"Katarina Hahr möter" är usel journalistik

Nu ger jag mig ut på djupt vatten! Att ge sig på en funktionshindrad är inte okej och ändå är det just det jag tänker göra!

I SR P1 sänds sedan länge en programserie som heter ”Katarina Hahr möter.”

Katarina är synskadad och hon har genom åren stridit för rätten till assistanshjälp. Ibland har den dragits tillbaka men hon har så småningom fått rätten till hjälp tillbaka efter att ha härjat och överklagat. Detta hedrar henne!

Däremot tycker jag inte att hennes program har något existensberättigande eftersom hon är en i grunden usel journalist utan förmåga att ta in sina intervjuoffers svar.

I den nu omnämnda serien inleder Katarina ofta med att fråga hur hennes intervjuoffer ser ut? Helt förklarligt eftersom hon inte kan se de hon intervjuar. Problemet för mig är att hon inte tycks lyssna på svaren utan snart nog bränner av en fråga som helt ställer den intervjuade.

”Vad tänker du om jag säger dödsångest?” ”Vad tänker du om jag säger missfall?” Vad tänker du om jag säger våldtäkt?”

Frågan ställs plötsligt och den som har att svara stammar fram ett svar som tycks taget ur luften.

Katarina har säkert en plan för sin utslängda fråga men problemet är att hon absolut aldrig lyssnar till svaret som den intervjuade ger. Tvärtom kan följdfrågorna komma att handla om något väldigt långt bort från grundfrågan.

Jag har svårt att ta till mig hurraropen som många ger programmet.

En tänkt intressant intervju blir aldrig bra om den som ställer frågor konstant tycks vägra att lyssna till svaren och därmed missar att ställa de känsliga djupgående följdfrågorna.

Vaccinvägrande vårdpersonal har valt fel yrke!

Jag läser i DN att i 13 av Sveriges regioner vägrar var fjärde vårdanställd att vaccinera sig mot covid-19. I skånska Sjöbo har bara halva personalstyrkan tackat ja.

Det är lätt att hålla med Fredrik Bergenholz, vars far vårdas på ett boende i Sjöbo, när han säger till tidningen att han anser att det är helt sanslöst.

Själv undrar jag hur man är funtad om man väljer en yrkesbana inom vården samtidigt som man ställer sig skeptisk till att hjälpa till att begränsa en dödlig pandemi?

Har inte alla de vaccinationsskeptikerna inom vården valt fel yrkesbana och borde de inte alla ställas till svars för sin dåraktiga inställning?

Hade jag själv haft en anhörig på ett vårdboende hade jag noga försökt ta reda på personalens inställning till att vaccinera sig. Allt annat än en hundraprocentig vaccinationsvilja från personalens sida hade visserligen renderat mig en hel del jobb men mitt mål hade genast blivit att försöka finna ett annat boende för min släkting.

När vi nu äntligen kan skönja ett, ännu svagt men ändå, ljus som väcker förhoppningar om en sensommar då vi lämnat denna pandemi bakom oss duger det helt enkelt inte att de som har att vägleda oss dit i stora skaror ifrågasätter vaccineringar och därmed i förlängningen också sina egna yrkesval.

Givits eller getts? Jag är uppenbarligen "ålderdomlig"

På senare tid har media, som det verkar, helt gått över till en verbböjning som gör mig irriterad.

Det lilla verbet ge böjs numera som att något ”har getts” i stället för det att det tidigare hade givits.

När jag läser en nyhetstext där någonting har getts så hakar jag upp mig – varje gång. Jag har svårt att känna trovärdighet i det jag läser och ibland har jag svårt att ens läsa klart artikeln.

Förutom att ”getts” får mig att fundera på vad det kanadensiska hockeylaget Winnipeg Jets nu ställt till med så anser jag att verbböjningen också är otroligt ful i både text och tal.

Jag sökte på nätet och fann att jag nog måste anses vara ”ålderdomlig” och ”förlegad” och att mitt språk är gammalmodigt.

Ja, helt ung kan jag inte påstå att jag är längre. Däremot har jag ett stort språkintresse och anser att vårt vackra språk förtjänar bättre än att förändras på ett naivt sätt. Vad blir nästa steg? Ska vi börja säga att vi ”gedde” någon något?

ICA är inte längre det ICA jag växte upp med

För många år sedan, när jag var en liten knatte, hade jag en i släkten ingift farbror som tillsammans med sin svåger åkte hemifrån varje söndagseftermiddag för en lång veckas slit i ICA-butiken i Ösmo. Sent på fredagskvällarna återvände de till sina familjer i det lilla samhället Byle, en bit från Vingåker i Sörmland.

I samma samhälle, där jag tillbringade mången sommar, fanns också en ICA-butik. Hos min älskade faster hade jag ett eget sommarkollo, med kräftfiske i ottan, bad i Tisnaren och häftiga motorcykelåkningar med en av mina äldre kusiner .

I ICA-butiken i Byle härskade chefen Björn tillsammans med sin hustru. När de, från en sommar till en annan, höjde priset på mina älskade skumbjörnar, från 10 öre styck till hela 12 öre styck, så tog jag mitt livs första större strid. Det var på den tiden 12 öre avrundades nedåt till 10 öre. Jag tog en, säger en, skumbjörn och betalade till Björns hustru som satt i kassan. Gick sedan och hämtade ännu en nalle och så fortsatte förmiddagen till dess jag fick köpa mitt snask till det gamla priset!

Sedan de åren har ICA varit en favorit för mig. Uppvuxen med entreprenörskap har jag aldrig förstått mig på det där som den stora konkurrenten engagerade sig i.

Kanske är det dags att ändra uppfattning?

Jag läser i media att den avgående reklampelaren Loa Falkmans visande av extraprisvaror renderar leverantören en faktura på sisådär en miljon kronor. Jag läser att köttbristen är stor i Sverige men samtidigt tycks inte min nuvarande ICA-butik finna någon större lust att saluföra utländskt kött.

Visst begriper jag att jag borde äta mer grönsaker än jag gör, något som just ICA Kvantum vurmar för, och visst inser jag det förkastliga i att mumsa långväga transporterat kött. Samtidigt så tror jag att ICA i dag väljer fel då de vill tvinga på oss kunder något som vi i vissa fall inte vill ha.

Jag tänker att det måste vara kunden som har att välja vad som ska inköpas – inte handlaren, som troligen har att följa stenhårda regler från centralt håll.

Barnfamiljer som snabbt vill servera köttfärssås, köttbullar eller falukorv kanske står inför att ruineras, vad vet jag?

Det ICA jag känner från barnsben står inte längre att känna igen. Att Loa Falkmans varuvisande, för att locka oss kunder till köp, kostar en miljon för leverantören är helt enkelt inte klädsamt för alla de handlare som, enligt media, gör mångmiljonvinster på kunders, som ICA tror, blåögdhet!

ASC - riskerar amerikanska "mellon" att bli ett nytt röstkaos?

Om bara några månader väntar möjligen ett nytt kaos i USA då landet kommer att stå inför en annan slags omröstning.

I ett antal delval ska varje stat ta ställning och rösta fram just sina egna representanter till en förväntat stor och pampig final där en federal vinnare ska utses.

Bland de som ska övervaka att allt går rätt till finns svenskarna Peter Settman och Christer Björkman.

Jag snackar alltså om ASC, American Song Contest, en spinoff till Eurovision Song Contest, och undrar bekymrat vilka uppror vi kan förvänta oss?

Kommer missnöjda i respektive delstater att kräva omräkning av rösterna? Hur många blir överklagandena till domstolar? Kommer vapenlobbyn att kräva beväpnade dansare och musiker? Kan vi förvänta oss att de grupper som tror på omprogrammering av landets HBTQ-folk hotar med terrorattacker över allt glitter och glamour? Vad ska alla självpåtagna pastorer i TV-kyrkorna predika och be om inför det ”fasansfulla” som kommer att fylla medborgarnas vardagsrum under ett antal veckor? Kommer den som riskerar att bli tvåa att be producenten att ”leta fram” 11 700 röster som inte existerar?

När det drar ihop sig till final så finns, av förklarliga skäl, ingen regerande artist men det kanske inte spelar någon roll. Kanske kommer nöjestempel i allmänhet och TV-studior i synnerhet att intas av krigsmålade och hornbeklädda ligister som hänvisar till en amerikansk kulturell historieskrivning som inte på en enda punkt överensstämmer med verkligheten.

Hur många oskyldiga kommer under urvalsprocessen att falla offer för kravaller på gatorna? Får segraren livslångt livvaktsskydd och en rejäl ersättning livet ut så att han/hon/de kan leva livet på en golfklubb intill sitt eget monstruösa chateau?

Med hänsyn tagen till hur alltför många amerikaner betett sig den senaste tiden är det svårt att säga att svaren på frågorna är på förhand givna.

Det USA jag kommit att älska genom många besök är inte längre trovärdigt och det lär ta tid innan nationen återhämtar sig – om någonsin.  

TT:s jubel över en halmbock en skam för svensk media!

Tänk dig att du bor i ett land där en halmbock har en egen presstalesperson. Vi kan kalla henne Rebecca Steiner.

Tänk dig vidare att hon är himlastormande glad över att insatserna, dubbla gärdsgårdar, kameraövervakning och vakter gjort att hennes allra som mest älskade bock överlevt för fjärde året i rad.

Fundera över vad arrangemanget kostat och försök räkna ut hur många anställda inom vården som de bocksatsade pengarna hade räckt till för att rädda liv.

I Sverige har cirka 8000 människors liv släckts av en pandemi och fler lär det bli om jag ska tro folksamlingarna på mina grannars balkonger under nyårsnatten.

TT, den nyhetsbyrå som historiskt sett rönt stor beundran i vårt land, väljer att fokusera på en överlevd halmbock dagen före trettondagsafton 2021.

Jag tror jag fermenterar mig till ensilage!

Carlos do Carmo död - svensk media dissar

Det är någonting med fadon som gör att jag regelbundet lyssnar. Fado är den portugisiska musikgenren som kan spåras till 1820-talets Lissabon men som troligen fanns långt tidigare än så.

Sångerna och musiken, fyllda med hjärta och smärta i kubik, passar utmärkt såväl i ljusa som mörka stunder i livet. En av mina nutida favoriter är sångerskan Mariza.

Carlos do Carmo kallades ”Lissabons Sinatra” och var en av de allra mest kända fado-sångarna och han blev med tiden en av Portugals allra mest hyllade artister. Han uppträdde på Olympia i Paris och i Royal Albert Hall i London för fulla hus och han nådde världsberömmelse. Han var en av de drivande för att UNESCO skulle utnämna fadon som ett kulturellt världsarv, något som skedde 2011.

På nyårsdagen gick han bort, 81 år gammal.

Det är många som nu sörjer honom i sociala medier. Allt från den portugisiska marinen till konstnärer, artister och kulturjournalister jorden runt.

Premiärminister Antonio Costa skrev under nyårsdagen i ett uttalande: ”Det är med stor bestörtning och djup sorg som regeringen i dag mottagit budet om Carlo do Carmo:s bortgång och beslutat att utlysa en nationell sorgedag till på måndag, 4 januari, 2021.”

När jag skriver dessa rader har svensk media inte rapporterat en enda rad!?! Jag anser att det är en praktskandal!  Jag tror, på fullaste allvar, att svenska nyhetsredaktioner numera i allmänhet, och under storhelger i synnerhet, bemannas av unga, illa pålästa journalister med usel allmänkunskap men med en stor tro på sina egna förträffligheter och inbillade, kommande, prisutmärkelser. TT, DN och SVT, som jag tipsade i går, borde skämmas!