

Oförsäkrades tårar borde få rinna obemärkta förbi!


Med viss regelbundenhet kan vi läsa, i främst kvällspressen, om medmänniskor som ger sig ut på långresor och drabbas av en hel massa elände långt borta eller om de som ser sina hem brinna och alltför sent konstaterar; Försäkring? Nej, det har vi inte!

Hur är det ens möjligt att inbilla sig att ”allt kommer att gå bra” och att försäkring, vare sig det handlar om en hem-, rese- eller vilken annan typ av nödvändig försäkring som helst är att bortse ifrån? ”Går det så går det” tycks resonemanget vara.

Tyvärr verkar det som att inställningen oftast är framgångsrik. Med ett gäng tårar i kvällsblaskan så kommer hjälpande plånböcker fram, från vänner, bekanta och även från vilt främmande och medömkande i när och fjärran.

Hemresan med ambulansflyg från det långt bort belägna paradiset kan kosta hundratusentals kronor och ett nytt hem mer än så.

Under lördagskvällen brann en radhuslängaOrust. En kvinna säger gråtande till GT: ”Vi har ingen försäkring, det blev aldrig gjort när vi flyttade in i höstas.” Hennes sambo satt och lirade dataspel när branden bröt ut och märkte inget förrän den försäkringsbefriade kvinnan tog katterna under armen, rusade ut och började hjälpa till att få ut grannarna ur huslängan.

Visst; Det är oerhört tragiskt när någon drabbas av en katastrof, vilken den än månde vara.

Än mer tragiskt är dock det faktum att somliga människor inte tycks begripa nyttan av att alltid och kontinuerligt se över sina behov av försäkringsskydd!

5 januari 2019

Grisfesternas Kung är död!


Läser i ”Diario de Mallorca” att Damià Seguí gått ur tiden. Förstår, av storleken på de många artiklarna om honom, att han var en stor personlighet och mer än betydelsefull på många sätt för invånarna på ön och för oss som någon gång turistat där. Jag läser vidare och plötsligt befinner jag mig på minnenas aveny!

Seguí hade en farfar som ägde två gårdar på Mallorca, Font Seca och Son Amar. Efter ett antal år utomlands återvände Seguí till Mallorca 1964 och fick då ta över dessa gårdar efter sin farfar.

På Son Amar startades en grillrestaurang men gårdens belägenhet en bra bit utanför storstaden Palma medförde att krogen fick ett katastrofalt första år. Seguí insåg att någonting måste göras och som den entreprenör han redan i unga år var så tog han kontakt med en dansk researrangör.

Grisfesten var uppfunnen! Resten är historia!

Under flera årtionden fylldes Son Amar kväll efter kväll med 1 500 gäster, som bjöds på helstekt spädgris, outsinliga mängder med vin och underhållning av mallorquinska folkdansare och musiker.

Jag själv arbetade som reseledare på ön 1982 och besökte Son Amar många, många gånger. Varje vecka fyllde vi från Spies Resor mer än tio bussar med gäster och festerna blev omskrivna, hatade, uppskattade och minst sagt promillehaltiga.
(Som guide talade jag redan på vägen till Son Amar om för mina gäster att om någon av dem tänkte ”må illa” på vägen hem så skulle kostnaden för detta bli 5 000 pesetas, en inte alls oansenlig summa på den tiden!)

Utan att veta säkert så misstänker jag i dag att det var just Damià Seguí som varje kväll stod vid entrén till Son Amar och outtröttligt hälsade alla gäster välkomna för att en stund senare, tillsammans med sina anställda, hälla vin ur vinkrus med hällpip (Porrónes på spanska) rakt ned i struparna på törstiga turister.

De stora artiklarna i spansk media denna vecka nämner förvisso festerna på Son Amar men det visar sig att Seguí hade fler, för mig okända, strängar på sin lyra. Han var en stor idrottsprofil på ön och såg till att volleybollen blev välkänd på Balearerna via sina lag ”Son Amar” och ”Can Ventura.”

Jag tänker att vi i dag är många som har olika anledningar att minnas en man som många av oss aldrig lärde känna men att vi ändå fick uppleva hans verkan. På gott eller ont? Oavsett vilket så är detta i dag preskriberat. I bussarna på väg hem mot hotellen i de mallorquinska sommarnätterna den där sommaren för länge sedan var det sannerligen inte bara gästerna som hade fått lite för mycket innanför västen. Men jag behövde i alla fall aldrig betala några 5 000 pesetas i böter!

Damià Seguí avled på sjukhus i Palma i torsdags. Han blev 83 år.