Jag har aldrig gillat att raka mig med rakapparat. Nu har
jag förvisso inte världens kraftigaste skäggväxt men jag känner mig aldrig
renrakad när jag kört en maskin över mitt käkben. Skäggstråna laddar för en aggressiv
återkomst och det känns vasst trots nyligen genomförd maskinfärd.
Jag föredrar att även fortsatt använda raklödder och en
modern hyvel, med minst tre rakblad.
Trots god, daglig, vana så är olyckan definitivt
framme med jämna mellanrum.
Ett litet, litet felskär, på konståkares vis, så uppstår
blodvite. Och som det blöder! Från det allra minsta skärsår i ansiktet kan
något uppstå som får mig att tänka Stockholms blodbad.
Genom livet har jag alltid haft ett alunstift i
badrumsskåpet. För den som inte vet är ett sådant format som ett cerat, man
fuktar det och trycker mot såret. Det svider som hin håle men huden drar ihop
sig och blödningen upphör omedelbart – något som innebär att jag slipper bege
mig ut bland den så kallade allmänheten antingen full av kirurgtejp eller
ivrigt tryckande engångsservetter mot de platser i fejset där blodet flödar som
värst.
Nyligen tog mitt mångåriga alunstift slut och jag begav mig till
närmaste apotek för att inhandla ett nytt. Tvärnit!
”Nope, det är ett antal år sedan vi slutade sälja sådana” sa
människan bakom disken utan att lämna någon närmare anledning.
Nåja, tänkte jag, det kanske är så att ett alunstift är att
beteckna som rena ”rävgiftet”, som smutsar ned våra hav och som får cancersvulsterna
att stå som spön i alla mäns ansikten?
Nej, en googling ger inte stöd för den
teorin.
Väl hemma gick jag in på ”mitt” apoteks hemsida, samma
apotek som jag en stund tidigare hade besökt och som avfärdade mig som en
utomjording.
Tänka sig; Apotekskedjan i fråga har alunstift till
försäljning i sin webbshop.
Jag känner mig som en kriminell men har nu fått hemlevererat
ett alunstift i en anonym kartong och kan nu fortsätta att vara mer än lovligt
disträ vid badrumsspegeln de trötta morgnar som väntar när semestern nu närmar
sig sitt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar