Många är de kulturpersonligheter som på senaste tiden, i mer
eller mindre vulgära ordalag, kräver att kulturministern avgår och att de
allesammans inom skrået till exempel tillåts få ställa sig på scener framför en fulltalig publik.
I takt med att genomsnittssvensken helt tycks ha glömt allt
vad rekommendationer heter när det gäller allas ansvar inför pandemin så tycks
även många inom kulturbranschen ha gjort detsamma även om man kan tycka att
hyfsat utbildade och pålästa möjligen borde ha en sundare syn på det som sker i
omvärlden.
I morse väcktes jag tidigt av en mansröst som högt ropade: ”Ooooooch
action!”
Jag tänkte ”vad i helvete?” och studsade upp ur sängen.
Det visade sig att det i, och omkring, en gångtunnel
alldeles nära det bostadshus där jag bor så pågick någon slags
filminspelning.
Det var kablar, strålkastare, skådisar, scriptor, regissör,
ljudtekniker, sminkörer och många andra i en ganska osalig blandning.
Jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ned på min balkong
för att studera spektaklet.
Förutom att det blev en hel del omtagningar (hade inte
skådisarna läst på tillräckligt?) så blev det bestående minnet att ingen av de
deltagande hade förstått ett enda dugg av hälsobehållande rekommendationer utan
troligen tillhörde den elitistiska kulturelit som ivrar för ett normaliserande
av samhället, oaktat om mormor dör av virusförstörda lungor!
Sminket var uppe i nyllena på skådisarna, scriptan rättade
till kostymdetaljer och regissören visade, med handpåläggning, vad han förväntade från de agerande. Inte en plasthandske eller ett munskydd inom synhåll och sannerligen inga avstånd alls
mellan alla de som befann sig på platsen.
Jag tänker, inte så särskilt stilla, att det uppenbarligen
är jävligt lätt att kräva kulturministerns avgång och yvas över att
kulturarbetare inte tillåts utöva sin konst oreglerat. Det är däremot svårare att
i praktiken visa att man är mogen nog att ta ansvar fullt ut för uppgiften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar