Latinamerikanska vänsterdespoter fortsätter "kriget"!

Det är något i grunden sjukt med vänsterledare och särskilt illa är det med Latinamerikanska sådana.

I ivern att få fortsätta styra, många gånger bedrövligt och despotiskt, finns inga som helst begränsningar i uppfinningsrikedomen som alltid omfattar grundlagsändringar och åsidosättande av demokratiskt tänkande. Allt för att få klänga fast i det toppskick de själva så gärna tar varje tillfälle i akt att kräkas galla över.

Det praktfullaste exemplet av dem alla är Venezuelas president Nicolás Maduro, vars parti förlorade parlamentsvalet i början av december. Trots nederlaget upprepar han sitt mantra om att den bolivarianska revolutionen på intet sätt är satt ur spel. Underförstått; ”Jag struntar fullständigt i vad ni väljare tycker, jag ska klänga mig kvar med alla till buds stående medel.”

I Bolivia har Evo Morales varit president sedan 2005 och han sitter nu på sin tredje mandatperiod, som enligt landets grundlag är så länge en president kan sitta. Han har, till skillnad från sina vänsterkompisar i Venezuela, haft viss framgång då han lyckats förbättra förhållandena för ursprungsbefolkningen i landet. Som av en händelse tillhör han just samma grupp.

Morales utlyste en folkomröstning om en grundlagsändring som skulle göra det möjligt att stanna kvar på posten när mandatperioden går ut 2020. Han hade räknat med ca 70 % av väljarnas stöd men gick på den berömda pumpen i omröstningen häromdagen då 51 % av de röstberättigade gav Morales kalla handen.

I en kommentar säger han saker som: ”Vi har förlorat slaget men inte kriget” och ”Det är en sak att rösta för en konstitutionell förändring och en annan att ha kvar sitt förtroende för en kandidat” och följer därmed i Maduros, med vänsterkängor uppklampade, fotspår.

I Latinamerika håller sedan länge vänstervågen på att gå i ebb. Det hindrar inte företrädare för de partier som nu förlorar i val och omröstningar att fortsätta ”kriget”.

Att erkänna sig slagna, krypa tillbaka till de hålor de kommer ifrån, fundera på hur det kunde gå så illa och vilka fel de gjorde hör inte till vänsterföreträdares världsbild. I stället ska de som brukar framställa sig själva som fredsälskande fortsätta det revolutionära krigandet i sina egna länder, som inte sällan tillhör toppen över länder med extremt hög kriminalitet!