Den 24 januari publicerade DN en artikel om resmålen dit vi
kan resa med en god känsla i hjärteroten.
DN citerade den ideella organisationen Ethical Travel som
just publicerat sin årliga lista över de resmål i världen som kan anses vara de
mest etiska att resa till. Det handlar om demokrati, miljö, social välfärd och
en hel massa andra parametrar.
Redan för mer än ett halvår sedan bokade jag den resa som
jag just kommit hem ifrån. Jag valde Kap Verde för att just kunna känna att jag
med mina spenderade semesterslantar skulle kunna känna att jag bidragit till
att ett land som anses vara ”rätt” ska kunna fortsätta på sin till synes
utvecklande bana.
Kap Verde anses vara ett av de allra mest demokratiska
länderna i världen. En sjättedel av statsbudgeten går till utbildning, valen är
öppna och mängder med partier tillåts delta och folks intresse för media och
omvärld sägs vara mer än högt.
Dock är det lilla ö-riket, beläget i Atlanten ca 50 mil
utanför Senegal i Västafrika, fortsatt mycket fattigt. Naturresurser saknas och
i stort sett allt som behövs för överlevnad importeras.
Jag har nu tillbringat två veckor på ön Boa Vista. Jag reste
med Fritidsresor och bodde på den enorma hotellanläggningen Riu Karamboa. Maten
var fantastisk. Städningen var av en klass som jag aldrig upplevt på någon av
mina många resor. Personalen var tillmötesgående. Solen sken de flesta av
dagarna och solbrännan är en av de bättre jag lyckats åstadkomma. Jag hade,
helt egoistiskt tänkt, en toppensemester!
Är det med en god känsla jag nu sammanfattar min hett
efterlängtade semester? Nej!
Riu Karamboa påstår sig vara en 5-stjärnig resort och är en
s k all inclusive-anläggning. Jag valde detta hotell då jag förstått att
möjligheterna till mat och dryck utanför hotellområdet var begränsade.
Första dagen meddelade en av reseledarna: ”Om ni beger er
utanför hotellet så ska ni vara mycket vaksamma och efter mörkrets inbrott t o
m ”extremt” vaksamma. Ni måste förstå att de lokalboende ser er besökare som en
efterlängtad, om än kriminell, möjlighet att förbättra den egna situationen”.
Den lilla ”staden”, mer en liten by, på Boa Vista, Vila de
Sal Rei, består mest av skjulliknande bostäder med korrugerad plåt som enda
skydd mot den ständigt vinande vinden.
Jag, som mer än gärna interagerar med lokalbefolkningen på
mina resor, insåg ganska snabbt att här finns ingenting att hämta.
På hotellet pratade jag med många anställda. Det visar sig
att endast ca hälften av dessa var Kap Verdianer. De flesta av dessa från andra
öar än Boa Vista. I övrigt bestod personalen av ”importerad” arbetskraft, till
största delen från Guinea-Bissau. Direktionen bestod av spanjorer eftersom den
internationella hotellkedjan drivs av herr och fru Riu som lever sötebrödsdagar
i Spanien.
Personalen kunde berätta för mig att de visserligen fick mat
i en personalmatsal men att denna föda bestod av produkter långt ifrån de som
vi gäster matades med. Den mat som blev över efter gästerna kastades helt
sonika utan möjlighet för anställda eller omkringboende att få ta del av.
Det påstods att Riu-kedjan bidrar till utvecklingen av Kap
Verde men på vilket sätt detta sker lyckades jag inte få veta trots idoga
försök.
Kanske handlar det om de många katter och hundar, som i stort antal, tilläts driva omkring på hotellområdet, tigga mat vid borden på restaurangerna och kopulera inför förvånade gäster. Trots skyltar om att hotellet "minsann" tillser att alla djur är avmaskade, vaccinerade och gud-vet-allt så tillkom nya, vildlevande, djur vid poolside under mina veckor på anläggningen. Vem vet vilka smittor dessa bar på men detta struntade många gäster i utan gullade med både halta, lytta och skabbiga pälsdjur!
Kanske handlar det om de många katter och hundar, som i stort antal, tilläts driva omkring på hotellområdet, tigga mat vid borden på restaurangerna och kopulera inför förvånade gäster. Trots skyltar om att hotellet "minsann" tillser att alla djur är avmaskade, vaccinerade och gud-vet-allt så tillkom nya, vildlevande, djur vid poolside under mina veckor på anläggningen. Vem vet vilka smittor dessa bar på men detta struntade många gäster i utan gullade med både halta, lytta och skabbiga pälsdjur!
På Fritidsresors webbplats kan vi läsa att
undervattensströmmarna stundtals är starka och att vågorna ibland gör det
farligt att bada i havet. Vad som inte sägs är att röd flagg, lika med
badförbud, råder ca 90 dagar av 100, att gul flagg, bad avrådes, hissas 8 dagar
av 100 och att grön flagg, bad tillåtet, vajar 2 dagar av 100. Den gröna
kombineras då ofta med en vit flagg, som betyder absolut badförbud, då det då
förekommer fullständigt dödliga brännmaneter i vattnen närmast stranden.
Vad spelar det för roll om stränderna är bland de finaste i
världen om det ändå inte är möjligt att bada i havet? För första sol- och
badsemestern någonsin är jag nu hemma med en stor sorg; Jag fick aldrig bada i
det turkosfärgade och ljumma havet utan hänvisades till svårt klorerade poolbad!
Någon riktig bild av den vanlige Kap Verdianen fick jag
aldrig.
Jag valde etiskt ”rätt” när jag valde resmål men känner mig
ändå som någon slags ”Conquistador” med ambivalenta känslor i hjärtat vid
hemkomsten.
Kommer jag att återvända? Nej, tyvärr och troligen inte!
Jag besökte själv samma hotell tillsammans med min familj för ca. 6 år sedan. En ren och snygg anläggning med jättetrevlig personal.
SvaraRaderaRedan då fick vi berättat av personalen (i smyg förstås, annars skulle de få sparken) att den spanska ledningen rent ut sagt utfordrade personalen med mat som inte ens grisar skulle äta. Flera gånger hade större delen av personalen också insjuknat i svåra diarréer. Att denna vidriga personalpolitik pågår är fruktansvärt tråkigt att höra. Vi förde förstås fram detta i det obligatoriska frågeformulär som vi fyllde i efter hemkomsten.
Några pälsdjur förutom ett fåtal katter (som jag också gullade med – är det därför det har kliat på kroppen så mycket ;-)), minns jag inte. Hur som helst så får dessa stackars djur säkert bättre mat än den slavarbetande personalen.
Maten ja … Jag anser att det är fruktansvärt att mat och dryck flygs in från Spanien i stället för att hotellkedjan stödjer Kap Verdianskt (eller närliggande länders) jordbruk i den mån det går.
När någon säger till mig att ”du får inte lämna hotellområdet, för då kommer hemska saker att hända” så blir det första jag gör att just lämna hotellområdet.
Vi fick kontakt med flera kapverdianer, och fick uppleva både Sal Rei och resten av den lilla ön Boa Vista tillsammans med dem.
Att sitta på en lokal restaurang vid vattnet och äta grillad nyfångad fisk, dricka ett glas kapverdianskt rödvin och prata med lokalbefolkningen var en minnesvärd upplevelse.
Vi fick mycket berättat för oss som den vanlige turisten och ”conquistadoren” inne på anläggningen tyvärr aldrig får veta.
Rundturen på ön betalade vi till en lokal kille som med glädje guidade oss runt med en jeep. Skönt att veta att en del av våra pengar gick till lokalbefolkningen. Några brott hörde vi aldrig talas om.
Jag kommer heller troligen inte att resa tillbaka till Boa Vista och Riu Karamboa. Däremot skulle jag gärna utforska någon av de andra öarna i det lilla öriket utanför Västafrikas kust!