28 februari 2016

Inför TBC-vaccination igen!

TT rapporterar i dag att antalet fall av TBC ökar dramatiskt i Sverige.

Den främsta anledningen är, förstås, alla de flyktingar som söker en fristad i vårt land.

Jag minns de tester som gjordes i unga år på min generation för att kolla att det vaccin vi fått verkligen gjort susen.

1975 rekommenderades alla nyfödda att vaccineras mot TBC men denna rekommendation togs så småningom bort eftersom risken för att drabbas av den otäcka, och numer ofta svårbotade, lungsjukdomen.

Resultatet av den borttagna rekommendationen kan nu få förödande konsekvenser för mängder av medborgare, för sjukvården och för samhället i stort.

Visserligen kan TBC, än så länge i alla fall, botas med hjälp av en antibiotikakur men bakterieresistensen ökar ju i samma takt som penicillin förskrivs, och sjukdomen kan gömma sig dold i ovaccinerade kroppar under många år så frågorna som måste ställas blir ändå:

Borde alla flyktingar testas? Borde vaccineringen av nyfödda återinföras?

WHO anser att TBC är en av de absolut allvarligaste infektionssjukdomar vi har och miljontals människor dör varje år av sjukdomen.

Är detta ett framtidsscenario vi vill ha i Sverige?

Mello, glamour på väg ned i kvicksand!

Sådärja, nu har vi hört alla de låtar som haft chansen att ta sig till Mellofinalen i Globen 12 mars. Åtta av låtarna är redan där och ytterligare två ska sållas fram nästa lördag.

Är vi glada och känner vi igen oss? Har det varit en fullständigt fantastisk blandning av låtar, svåra att välja emellan? Har mixen av artister varit av sällan skådad ”casting?” Är årets textförfattare så ouppnåeliga att de förtjänar nomineringar till Nobelpriset i litteratur?

Nej, naturligtvis inte!

Då jag befunnit mig bortom tillgång till svensk TV under ett par veckor har jag haft ett par svettiga kvällar bakom mig för att titta ikapp. Svettiga? Ja, detta berodde inte på upphetsning utan snarare av alla de skämskuddar som belamrade min inte fullt så nätta kropp under timmar i soffhörnan.

Redan ifjol konstaterade jag att mitt livslånga intresse för schlager och Eurovision började svikta betänkligt. Detta sviktande tycks i år övergå alltmer i fritt fall!

Jag håller med de tidningsskribenter som frågar sig själva om det är ”Idol” eller ”X-factor” vi kollat på under fyra lördagskvällar.

Den ena fjortisen efter den andra har presenterats som ”artist” och allra värst var nog den unge gosse, inga namn, som meddelade i tv-rutan: ”Hade jag inte blivit artist så hade jag blivit brandman!” Själv hade jag aldrig hört talas om människan tidigare och att han skulle vara ”artist” låter som om det brunnit! Han borde ha blivit brandman!

Därför är det som en enorm paradox att jag ändå väljer att tycka att vi i går kväll fick se ett genombrott av stora mått. Zlatan-diggaren Frans kan, på lång sikt, komma att bli just ”artist” om han väljer att försöka fortsätta på den nu inslagna banan. I en uptempoballad, som faktiskt hade en text värd namnet, så fångade han mitt intresse rejält.

En annan favorit inför Globenspektaklet är David Lindgren, en av få deltagare redan etablerad ”artist”, som borde ha en god chans i finalen. Men så blir det nog inte när landets barn hamrar på sina mobiler under röstningen.

Tar sig Panetoz vidare från andra chansen så är de absolut med i matchen med sin medryckande och dansbefrämjande dänga!

Allra bäst, utan någon som helst konkurrens, under deltävlingarna var dock Stina Ekblad, Dramatenstjärna, när hon i första avsnittet reciterade delar av texten ur ”Groupie” som framfördes av Samir & Viktor ifjol. Mer blottlagt än så kan ingen Mellolåt någonsin framföras.

Jag har sagt det förr, många gånger, och jag säger det igen: SVT, ändra och bredda upplägget av Mello om ni vill hålla uppe intresset även bland oss som nu börjar bli lite till åren komna men som ändå vill tro att ett bra koncept kan utvecklas till det bättre i stället för att sjunka ned i schlagerkvicksanden!

In med nytt och fräscht, och då menar jag inte ännu flera 16-åringar som tror sig vara ”artister”, och ut med Björkman och hela hans följe!

25 februari 2016

Latinamerikanska vänsterdespoter fortsätter "kriget"!

Det är något i grunden sjukt med vänsterledare och särskilt illa är det med Latinamerikanska sådana.

I ivern att få fortsätta styra, många gånger bedrövligt och despotiskt, finns inga som helst begränsningar i uppfinningsrikedomen som alltid omfattar grundlagsändringar och åsidosättande av demokratiskt tänkande. Allt för att få klänga fast i det toppskick de själva så gärna tar varje tillfälle i akt att kräkas galla över.

Det praktfullaste exemplet av dem alla är Venezuelas president Nicolás Maduro, vars parti förlorade parlamentsvalet i början av december. Trots nederlaget upprepar han sitt mantra om att den bolivarianska revolutionen på intet sätt är satt ur spel. Underförstått; ”Jag struntar fullständigt i vad ni väljare tycker, jag ska klänga mig kvar med alla till buds stående medel.”

I Bolivia har Evo Morales varit president sedan 2005 och han sitter nu på sin tredje mandatperiod, som enligt landets grundlag är så länge en president kan sitta. Han har, till skillnad från sina vänsterkompisar i Venezuela, haft viss framgång då han lyckats förbättra förhållandena för ursprungsbefolkningen i landet. Som av en händelse tillhör han just samma grupp.

Morales utlyste en folkomröstning om en grundlagsändring som skulle göra det möjligt att stanna kvar på posten när mandatperioden går ut 2020. Han hade räknat med ca 70 % av väljarnas stöd men gick på den berömda pumpen i omröstningen häromdagen då 51 % av de röstberättigade gav Morales kalla handen.

I en kommentar säger han saker som: ”Vi har förlorat slaget men inte kriget” och ”Det är en sak att rösta för en konstitutionell förändring och en annan att ha kvar sitt förtroende för en kandidat” och följer därmed i Maduros, med vänsterkängor uppklampade, fotspår.

I Latinamerika håller sedan länge vänstervågen på att gå i ebb. Det hindrar inte företrädare för de partier som nu förlorar i val och omröstningar att fortsätta ”kriget”.

Att erkänna sig slagna, krypa tillbaka till de hålor de kommer ifrån, fundera på hur det kunde gå så illa och vilka fel de gjorde hör inte till vänsterföreträdares världsbild. I stället ska de som brukar framställa sig själva som fredsälskande fortsätta det revolutionära krigandet i sina egna länder, som inte sällan tillhör toppen över länder med extremt hög kriminalitet!

24 februari 2016

Kap Verde, etiskt rätt resmål! Eller?

Den 24 januari publicerade DN en artikel om resmålen dit vi kan resa med en god känsla i hjärteroten.

DN citerade den ideella organisationen Ethical Travel som just publicerat sin årliga lista över de resmål i världen som kan anses vara de mest etiska att resa till. Det handlar om demokrati, miljö, social välfärd och en hel massa andra parametrar.

Vinnare år 2016, enligt Ethical Travel, är bl a Uruguay, Panama, Samoa och Kap Verde.

Redan för mer än ett halvår sedan bokade jag den resa som jag just kommit hem ifrån. Jag valde Kap Verde för att just kunna känna att jag med mina spenderade semesterslantar skulle kunna känna att jag bidragit till att ett land som anses vara ”rätt” ska kunna fortsätta på sin till synes utvecklande bana.

Kap Verde anses vara ett av de allra mest demokratiska länderna i världen. En sjättedel av statsbudgeten går till utbildning, valen är öppna och mängder med partier tillåts delta och folks intresse för media och omvärld sägs vara mer än högt.

Dock är det lilla ö-riket, beläget i Atlanten ca 50 mil utanför Senegal i Västafrika, fortsatt mycket fattigt. Naturresurser saknas och i stort sett allt som behövs för överlevnad importeras.

Jag har nu tillbringat två veckor på ön Boa Vista. Jag reste med Fritidsresor och bodde på den enorma hotellanläggningen Riu Karamboa. Maten var fantastisk. Städningen var av en klass som jag aldrig upplevt på någon av mina många resor. Personalen var tillmötesgående. Solen sken de flesta av dagarna och solbrännan är en av de bättre jag lyckats åstadkomma. Jag hade, helt egoistiskt tänkt, en toppensemester!

Är det med en god känsla jag nu sammanfattar min hett efterlängtade semester? Nej!

Riu Karamboa påstår sig vara en 5-stjärnig resort och är en s k all inclusive-anläggning. Jag valde detta hotell då jag förstått att möjligheterna till mat och dryck utanför hotellområdet var begränsade.

Första dagen meddelade en av reseledarna: ”Om ni beger er utanför hotellet så ska ni vara mycket vaksamma och efter mörkrets inbrott t o m ”extremt” vaksamma. Ni måste förstå att de lokalboende ser er besökare som en efterlängtad, om än kriminell, möjlighet att förbättra den egna situationen”.

Den lilla ”staden”, mer en liten by, på Boa Vista, Vila de Sal Rei, består mest av skjulliknande bostäder med korrugerad plåt som enda skydd mot den ständigt vinande vinden.

Jag, som mer än gärna interagerar med lokalbefolkningen på mina resor, insåg ganska snabbt att här finns ingenting att hämta.

På hotellet pratade jag med många anställda. Det visar sig att endast ca hälften av dessa var Kap Verdianer. De flesta av dessa från andra öar än Boa Vista. I övrigt bestod personalen av ”importerad” arbetskraft, till största delen från Guinea-Bissau. Direktionen bestod av spanjorer eftersom den internationella hotellkedjan drivs av herr och fru Riu som lever sötebrödsdagar i Spanien.

Personalen kunde berätta för mig att de visserligen fick mat i en personalmatsal men att denna föda bestod av produkter långt ifrån de som vi gäster matades med. Den mat som blev över efter gästerna kastades helt sonika utan möjlighet för anställda eller omkringboende att få ta del av.

Det påstods att Riu-kedjan bidrar till utvecklingen av Kap Verde men på vilket sätt detta sker lyckades jag inte få veta trots idoga försök.
Kanske handlar det om de många katter och hundar, som i stort antal, tilläts driva omkring på hotellområdet, tigga mat vid borden på restaurangerna och kopulera inför förvånade gäster. Trots skyltar om att hotellet "minsann" tillser att alla djur är avmaskade, vaccinerade och gud-vet-allt så tillkom nya, vildlevande, djur vid poolside under mina veckor på anläggningen. Vem vet vilka smittor dessa bar på men detta struntade många gäster i utan gullade med både halta, lytta och skabbiga pälsdjur!

På Fritidsresors webbplats kan vi läsa att undervattensströmmarna stundtals är starka och att vågorna ibland gör det farligt att bada i havet. Vad som inte sägs är att röd flagg, lika med badförbud, råder ca 90 dagar av 100, att gul flagg, bad avrådes, hissas 8 dagar av 100 och att grön flagg, bad tillåtet, vajar 2 dagar av 100. Den gröna kombineras då ofta med en vit flagg, som betyder absolut badförbud, då det då förekommer fullständigt dödliga brännmaneter i vattnen närmast stranden.

Vad spelar det för roll om stränderna är bland de finaste i världen om det ändå inte är möjligt att bada i havet? För första sol- och badsemestern någonsin är jag nu hemma med en stor sorg; Jag fick aldrig bada i det turkosfärgade och ljumma havet utan hänvisades till svårt klorerade poolbad!

Någon riktig bild av den vanlige Kap Verdianen fick jag aldrig.

Jag valde etiskt ”rätt” när jag valde resmål men känner mig ändå som någon slags ”Conquistador” med ambivalenta känslor i hjärtat vid hemkomsten.

Kommer jag att återvända? Nej, tyvärr och troligen inte!

5 februari 2016

En ny Sydamerikansk nation?

Jag brukar kolla SVT text-tv ganska regelbundet under en vanlig dag. Det handlar om att jag, nyhetsintresserad, vill uppdatera mig om det hänt något i världen.

Under större delen av fredagen har det legat ute en text om att 37 barn misstänks ha dött av kvicksilverförgiftning ”i nordvästra Colbombia.”

Eventuellt måste jag ompröva min inställning till SVT text-tv som en seriös källa för nyhetsuppdatering!

Först sent på fredagskvällen rättades texten.

Fransk språkförnyelse orsakar grodrevolution!

Jag kan verkligen inte tala franska! Men jag är en jävel på att härma och lyssna och har ett stort språkintresse. När tillfälle uppenbarar sig kommer jag därför att definitivt sätta mig i skolbänken för att lära mig ”grodornas” språk. Till dess nöjer jag mig med att på egenknådad franska kunna beställa, av den turkiske icke engelsktalande ägaren, innehållet i min Durum på den lokala friterian i Bryssel dit jag gärna och regelbundet återvänder.

Som så mycket annat så värnar fransktalande initierat om sitt språk och sin levnadsstil och Gud förbjude att några som helst förändringar ska tillåtas.

Det är därför med ett smil på läpparna jag på fredagskvällen läser i DN att en stavningsreform är på G i Frankrike och att ett groduppror är under uppblossande.

Ett antal cirkumflex, grava och akuta accenter, i:et i löken, oignon, och bindestrecket i plånboken, porte-monnaie, ska få stryka på den franska foten från höstterminen 2016.

Det är två läromedelsförlag som beslutat sig för att genomföra Franska akademiens förslag från 1990 om förenklade stavningsregler.

Så uppfriskande!

Jag tänker att det vore en välgärning om den Svenska akademien gjorde slag i sak och också beslutade sig för att föreslå en språkreform.

De nyord som Språkrådet presenterar årligen må vara kul att ta del av men, allvarligt talat, vem minns nyorden efter några månader och vem använder dem?

Nej, jag menar att det skulle behövas en översyn helt och hållet över hur vi skriver på vårt språk. Många är ljuden som stavas fullständigt bisarrt och ologiskt. Många är de utländska låneord som skulle behöva försvenskas.

När min älskade svensklärarinna i högstadiet frågade oss elever hur genre stavas gissade alla! Ingen hade rätt. När det nationella provet skulle avhållas bad hon oss skriva ordet ”beforrrrrrrrrdra”. Alla hade rätt!

Fransmännen åstadkommer nog en ny revolution om språkförändringarna genomförs men detta är bara att beklaga i så fall. Allt i vår omvärld förändras, så även språket. Då måste den skriftliga varianten också förändras. Betydligt oftare än i dag!

Om Ullgren, Marteus och Bonniers dilemma!

”Sällan har ett medvetet missförstånd varit så övertydligt.” Rubrik på en ledare i Expressen, signerad Ann-Charlotte Marteus.

Jag säger bara: Sällan har ett meningsutbyte mellan DN och Expressen varit så njutbart som det lilla krig som nu pågår tidningarna emellan och sällan har en segrare så tydligt redan på förhand utkristalliserats!

”Kriget” handlar om att Malin Ullgren i DN ondgör sig över vad Marteus skrivit i samband med den gångna helgens nazistdemonstrationsturbulens i centrala delarna av huvudstaden. Något som Ullgren också tyckt till om.

Om Ullgren var det länge sedan jag skrev i min blogg. Efter att, rejält, ha ledsnat på den vänstersoppa som Ullgren ständigt rapade upp på väl synlig plats i morgondraken kom en tid då jag snabbt bläddrade förbi det uppslag där den Ullgrenska nunan syntes.

I veckan har jag dock tagit del av hennes sura vänsteruppstötningar och kan enkelt konstatera att alla förändringstendenser och vilja till saklig debatt fortsatt saknas i ohälsosamt hög grad.

Ullgren läser något som någon annan har skrivit, plockar ut ett eller två ord ur den texten samt bygger sedan upp helt egna teorier om vad som döljer sig bakom orden. Allra oftast läser hon dock ingenting alls utan tycker bara en helvetes massa som säkert en trogen skara fans jublar över. En skara som följer vartenda klavertramp Ullgren gör och tror att dessa beskriver någon slags verklighet och absolut överensstämmer med sanningen. Det är ofattbart!

Lika ofattbart är det att Malin Ullgren tillåts fortsätta att kräkas upp sitt revolutionära missnöje, gång efter annan, i rikets stora morgontidning. Om Bonnierfamiljen tror att de därmed balanserar upp den egna kapitalistiska livsstilen så tror de fel. Ullgren kommer på sikt att dra dem i fördärvet!

Fast å andra sidan kan ju Marteus kompensera genom att bringa klarhet inom koncernen!

4 februari 2016

Schlagerälskare: Vår bästa tid är nu!

Ååååhh, vad härligt det är att schlagersäsongen är här!!!

Så många tidningsartiklar, så många kommentarer, så många plagiatanklagelser och så alldeles underbara kreationer, låtar, artister som väntar! En riktig högtid för en insnöad Mello-nörd som denne bloggare.

I kväll rapporterar Aftonbladet att Anna Book:s låt diskas eftersom den redan deltagit i tävlingen. I Moldaviens uttagning, om än med en annan text, 2014!

Ja, låten ska naturligtvis skickas långt ut i cyberspace och gömmas långt bortom någon planet som inte längre är planet eller bortom en nyupptäckt planet som ännu inte hittats! Efter att ha lyssnat till Felicia Dunaf, som framförde sången i Moldavien, kan jag bara säga att Anna kanske hade haft en möjlighet....att ta sig till andra chansen! Om den inte redan deltagit!

Själv laddar jag upp med chips, dip, massor av vin, läser alla artiklar som produceras i skandalpress och annorstädes samt bara njuter!

Både Christer Björkman och Anna Book sägs vara förkrossade!

Till alla schlagerälskare kan jag bara säga: Vår bästa tid är nu!

Capio alltmer landstingsliknande!

I det som känns som eoner av år har jag varit ”listad” som patient hos privata vårdgivare. I dag ägs och drivs ”min” mottagning av Capio.

Genom åren har jag upplevt servicenivån som vida överstigande den som erbjuds vid landstingsdrivna vårdcentraler.

På ”min” husläkarmottagning har patienter med lättare åkommor kunnat komma varje vardag mellan 10.00 och 11.00, skriva upp sig på en lista och därefter har läkarna på mottagningen betat av patienterna i tur och ordning. I stället för att ringa, vänta (du har just nu köplats 96), boka tid, vänta ett par veckor och sedan träffa doktorn för det som tar några få minuter under den s k ”öppna mottagningen.”

I dag fann jag att min husläkarmottagning gått över till den landstingströttande och vårdfientliga policyn som säger att patienten (läs kunden) ska drivas till vansinne, eller kanske död, innan en doktor uppenbarar sig i synfältet.

Visserligen har en s k ”lättakut” ersatt den ”öppna mottagningen” och rent teoretiskt låter det inte som om det vore någon större skillnad. Men herregud vad detta inte motsvarar verkligheten gällande från 1 februari.

Sittandes i väntrummet i dag, då jag faktiskt hade en bokad tid, såg jag horder av patienter komma in på mottagningen för att mötas av beskedet: ”Du kan få träffa en sköterska som bedömer dina krämpor, och eventuellt bedömer att du behöver träffa en läkare som du får boka tid hos, eller så sätter jag upp dig på ”lättakuten”, jag har en tid kl 14.40 (sagt 09.45 på förmiddagen). 

Vidare fann jag att all den erfarenhet från de läkare som tidigare arbetat på mottagningen nu saknas. De har valt att hoppa av! Helt förståeligt!

I tider då landets akutmottagningar fullkomligen skriker ut att de inte vill ha patienter som inte står på Sankte Pers tröskel, utan uppmanar alla att söka annan vård, är Capio:s utstuderat försämrade service till vårdbehövande ingenting annat än ett praktfullt hån.

Jag har tidigare i min blogg lovprisat den kvalitet som privata vårdalternativ erbjuder, bl a har jag hyllat S:t Görans sjukhus, som drivs av Capio, som ett av landets bästa!
I dag är jag inte längre säker på att det går att få annat än vård omstöpt och infållad i landstingets tröttsamma och mer än tragglande värld, även om doktorn tillhör ett privatföretag.

Det gäller att vara riktigt rejält frisk om du ska orka med vårdkarusellen! Detta faktum är inte så lite sjukt!