25 december 2020

Bannlyst flygbolag i svenskt luftrum på juldagen

Att flygtrafik från och till Mellanöstern och Asien använder svenskt luftrum är dagligen förekommande och ingenting konstigt.

Att Pakistan International Airlines (PIA) gör det är däremot märkligt.

Efter en olycka i somras då en av bolagets A320 kraschade i Karachi med många dödsoffer som följd visade det sig att var tredje pilot vid landets flygbolag antingen helt saknade licens för att flyga eller hade skaffat sig en sådan på högst tvivelaktiga vägar.

I juni förbjöd EU bolaget att trafikera unionens flygplatser i minst sex månader framåt. Flygsäkerhetsmyndigheten i USA fattade ett liknande beslut.

Under förmiddagen på juldagen passerade PIA:s linje 783 svenskt luftrum på sin väg mellan Karachi och kanadensiska Toronto. Varför Kanada tillåter bolaget är ytterst oklart.

När jag börjar söka information så visar det sig att PIA förvisso blivit bortplockad från EU:s svarta lista men att bolaget inte lagts till på den lista som visar vilka bolag som är tillåtna att trafikera flygplatserna inom unionen.

Bolaget tycks däremot ha tillstånd att passera genom unionens luftrum. På annat sätt kan i alla fall jag inte tolka juldagens passage.

Säga vad man vill – jag är inte pilot – men jag tycker att det är anmärkningsvärt att ett bolag som inte får starta från eller landa på en europeisk flygplats ändå tillåts passera.

Om det fortsatt råder tveksamheter om piloternas utbildning och licensiering så borde inte bolaget ha i europeiskt luftrum att göra överhuvudtaget. Vad händer om en incident inträffar och ett par pajaser i cockpiten till en B777 tvingas försöka nödlanda på en nordisk flygplats?

23 december 2020

Bara hjältar och hjältinnor får en God Jul!

I lördags morse klev jag upp med tuppen. Den stora livsmedelsbutik som jag oftast frekventerar öppnar kl 8. Ungefär 10 min innan portarna skulle slås upp var jag på plats. Jag trodde jag skulle vara hyfsat ensam men närmare hundra andra hade tänkt samma tanke som jag och stod redan och köade. En lång kö där ingen, och jag menar verkligen ingen, hade två meters avstånd till personen framför sig. Puckon!

Hur som helst fick jag så småningom, efter att ha låtit horden skena in vid öppning och rusa av sig, tillfälle att göra mina absolut sista inköp inför julen. Jag insåg tidigt att veckan före jul kommer att medföra extrema risker för liv och hälsa och så rätt jag fick.

Under promenader då jag passerat såväl Systembolaget, med 150 meters kö, som min livsmedelsbutik, med snitslad bana utanför, har jag kunnat konstatera att många medmänniskor är helt obegripligt dumma i huvudena!

Därför var det i dag en fröjd att läsa Lisa Magnussons ledartext i DN. Lisa konstaterar att det är lätt att lägga märke till pandemins idioter medan alla hjältar tycks kämpa i otacksam motvind.

Jag suger åt mig och anser att jag, tillsammans med många andra hjältar, har bidragit med det vi har kunnat i kampen för att inte tiotusen svenskar ska få sätta livet till. Vi kommer, som det verkar nu, inte att nå vårt ambitiösa mål men skulden ska sannerligen inte falla på oss hjältar!

Vi, som avstått kollektivtrafik, som handlat på otroligt udda tider, som mött släktingar och vänner utomhus och på behörigt avstånd, som aldrig satt på en uteservering i somras, som inte deltog i någon 250-personersfest i Södertälje eller som aldrig demonstrerade i täta grupperingar mot restriktioner och vaccin är sååå värda våra hjälteglorior.

Vi, som tidigt kämpade mot våra arbetsgivare för att få arbeta hemifrån så att vårdpersonal och poliser m fl i någorlunda trygghet kunde ta sig till och från sina arbetsplatser, fick stånga oss blodiga. Vad gör man inte när man förstår det majoriteten inte tycks begripa?

Än är det lång tid innan alla fått vaccin och vi kan lämna denna pandemi bakom oss. Jag vågar inte tro att alla korkskallar har lärt sig någon läxa utan här gäller det för alla oss hjältar och hjältinnor att härda ut. Kanske kan vi få flera tack framöver men för mig räcker det att veta att jag i alla fall aldrig gjorde tillvaron ännu sämre under skitåret 2020.

21 december 2020

Danmarks "store juleshow" slår svenska motsvarigheter!

Det är skillnad på julshower och julshower.

I jultid vill jag ha bjällror, gärna stor orkester, vacker musik framförd av stjärnor, gärna sådana jag inte känner till i förväg och allra helst ett begåvat programledarpar som leder kvällen med både sång, dans och andra upptåg.

I svensk TV har jag nog aldrig upplevt det som nu i många år varit en tradition i vårt södra grannland.

Sista lördagen före jul sänder Danmarks public service, DR.dk, sedan många år ”DR’s Store Juleshow.”

I lördags bänkade jag mig därför framför TV:n och fick njuta av 90 minuters toppenunderhållning.

Showen leddes av den danske skådespelaren och kompositören Martin Brygmann och sångerskan, skådespelerskan och TV-stjärnan Silja Okking. Silja är en ny bekantskap för mig och när hon i showen sa ”julskinka” på perfekt svenska och berättade att hon är halvsvensk var jag tvungen att googla.

Silja är dotter till danske skådespelaren och EU-parlamentarikern Jens Okking och Catharina Nordlindh, svensk dansare och koreograf.

I showen fick vi förutom att njuta av allehanda julmusik framförd av Danmark Radios symfoniorkester och många danska stjärnor även stifta bekantskap med Jan Hellesøe, hjärnförvirrare och manipulationsexpert. Tänk svenske Henrik Fexeus så fattar du vad jag snackar om.

Showen spelades in innan Danmark skruvade åt restriktionerna och i salen fanns 500 personer i publiken och på scenen en tätt sittande symfoniorkester. Att Danmarks statsminister inte långt tidigare förbjudit ett sådant arrangemang är ingenting jag försvarar. Samtidigt var det underbart att se en stor publik – det kändes litet som om den sociala öknen vi lever under inte var så betungande för en stund.

I jämförelse med SVT’s julkonsert med Orphei Drängar, som bestod lika mycket av programledarnas flinande åt varandra som av musik så var den danska showen så otroligt mycket bättre.

En tid till finns den danska showen att se här.

Nu är det bara att hoppas att SVT får upp ögonen för glada, och härliga, Silja Okking. Hon skulle sannerligen kunna få sprida sitt danska hygge även till en svensk publik.

Sista lördagen före jul nästa år vet jag vad jag gör: Tittar på en dansk och alldeles underbar julshow!

12 december 2020

Borde Federley ha krävt utdrag ur brottsregistret?

Genom livet har jag upplevt den där ofattbara känslan av nyförälskelse vid endast ett fåtal tillfällen. Ändå är dessa tillfällen av sådan art att de aldrig kommer att glömmas och så tror jag att det är för de allra flesta.

När hjärnan förvrids, endorfinerna strömmar genom kroppen, mat och dryck blir ointressanta och sömn något man kan klara sig utan så är det lätt att glömma att be föremålet för sina himlastormande känslor om ett utdrag ur brottsregistret.

Fredrick Federley gjorde naturligtvis helt fel när han avstod från att omedelbart bryta upp från den relation där partnern visade sig vara tidigare dömd för fruktansvärda brott. Fredrick borde ha vetat bättre men kärleken är blind.

Det drev han utsatts för i media har varit olidligt att följa och hö-hö-hö-arnas utbrott på Flashback och andra sajter gör ont.

Flera partiföreträdare, bland andra partisekreteraren Michael Artursson, var snabbt ute och fördömde och ifrågasatte Federleys förtroende.

Nu har Fredrick meddelat att han lämnar alla sina politiska uppdrag och Sverige förlorar därmed en engagerad politiker ur en yngre generation.

Jag kommer att sakna Fredrick även om jag inser att situationen till sist blev ohållbar för honom och hans närmaste. 

Det handlar inte om att jag är odelat positiv till alla de politiska ståndpunkter som han och hans parti agiterar för och emot. Det handlar om att jag anser att han varit en skicklig politiker både i Sverige och EU och att jag tror att den politiska återväxten i form av unga politiskt engagerade kommer att tunnas ut alltmer – om vi bortser från de extrema ytterkanterna, som alltid kommer att locka oupplysta eller dåligt pålästa.

Att vara en offentlig person måste vara nästintill omöjligt. Att ständigt vara påpassad, att få sitt liv uppgrävt gång på gång och stundtals dessutom uthängt kräver sin man eller kvinna.

Jag hoppas att Artursson, Lööf och alla pseudotyckare har fläckfria förflutna och att de noggrant kollat upp sina makar, partners och närmaste vänners bakgrunder så att det inte plötsligt briserar några skandaler i de egna famnarna.

Jag närmar mig åldern då en ny himlastormande förälskelse ter sig alltmer avlägsen men man ska ju aldrig säga aldrig. Något utdrag ur brottsregistret kommer jag inte att begära om lyckan slår till – jag får lita på mitt eget förnuft, det där som försvinner i samma ögonblick som förälskelsen slår till.

Fredrick var förälskad och kunde inte tänka rationellt – något som ledde till att han gjorde ett felval och såg sin karriär rämna.

Vem fan kan tänka rationellt när man är kär som en klockarkatt?

29 november 2020

En promenad i Coronavirusets tid

Ännu en gråmulen och trist dag. Allt hemarbetande har börjat göra mig till en soffpotatis och jag inser att här måste det ut och långpromeneras oaktat att vädret är precis så trist att kurande i soffan egentligen lockar betydligt mer.

Lämnar mina hemma-, tillika favoritkvarter och beger mig ut på Enskedefältet. Handskarna är på och jackan knäppt ända upp i halsgropen. Det duggregnar.

Människor jag möter skyndar raskt vidare med blicken riktad rakt ned i backen.

Jag tänker att viruseländet vi drabbats av har fått många medmänniskor att antingen strunta i rekommendationer från myndigheterna eller fått dem totalt asociala.

I höjd med Enskede Ridhus ser jag dig komma emot mig. Du har halvlångt hår som sticker fram ur en uppdragen huva. Dina byxor är aningen för korta och du bär på en tom ICA-kasse.

När du närmar dig ser jag dina stora vackra ögon när du tittar upp. Strax innan du och jag möts bränner du av ett fullständigt fantastiskt leende. Jag ler tillbaka emot dig men inser att mitt leende inte på långa vägar kan leva upp till ditt.

Jag passerar snabbt det trista industriområdet på Årstafältet och beger mig in i nybyggda kvarter i Årsta. Det är fint tänker jag när jag passerar nya kvarter med krogar, butiker och redan julpyntade balkonger.

Vid tvärbanans station Linde ska jag just gå över spåren när jag möter dig igen! Jag avvaktar på min sida av spåren för att låta dig hinna över först – Gud och Tegnell förbjude närkontakt i dessa dagar. Du bär fortsatt på den tomma papperskassen från livsmedelsbutiken.

Du tittar upp och ännu en gång får jag se det vackraste av alla leenden.  När du passerar mig säger du försiktigt, nästan en smula blygt: ”Hej igen!”

Jag passerar över spåren, mitt hjärta slår ett par extra slag och jag tänker att jag kanske just blev förälskad.

Efter några meter vänder jag mig försiktigt om. Tänk om du skulle göra detsamma, vad gör jag då?

Tyvärr skyndar du vidare i dina för korta byxor, ditt vackra halvlånga hår under en huva, med dina stora ögon värda att drunkna i och med ett av världens vackraste leenden.

Jag lever länge på mina tankar efter promenaden den där trista novembersöndagen. Det finns fortfarande människor som orkar kosta på sig att le trots eländet som omger oss.

22 november 2020

Palmolja har många namn!

Är du som jag och försöker undvika palmolja i de produkter du köper? Har du någon gång undrat över alla de mer eller mindre kemiska beteckningarna på dina tvålar, schampon, diskmedel mm? Då ska du läsa vidare!

Nyhetsbyrån AP är på väg att, som det verkar i en serie, avslöja fasansfulla uppgifter om vad som sker på palmoljeplantagerna i Asien. Här finner du en fantastisk, skrämmande och trovärdig artikel om vad som sker.

Det är sannerligen inte lätt att värja sig mot produkter med palmolja men det finns också andra exempel på ingredienser som alla borde undvika.

Palmoljan står ju bakom regnskogsskövling som tränger bort det vilda djurlivet.

Lika illa är det med vanilj och rosenträd.

Ni som använder skimrande puder och ögonskuggor borde tänka om. I produkterna ingår ett mineral som heter Mica och som bryts i Indien med barnarbetskraft.

På badbombsförestaget Lush:s hemsida finner jag listan jag sökt så länge:

Ingredienser på innehållsförteckningar och vad detta då innehåller:

Lauryl betaine - Palmkärna, palm och kokosnöt

Sodium cocoamphoacetate - Palmkärna, palm och kokosnöt

Cetearyl Alcohol - Palmkärna

Cetearyl Alcohol och SLS - Palmolja

SodLauroylSarcosinateNP - Kokosnöt, palm, palmkärna

Lauroyl Sarcosine - Kokosnöt, palmkärna

Glycol Cetearate - Palmolja

GMS SE40 - Glycerol monostearate - Palmolja

SSD - Disodium laureth sulfosuccinate - Palmolja

Glyceryl Stearat-PEG100 - Palmkärna

Ammonium Laureth Sulfate - Palmkärna

Sodium Laureth Sulfate - Palmkärna

Sodium Lauryl Sulfate - Palmkärna

Sodium Stearate – Palmolja (Palmoljefri version användes i tvålen Orangutan)

Stearic Acid - Palmolja

Laureth 4 – Palmolja

Jag går ut i badrum och kök och kollar på flera av de produkter som jag använder och måste tyvärr konstatera att samtliga innehåller någon av de ovan nämnda beteckningarna.

Läser vidare på nätet att inte ens en Svanenmärkning är en garanti för att produkten inte innehåller palmolja. Organisationen bakom Svanen anser att det inte finns tillräckligt bra alternativ till en del produkter med den förhatliga oljan.

Jag tänker att vi som kunder nu måste kräva mer och bättre av alla producenter som fortsätter att använda sådant som skändar natur, utrotar djur och tvingar barn att arbeta under slavliknande förhållanden.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det vore en god start om alla produkter utan palmolja märktes upp som palmoljefria! Ett krav som vore lätt att ställa av våra myndigheter!

15 november 2020

Unamuno kanske var en Nostradamus?

När filmfestivalen i spanska Valladolid, Seminci de Valladolid, visar en film med titeln, min egen översättning, ”Ord inför världens slut”, reagerar jag.

Filmen handlar om Miguel de Unamuno, en spansk författare och filosof, som 1924 förvisades till den numera populära Kanarie-ön Fuerteventura. Förvisningen skedde på order av den dåvarande spanske diktatorn Miguel Primo de Rivera.

Vintern 1986-87 var jag en av tre svenska reseledare, senare förökades vi, som intog den då, för svenskar, i jämförelsen med Gran Canaria och Tenerife, helt okända ön i Atlanten.

Under vår säsong, en i Sverige otroligt kall och vidrig vinter, ledde jag otaliga ö-rundturer runt den karga ön där inte särskilt mycket finns att visa och berätta om. På den nordligare delen av ön, i en avlägset belägen dal, fanns en större skulptur av Miguel de Unamuno. Oj, vad jag berättade!

Vem var jag att kunna redovisa det dramatiska liv som han tvingades utstå och vem är jag att i dag kunna säga exakt vad som är sant eller vad som är falskt?

De Unamuno lyckades så småningom ta sig tillbaka till fastlandet och dog i Salamanca 1936. Många påstår att han mördades av Francos män. Det verkar som om ingen egentligen vet.

Själv tänker jag tillbaka på tider som flytt och stories jag berättat för intet ont anande turister.

Den nu producerade filmens namn, i original ”Palabras para un fin del mundo”, får mig dock att tänka att Miguel de Unamuno kanske inte var helt fel ute när han formulerade sig!

9 november 2020

Mannen som lärde mig danska är död!

1982 anställdes jag i den stora danska resekoncernen Spies Resor. Min första heltidsanställning i livet innebar placering i turistorten Cala Millor på östra Mallorca. Jag var ensam svensk tillsammans med tre danska tjejer!

Nu tillhör jag de få i Sverige som faktiskt förstod en hel del danska redan som barn – språkintresset och förmågan att härma har det aldrig varit något fel på.

Nu blev det dock något helt annat. Jag förväntades kunna göra mig förstådd via en mikrofon, i en skranglig buss full med danska gäster. Historiska skeenden skulle återges, botanik skulle avhandlas och cochenille-lusens väg till alla damers läppstift skulle förklaras så att det ledde till ”hygge” och ”grin.”

Jag fick otroligt mycket hjälp av den danska popgruppen Shu-bi-dua, knappast omtalad i Sverige.

Gruppen höll sig på vänsterkanten men det struntade jag i eftersom jag tyckte att många av deras låtar var bra och inte gjorde det något att sångaren Michael Bundesen sjöng både fantastiskt och välartikulerat mitt i annars ofta slamriga låtar.

Jag är inte helt säker men jag påstår att jag har de flesta av gruppens låtar på CD. De gav, såvitt jag vet, ut 19 skivor under den tid de existerade.

De var kanske de allra första att påtala att en klimatkris väntade inom en inte allt för avlägsen framtid. ”Costa Kalundborg” är en av mina favoriter. ”Ønskelisten” och ”Danmark” är andra favoriter.

I dag kom beskedet att Michael Bundesen gått ur tiden. Jag fäller en tår och lovar att jag aldrig kommer att sluta att lyssna på gruppen som en gång lärde mig det språk som än i dag är så förknippat för mig med härliga människor och massor av ”hygge!”

Vila i frid Michael!

7 november 2020

Grattis USA! Grattis Joseph R Biden!

Äntligen är fyra år med en lögnare och nationssplittrare över! Han lyckades aldrig göra ”America great again” och hans tid som president lär komma att omskrivas som minst sagt världsturbulent.

Själv gläds jag åt alla de kloka amerikanska väljare som valde förnuft framför dårskap. Jag gläds åter åt att kunna drömma om resor till ett av mina absoluta favoritländer i världen. När viruseländet är stävjat kommer jag att sukta efter både storstäder, landsbygd och stränder i USA och jag längtar efter att möta alla de amerikaner som jag anser i grunden är välkomnande, sociala och toleranta men som under några år har fått sina huvuden förvridna.

Den 20 jan 2021 svärs Joseph Robinette Biden in som USA:s President och landet får samtidigt sin första kvinnliga Vicepresident, tillika en färgad sådan!

Biden och Harris kommer att få fullt upp med att städa. Klimatet kommer att ges en chans igen då Parisavtalet säkerligen skrivs under igen. Fattiga amerikaner kommer att få större chanser till vård då Obama-care tillåts leva vidare. WHO får troligen en bidragsgivare och medlem åter!

Världen kan helt enkelt inte bli annat än en bättre plats!

Firar denna kväll med att lyssna på så kallade patriotisk musik från USA – musik som inte spelats hos mig under fyra långa år!

God Bless America!

25 oktober 2020

SL väljer kundfientlighet framför logik!

Ända sedan det blev allvarligt läge med Covid-19, i mars månad, har jag försökt att fullt ut följa Folkhälsomyndighetens anvisningar och råd trots att de flesta medmänniskor helt tycks ha upphört med avståndstagande etc.

Till exempel försöker jag att undvika kollektivtrafiken så mycket jag kan. Min arbetsgivare tvingar mig fortsatt att visa mig på arbetsplatsen minst en dag i veckan för att ”socialisera” men i övrigt jobbar jag hemifrån.

Att köpa ett månadskort på SL skulle därför ha varit en direkt förlustaffär med extremt dyra resor. Jag skaffade mig därför så kallad ”reskassa.”

Ca 25 meter från porten där jag bor finns en busshållplats med en busslinje som tar mig till mitt favoritsnabbköp, där jag handlar på så udda tider som möjligt. Förutom de sällsynta resorna till jobbet, som sker i vidrigt fullbelamrade t-banevagnar, så är bussresorna de enda jag utnyttjar när det gäller kollektivresande.

Jag skulle med glädje blippa min reskassa men sedan framdörrarna på bussarna stängdes och SL inte brydde sig om att flytta kortläsarna så erkänner jag – det har blivit ett antal gratisresor.

Jag har full förståelse för att SL förlorat stora pengar på gratisåkandet men i stället för att flytta kortläsarna så skärps reglerna nu på onsdag; Med oblippad biljett blir det inga resor med mindre än att du riskerar en böteskostnad på 1550 kronor!

I mitt, och jag antar en ohygglig mängd andras, fall innebär detta att jag måste gå till en t-banestation för att blippa min reskassa innan jag återvänder hem för att kliva på bussen.

Jag har inte särskilt långt till t-banestationen, ca 800 meter, men jag tänker att de som bor utanför storstadsområdet omöjligt kan ordna så att de har en giltig biljett vid påstigandet.

Alternativet enligt SL är att skaffa mobilt bank-id och köpa biljett via en app.

Tro mig; Jag kommer aldrig att göra några som helst ekonomiska transaktioner via min mobil – dessa gör jag via min dator som har ett kraftigt antivirusskydd installerat. Jag lever i övertygelsen att alla som swishar och uppger kontokortsnummer på, högst sannolikt, övervakade mobillinjer förr eller senare kommer att se sina konton länsade.

Tills det att SL kan se till att vi som vill kan betala med våra reskassor vilket färdmedel vi än väljer så borde företaget dra tillbaka sitt direkt kundfientliga påhopp.

I virustider är det lämpligt att så många som möjligt gör sitt bästa – på alla sätt. SL har på inget sätt tänkt klart. Gör gärna det SL!

18 oktober 2020

SL skrotar populära 76:an - glömde planera hållplats

Nästa söndag, den 25 oktober, är det dags för alla oss som ser fram emot den nya Slussen att åtminstone del-glädjas. Då är det dags för invigning av den nya ”guldbron” och därefter kommer rivandet av det som återstår av den gamla Slussen att påbörjas.

Firandet nästa helg grumlas betänkligt av att staden och SL tycks lida akut brist på tjänstemän som har tankeförmågan i behåll.

En i rusningstid mer än fullbelamrad busslinje, 76:an, skrotas till stora delar och detta för att man helt sonika ”glömt bort” att linjen finns och är populär. Något nytt hållplatsläge för linjen går ej att finna från den 26 oktober och linjen avkortas till att gå endast sträckan Karlaplan – Ropsten, oklart vilken målgrupp som lockas av detta!

I rusningstid har 76:an gått var femte minut och trots Corona-tider och restriktioner har det varit fullt ombord.

När alla dessa resenärer ska finna nya resvägar till och från sina arbetsplatser lär virusförmaningarna klinga ohörda.

Att SL försöker släta över problemet genom att hänvisa till andra busslinjer är helt enkelt inte bra nog!

Med en vecka kvar lär det bli omöjligt att finna fram till en vettig lösning men goda alternativ finns. Till exempel skulle 76:an kunna gå från Klarabergsviadukten/Cityterminalen, via Hamngatan och Strandvägen och därmed kunna få med sig resenärer som byter från T-banan.

SL framstår som direkt kundfientliga när de inte ens försöker finna en rimlig lösning efter att de helt enkelt inte tänkt klart tidigare i planeringsprocessen.

3 oktober 2020

Journalister som byter bana borde ha lång karenstid

När en välkänd journalist lämnar sin yrkesbana och antingen headhuntas eller självmant söker sig till annan verksamhet så väcker det inte sällan uppmärksamhet – särskilt om personen ifråga fortsätter att förekomma i media.

Helena Stålnert, nyhetsankare och chef för SVT Aktuellt, lämnade efter 18 år public service 2005. Hon blev kommunikationsdirektör först vid SAAB och senare vid SSAB. Redan kort tid efter att hon lämnat journalistjobbet så förväntades vi känna förtroende när hon gick i svaromål från andra sidan mikrofonen.

Tills helt nyligen har vi i SR Ekot kunnat höra Helena Boström Thomas som nyhetsuppläsare, Hon har mångårig erfarenhet från TV4, SVT och SR.

De senaste veckorna har hon plötsligt dykt upp själv i nyhetsrapporteringen men nu som presstalesperson för Polismyndigheten.

Det blir en stor trovärdighetsfråga, inte bara för Polismyndigheten utan också för public service när ett så abrupt anställningsbyte riskerar att medföra vänskapskorruption i den högre skolan. Om det inte redan har inträffat så kommer snart nog Helena Boström Thomas att få stå till svars inför gamla kollegor - kollegor som hon i många fall är mer än bara ytligt bekant med. Det finns helt enkelt anledning att tro att risken för att informationsutbytet skulle kunna bli något det inte borde få tillåtas att bli. Med detta sagt: Inget ont om Helena Boström Thomas som jag anser har varit en mycket bra nyhetsförmedlare.

Medieföretag i allmänhet och public service i synnerhet borde skriva in i sina anställningsavtal att vid anställningens upphörande skall ett antal månaders karens råda innan den som lämnar tillåts uttala sig för media, i alla fall som representant för ett annat slags företag eller verksamhet.

Kanske skulle detta få till följd att färre journalister söker sig till public service men å andra sidan skulle detta möjligtvis kunna bli en väckarklocka. Både SVT och SR har genom åren gjort sig ökända inom mediebranschen för sin personalpolitik som innebär att LAS drivs till sin yttersta spets. Många är de timanställda som endast får korta kontrakt och sedan försvinner ett halvår eller så för att sedan få en ny chans på ett korttidskontrakt. Detta sagt med anledning av att vi nu förväntas tro på rapporteringen om regeringens svårigheter med just LAS.

Alla måste självklart få tillåtas byta arbetsgivare några gånger genom livet. En journalist som byter yrkesbana och i sin nya roll har att uttala sig i media som representant för en helt annan typ av verksamhet borde däremot tvingas till en fastställd, längre, karenstid bortom mediebruset.

5 september 2020

Har lättkränkta dåliga språkkunskaper?


Jag har alltid läst mycket, både skönlitteratur och nyhetsmedia. Många är korsorden som blivit lösta genom åren. 
Jag är språkintresserad, hade en fantastisk lärare i svenska på högstadiet och gillar att uttrycka mig både i tal och i skrift. Jag påstår att jag har ett mycket stort ordförråd.

I ett försök att nyligen, med glimten i ögat, förklara för kollegor och chefer på min arbetsplats att alla har ett eget ansvar att se till att följa arbetstidsavtalet råkade jag välja ett ord som inte skulle falla alla på läppen. 
En, av flera hundra, blev kränkt och vände sig till sin chef, som i sin tur sopade på mig ett mejl om det, som då även han plötsligt ansåg, olämpliga ordvalet.

I mitt utskick skrev jag att ”det är allas ansvar att följa avtalet men du som har ”chef” någonstans i din titel har ett extra ansvar att kolla dina närmaste undersåtar.”

”Undersåtar” uppfattades som djupt nedvärderande.

När jag, efter mottaget klagomål, kontrollerar ordet undersåte finner jag att en mycket vanlig synonym är underställd.

Jag tänker att vi alla är undersåtar/underställda till den/de som är våra chefer och även om folket i en diktatur kan kallas undersåtar så anser jag att det var en överreaktion från den kollega som kände sig kränkt. Om kollegan är religiös så är han/hon definitivt en undersåte till sin Gud.

I media har det under den senaste tiden flera gånger berättats att många som påbörjar högre studier tvingas avbryta då deras språkkunskaper är alltför bristfälliga. De klarar helt enkelt inte att hänga med i kurslitteraturen.

Media har också rapporterat att spridningen av Covid-19 till viss del kan berobristande språkkunskaper hos personalen.

Jag har ingen aning om vem kollegan är som kränktes av ett mejl skrivet med glimten i ögat men jag väljer att tänka att det måste röra sig om en person född sent 80-tal eller, kanske ännu troligare, en 90-talist. Jag tänker vidare att personen ifråga troligen inte har en aning om vad som menas med att säga eller skriva något med ”glimten i ögat.”

Troligen har människan ett mycket torftigt språk och uttrycker sig helst med en emoji, eller en hel rad sådana.

Det är tragiskt om vi håller på att få ett utarmat språk på grund av att ungdomar inte förstår värdet i att ha ett rikt ordförråd.

Kanske är det inte så konstigt att kvällstidningarna publicerar alltfler rättelser där de menar att något blivit ”felstavat” när det säkerligen handlar om okunskap hos den unge journalisten som tror sig vara en världsberömd murvel i vardande.

23 augusti 2020

Är mördarsniglars rörelsemönster nödvändig vetenskap?


Det finns forskning och så finns det forskning!

Många forskningsprojekt är viktiga, nödvändiga och förhoppningsgivande. Andra är mer tveksamma!

Under lördagskvällen publicerade TT ett telegram som återgavs av mången medieredaktion i riket.

I ett forskningsprojekt vid Karlstads universitet har Johan Watz, biträdande universitetslektor i biologi, tillsammans med kollegor studerat rörelsemönstret hos mördarsniglar. Japp, du läste rätt!

Johan & Co har chipsmärkt (!) 80 mördarsniglar, klippt olika typer av gångar i en gräsmatta och ställer sig frågor som hur långa förflyttningar sniglarna gör på en dag och hur benägna rackarna är att lämna den plats där de senast sågs?

Jag tänker att när forskningen har löst gåtan med cancer, Parkinson, ALS och många andra vidriga sjukdomar, när ondsinta virus, antibiotikaresistens, rasism, klimatproblem, svält, fattigdom och annat ont inte längre existerar skulle det möjligtvis, inte alls säkert, kunna vara småintressant att ta reda på hur mördarsniglar rör sig.

Forskarvärlden har uppenbarligen outsinlig tillgång på bidragspengar och inget ämne tycks vara för obetydligt att studera.

Jag tror inte att landets trädgårdsinnehavare kommer att bege sig ut i grönskan och medelst nagelsax och luskam skapa nya ”motorvägar” för mördarsniglarnas framkomlighet.
Inte ens Johan Watz är särskilt optimistisk att den invasiva arten går att utrota för han säger till TT att han inte tror att detta är möjligt.

Varför han och hans kollegor ägnat sig åt att kartlägga sniglarnas förflyttningsmönster i stället för att helt sonika ta död på så många som möjligt verkar därför fullständigt obegripligt.

17 augusti 2020

Överskottsbolaget blev som annan handel


1960 startade FFV överskottsförsäljning av varor från statliga företag, däribland den under lång tid så populära ”Försvarets hudsalva.”

Överskottsbolaget kom under många år att utvecklas och produktsortimentet utvidgades. 

Affärerna gick, trots låga priser, inget vidare och 1992 köptes verksamheten upp av Runsvengruppen, som påstår sig ha ”attraktiva lågpriskoncept” som affärsidé.

ÖoB, som butikskedjan kallas i dag, lockade under många år mig som kund då de verkligen satsade på överskottsförsäljning till extremt låga priser. Vad spelade det för roll om min tandkrämstub eller duschtvål hade text på något annat språk än svenska om innehållet var detsamma och priset betydligt lägre än i övrig handel?

Jag påstår att något nu håller på att hända med ÖoB – och att det inte rör sig om en förändring till det bättre.

ÖoB har som slogan: ”Priset är skillnaden.” Jag påstår att detta inte längre är med verkligheten överensstämmande.

Många varor ligger på en prisnivå som väl möter konkurrens av andra aktörer inom dagligvaruhandeln. Den tandkräm som jag föredrar ska ÖoB ha 27,90 för medan min närbeliggande ICA-handlare begär 25,90 för samma produkt. I just detta fall är priset därför skillnaden en anledning till att jag allt oftare väljer bort ÖoB. (Den danska, än så länge ganska lilla, uppstickaren "Normal" tar 21,90 för samma produkt men de fungerar litet som Överskottsbolaget gjorde tidigare - det är inte alltid alla varor finns.)

Att ÖoB alltmer tycks satsa på hela kedjor av produktmärken, jag tänker på ”Effekt”och ”Clean Touch” inom rengöring, tvätt och disk, gör att själva grundtanken med att köpa upp stora restlager världen runt alltmer verkar höra till en förgången tid.

Jag gillade att besöka Överskottsbolaget för att jag visste att jag alltid skulle göra fynd och komma ut från butiken med varor jag inte visste att jag behövde, till låga priser och ibland av okända märken. Så är det inte längre.

Jag kollar priset noga, noterar bäst före-datum och jämför storlekar med betydligt mer kritiska ögon än tidigare och min shoppingkasse ekar allt ödsligare efter ett besök på ÖoB i dag än för några år sedan.

Ett nytt, verkligt, överskottsbolag skulle väl kunna finna sin plats på marknaden i den alltmer likriktade butikskonkurrensen.

16 augusti 2020

Om respekt och brist på sådan


Jag vill redan från början poängtera att detta inlägg inte på något sätt är menat som antisemitiskt. Det handlar om respekt och brist på sådan och ingenting annat!

För en tid sedan gick en omtyckt bekant bort i en numera välkänd virussjukdom. Han var jude och då denna religion begraver sina döda mycket snabbt så hade jag ingen möjlighet att närvara vid begravningen.

Jag ville dock hedra honom med ett besök vid hans grav och av stor respekt för honom och hans familj ville jag göra ”rätt” och försökte därför ta reda på så mycket jag kan om det som förväntas av mig som besökare på en judisk kyrkogård.

Jag fick veta hur jag bör vara klädd, att jag ska ha något på hjässan och att jag i stället för en blomma skulle ta med mig en sten att lägga på graven.

Då jag fortsatt inte kände mig helt bekväm med den information jag fått mig till livs och sökt fram på nätet så skrev jag ett mejl till den judiska församlingen i Stockholm och bad dem verifiera att jag gör rätt om jag uppfyller de krav jag inhämtat och att jag därmed kan anses visa respekt för den döde?

Nu, flera månader senare är det enda svar jag fått från församlingen ett autosvar som bland annat meddelade:
Vi har tyvärr ingen möjlighet att svara på enskilda frågor.

Jag blir faktiskt en smula provocerad!

Om en församling vars medlemmar kräver total respekt av mänskligheten i allmänhet och av människor i sin omgivning i synnerhet inte omvänt kan göra bättre än vad de själva kräver så tänker jag att lösningen på en del helt onödiga problem står att finna i denna hållning.

Enligt den avlidnes önskan har jag nu sett till att ett antal träd har planterats i Israel. 

Förhoppningsvis kan detta betecknas som ett tillräckligt bevis på min respekt för till hans grav har jag ännu inte kommit!

Vila i frid Peter!

Om du skulle förlora hörseln - vad lyssnar du till sista dagen?


Om du fick veta att du vid midnatt för alltid kommer att förlora hörseln – vad skulle du då ägna resten av dagen åt att lyssna till?

En sådan hopplös fråga men ändå intressant. Jag tror att vi alla skulle försöka hinna med så mycket som möjligt och försöka få med det mesta av allt det vi älskar att höra.

Någonstans i trakterna kring mellanstadiet minns jag att vi kompisar ofta frågade varandra: Om du var tvungen att förlora ett sinne, vilket skulle du välja: Syn, hörsel, känsel, doft, smak eller balans?

Diskussionerna blev ofta hetsiga, vi hade olika åsikter, men när vi gallrat bort ett sinne efter det andra så återstod oftast syn och hörsel som de sinnen som alla ansåg vara tunga att tvingas förlora.

Tvingades jag välja skulle jag behålla synen men det där sista dygnet med hörsel skulle komma att bli mycket, mycket känslosamt.

I SR P1 har det under sommaren gått en alldeles utsökt programserie med 10 minuter korta program med titeln ”Ljudvärld”. På hemsidan är programförklaringen: ”Reportrarna Nils Eklund och Joseph Knevel upptäcker och undersöker ljudvärldar, hörbara och icke hörbara, vad har ljud egentligen för påverkan på oss människor?”

I det senaste programmet tar de bl a upp de konstgjorda röster som möter oss i olika sammanhang, som i telefonsvarare och på platser ute i samhället. Vi får veta att det är svårt att programmera in andningspauser för en AI-röst och att få till ett begripligt tonfall har också sina svårigheter. Den som någon gång har hört SJ:s bedrövliga kvinnoröst säga ”Knivsta” vet exakt vad jag menar.

Hela programserien finns på SR:s hemsida.

I senaste programmet får två personer frågan som inleder detta blogginlägg och jag började därför själv fundera på hur jag skulle lägga upp en sista sommardag som hörande.

Under förmiddagen skulle jag definitivt ägna mig åt naturen. Vågskvalp vid en havsvik och fågelkvitter och lövprassel ute i skogen skulle få ett par timmar.

Jag skulle äta en sen lunch på en välbesökt servering med högt sorl och slammer av porslin och avrunda måltiden med en stark kopp kaffe från en ångande och väsande espressomaskin.

Under eftermiddagen skulle jag prata med så många av mina närmaste som jag lyckas få plats med.

De sista timmarna som hörande skulle jag definitivt ägna åt musikens värld. Country-, pop- och schlagerfavoriter skulle följas av klassiska örhängen.

Under sista timmarna skulle det bli utdrag ur ”Carmen”, ”Madama Butterfly” och musikaler. Jussi Björling, Elina Garança, och många andra skulle finnas med. 

Körsång är också viktigt och Waldemar Åhléns vackra ”Sommarpsalm” skulle vara ett ytterst känslosamt ögonblick.

Tio minuter före midnatt är det så dags för den stora finalen: Jean Sibelius ”Finlandia” i versionen från Last night of the Proms 2017, dirigerad av Sakari Oramo. Pampigare avslutning kan jag inte tänka mig och klangerna skulle leva kvar i min hjärna länge!

Hur skulle du lägga upp din sista dag som hörande?

12 augusti 2020

Kjell Hansson - sammetsrösten många saknar!


Jag envisas fortsatt med att köpa CD-skivor – även om denna min egenhet i takt med spellistor blir alltmer svår att tillgodose.

I takt med att åldern börjar ta ut sin rätt så beger jag mig ofta nedför minnenas allé och finner ofta sajter som ännu en tid kan tillfredsställa mina musikaliska behov.

Alster som en gång gavs ut som LP-skivor (ni som är under 40 får googla) och till och med stenkakor (ni som är under 60 får troligen också googla) finns ofta i remastrade versioner på CD (ni som är under 15 googlar).

Många fynd har det blivit de senaste åren – skivorna som få är intresserade av säljs ofta för en spottstyver.

En finfin artist jag saknar otroligt mycket är Kjell Hansson.

Under 1970-talet gav han ut några LP-skivor och 1979 deltog han i Melodifestivalen
I skuggan av ”Satellit” med Ted Gärdestad, ”Det ligger i luften” med Tomas Ledin och ”Om jag skriver en sång” med Eva Dahlgren hade nog aldrig Kjell en verklig chans men hans ”Mer än bara över natten” lyckades sno åt sig en femteplats i startfältet med tio bidrag.

Två år tidigare hade Kjell en långkörare, som nådde första plats, på Svensktoppen med ”Roslagens vind.”  Andra låtar med honom inkluderar Tove Janssons och Erna Tauros vackra ”Höstvisa”, ”Beatrice Aurore”, ”Vinden har vänt”, "Annies sång" m fl.

Kjell har en fantastisk röst tycker jag men hans skivor går inte att få tag på annat än kanske på antikvariat (apropå ”Beatrice Aurore”). Det är svårbegripligt tänker jag när jag ser att han på nätets musiksajter har många beundrare som uttrycker sin saknad. En samlings-cd skulle helt säkert kunna sälja – åtminstone till målgruppen jag själv tillhör. Enstaka låtar går att hitta på ett par samlingsskivor men jag saknar fortsatt många av de fina visor Kjell en gång spelade in.

När jag spårar de LP-skivor som Kjell gav ut finner jag att dessa såldes på skivmärket ”Aubergine Records.” Att hitta mer information om skivbolaget ifråga verkar vara omöjligt.

Några av skivbolagets utgåvor har senare givits ut på CD men då av EMI så möjligtvis köpte EMI upp en del rättigheter. EMI har sedan dess införlivats i Universal Music Group och tyvärr misstänker jag att Kjell Hanssons vackra röst därmed har drunknat för gott i nutidens mediebrus.

Det är i så fall mycket, mycket tråkigt! Kjell förtjänar en revival!


TT-rubriken kan vara årets lågvattenmärke!


En rubrik ska tydliggöra innehållet i den följande texten på ett lättbegripligt sätt. Det som står i rubriken förväntas att med sina få ord sammanfatta det textförfattaren vill berätta.

Under tisdagskvällen publicerade TT, nyhetsbyrån som åtminstone för många år sedan var en högst trovärdig nyhetskälla, ett telegram som bar följande rubrik:

 

Om någon frågar mig torde denna rubrik vara årets absoluta lågvattenmärke när det handlar om rubriksättning och jag tror inte att bottenrekordet kommer att kunna slås under de kvarvarande månaderna av 2020. TT tar definitivt årets, mindre hedervärda, bottenplacering!

Rubriken är så otroligt märklig i all sin idioti och den väcker så många, helt onödiga, frågor.

När jag först ser rubriken tänker jag: Jaha, TT vill berätta att kvinnor i allmänhet är mördarmaskiner men att de helst väljer ut offer inom den egna familjen. Kvinnor slaktar litet hipp som happ i allmänhet men får en extra kick om offret är en nära anhörig.

Min nästa tanke blir: Jösses, alla feminister har haft fel hela tiden. Det är inte män som begår våld på sina flickvänner och fruar – det är tvärtom! Pilsnerfilmernas fromma hemmafru har aldrig existerat – hon är hushållets Hannibal Lecter!

Ju mer jag stirrar på rubriken desto större utsvävningar gör min fantasi.

I en familj bestående av man, fru och, låt oss säga, två döttrar måste mannen leva med extrem fara för sitt liv - han bor ju med en trojka psykopater!

En kvinna som dödar en vilt främmande människa – får hon mildare eller hårdare straff för att hon, enligt TT, avviker från normen för sin grova kriminalitet?

Så där mal min hjärna på!

För övrigt mejlade jag TT och undrade hur rubriksättaren hade tänkt? Jag fick aldrig något svar. Var jourhavande redaktör måhända en kvinna, redo att bege sig hem till familjen? Brrr!

11 augusti 2020

Kulturen kräver men tar inte eget ansvar


Många är de kulturpersonligheter som på senaste tiden, i mer eller mindre vulgära ordalag, kräver att kulturministern avgår och att de allesammans inom skrået till exempel tillåts få ställa sig på scener framför en fulltalig publik.

I takt med att genomsnittssvensken helt tycks ha glömt allt vad rekommendationer heter när det gäller allas ansvar inför pandemin så tycks även många inom kulturbranschen ha gjort detsamma även om man kan tycka att hyfsat utbildade och pålästa möjligen borde ha en sundare syn på det som sker i omvärlden.

I morse väcktes jag tidigt av en mansröst som högt ropade: ”Ooooooch action!”

Jag tänkte ”vad i helvete?” och studsade upp ur sängen.

Det visade sig att det i, och omkring, en gångtunnel alldeles nära det bostadshus där jag bor så pågick någon slags filminspelning.

Det var kablar, strålkastare, skådisar, scriptor, regissör, ljudtekniker, sminkörer och många andra i en ganska osalig blandning.

Jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ned på min balkong för att studera spektaklet.

Förutom att det blev en hel del omtagningar (hade inte skådisarna läst på tillräckligt?) så blev det bestående minnet att ingen av de deltagande hade förstått ett enda dugg av hälsobehållande rekommendationer utan troligen tillhörde den elitistiska kulturelit som ivrar för ett normaliserande av samhället, oaktat om mormor dör av virusförstörda lungor!

Sminket var uppe i nyllena på skådisarna, scriptan rättade till kostymdetaljer och regissören visade, med handpåläggning, vad han förväntade från de agerande. Inte en plasthandske eller ett munskydd inom synhåll och sannerligen inga avstånd alls mellan alla de som befann sig på platsen.

Jag tänker, inte så särskilt stilla, att det uppenbarligen är jävligt lätt att kräva kulturministerns avgång och yvas över att kulturarbetare inte tillåts utöva sin konst oreglerat. Det är däremot svårare att i praktiken visa att man är mogen nog att ta ansvar fullt ut för uppgiften.

9 augusti 2020

Lotta på Mosebacke minns tiden före sin födsel


I Stockholm har vi under många år haft två gratistidningar som delas ut till hushållen. Företagen Direktpress och Mitti har varit konkurrenter men för ett par månader sedan meddelades det att företagen slås samman. Direkt avgörande var naturligtvis de svikande annonsintäkterna under Corona-tider.

Den uteblivna konkurrensen är tråkig tycker jag, som anser att tidningar har haft sina egna profiler och som skildrat närområdena ur olika synvinklar.

I senaste numret av Direktpress tidningar vandrar vi nedför minnenas allé. I ett stort uppslaget reportage ber reportrarna människor på ute på stan att beskriva hur de minns Slussen som den en gång var.

En av de som svarar är Lotta, 67 år, som bor på Mosebacke.

Lotta beskriver levande hur hon köpte mjölk i lösvikt, hur bryggarvagnarna, dragna av hästar, levererade öl och att snabbköp inte fanns.

Om Lotta verkligen är 67 år gammal så innebär detta att hon är född sent på året 1952 eller under första halvåret 1953.

Den sista hästdragna bryggarvagnen rullade på Stockholms gator 1952, det första snabbköpet öppnade i stan 1941 och försäljningen av mjölk i lösvikt upphörde i början av 1940-talet.

När Lotta var bara ett par år gammal kom den första tetraförpackningen och innan dess såldes mjölk under många år i förslutna glasflaskor.

Kanske är det så att vi, när vi blir äldre, alltmer vill minnas sådant vi faktiskt inte kan minnas. 
I ett romantiskt skimmer tror vi oss se företeelser ur vår barndom som faktiskt inte existerade längre.

Om några få år är jag lika gammal som Lotta är i dag.

Det enda jag tänker på när jag minns Slussen är den sönderrostade, urindoftande trafikcirkusen som fick stå kvar alltför länge. 

Om några år är nya Slussen klar och nya generationer kommer att få nya minnen att lagra tills de en dag får en reporterfråga om vad de minns och då börjar yra om högertrafikomläggningen som skedde mer än 50 år innan de föddes!

8 augusti 2020

Apotek säljer varor "under disk"


Jag har aldrig gillat att raka mig med rakapparat. Nu har jag förvisso inte världens kraftigaste skäggväxt men jag känner mig aldrig renrakad när jag kört en maskin över mitt käkben. Skäggstråna laddar för en aggressiv återkomst och det känns vasst trots nyligen genomförd maskinfärd.

Jag föredrar att även fortsatt använda raklödder och en modern hyvel, med minst tre rakblad. 
Trots god, daglig, vana så är olyckan definitivt framme med jämna mellanrum.

Ett litet, litet felskär, på konståkares vis, så uppstår blodvite. Och som det blöder! Från det allra minsta skärsår i ansiktet kan något uppstå som får mig att tänka Stockholms blodbad.

Genom livet har jag alltid haft ett alunstift i badrumsskåpet. För den som inte vet är ett sådant format som ett cerat, man fuktar det och trycker mot såret. Det svider som hin håle men huden drar ihop sig och blödningen upphör omedelbart – något som innebär att jag slipper bege mig ut bland den så kallade allmänheten antingen full av kirurgtejp eller ivrigt tryckande engångsservetter mot de platser i fejset där blodet flödar som värst.

Nyligen tog mitt mångåriga alunstift slut och jag begav mig till närmaste apotek för att inhandla ett nytt. Tvärnit!

”Nope, det är ett antal år sedan vi slutade sälja sådana” sa människan bakom disken utan att lämna någon närmare anledning.

Nåja, tänkte jag, det kanske är så att ett alunstift är att beteckna som rena ”rävgiftet”, som smutsar ned våra hav och som får cancersvulsterna att stå som spön i alla mäns ansikten? 

Nej, en googling ger inte stöd för den teorin.

Väl hemma gick jag in på ”mitt” apoteks hemsida, samma apotek som jag en stund tidigare hade besökt och som avfärdade mig som en utomjording.

Tänka sig; Apotekskedjan i fråga har alunstift till försäljning i sin webbshop.

Jag känner mig som en kriminell men har nu fått hemlevererat ett alunstift i en anonym kartong och kan nu fortsätta att vara mer än lovligt disträ vid badrumsspegeln de trötta morgnar som väntar när semestern nu närmar sig sitt slut.