19 april 2020

Sverige sänker garden - Det kan sluta med katastrof!


Vi är många som fortsatt gör allt som står i vår makt för att skydda oss själva, andra och hela samhället för att smittspridningen inte ska urarta.

Jag påstår dock att alltfler börjar sänka garden och tycks strunta i hur det egentligen ska sluta.

Som innehavare av ett ”samhällsviktigt” arbete är jag fortsatt välkommen ombord på kollektivtrafikens olika färdmedel. SL vädjar till övriga att avstå från att kliva ombord.
Under den gångna veckan kunde jag konstatera att antalet resenärer ökat högst väsentligt. De lediga sittplatserna ombord på t-banan var lätträknade i rusningstid.

På hemväg under veckan som gick reste jag med en av SL:s/Keolis långa blå-bussar. Vi som reste hade spridit ut oss efter konstens alla regler. Ombord kliver plötsligt en förskolegrupp med 3-4-åringar och deras två pedagoger. Bussen blev fullsatt. Jag tänker; Bär något av barnen på smittan eller är det jag som smittar ett barn så att smittan förs vidare till barnets föräldrar och vänner. Det är ju just precis detta som vi uppmanas till att förhindra! Förskolepedagogerna borde vara smartare än att belamra kollektivtrafiken med de som inte kan säga ifrån. Jag avstod att skälla ut pedagogerna inför småbarnen och klev av bussen i förtid!

I den stora livsmedelsbutik jag brukar frekventera börjar läget bli kritiskt.

Anställda ber kunder backa, hålla avstånd - högtalarutrop uppmanar till samma sak. Utanför butiken skyltar som påminner oss kunder om allt som myndigheterna rekommenderar: Håll avstånd och handla ensam - ta inte med dig din barnkennel eller andra familjemedlemmar. Inne i butiken horder med barnfamiljer i stort antal.

Jag ser 70-plussare som, tätt intill andra kunder, försöker nå de sista paketen av en vara som nyss masspåfyllts.

Under söndagen hade samma butik en anställd vaktposterad vid entrén. Under den korta stund jag stannar till för att studera kunders beteende så frågar den kvinnliga anställda vänligt några par på väg in i butiken: Skulle ni kunna tänka er att bara en person går in och handlar? Två par svarar snäsigt: ”Nej, verkligen inte!”

Vad är det för fel på många av mina medmänniskor? Vad är det ni inte begriper? Måste någon av era nära och kära avlida innan ni förstår vad ni håller på med?

Det är precis just nu – när vi är många som börjar bli frustrerade över våra begränsade liv – som det är mer än viktigt att vi fortsätter att kämpa, tillsammans, för att det inte ska sluta med katastrof!

12 april 2020

Brexit Johnson tackar portugisisk sjuksköterska - Gonatt U.K!


När Boris ”Brexit” Johnson under påskdagen tackar portugisiska sjuksköterskan Luis och nyzeeländska sjuksköterskan Jenny för att han överhuvudtaget befinner sig i livet så förstår jag: Han har aldrig begripit ett dugg som tar sitt rike ut ur gemenskaper av olika slag!

Tillsammans är vi starka! På egen hand är vi ingenting!

Gonatt U.K.!

5 april 2020

SVT:s viruskonsert på lördagen en besvikelse!


Under den, i dessa tider, ganska osmakliga rubriken ”Sjukt bra public service med stjärnsolister” recenserar Johanna Paulsson i DN gårdagskvällens konsert från Berwaldhallen. Johanna ger konserten en femma i betyg. Jag undrar om vi ens såg samma konsert?

Att Malin Byström sjöng skiten ur allt och alla tror jag att de flesta kan vara överens om men sedan skiljer sig mina åsikter rejält från Johanna Paulssons.

En halv symfoniorkester och en halv kör, vi fick veta att de andra halvorna ”arbetade hemifrån” (?), blir aldrig mer än just en halv symfoniorkester och en halv kör.

Att de tappert försökte låta som om de vore fulltaliga var på förhand dömt att misslyckas.

Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullbergs ohyggligt vackra, kanske det vackraste av allt, Förklädd Gud blev till en halvmesyr där orkester- och körklanger inte på långa vägar nådde upp till det verket verkligen förtjänar.

Som en gång i tiden körsångare påmindes jag om min gamla musiklärarinna som kämpade med att få just oss killar att följa taktpinnen. I går stod det klart att det är ett stadigvarande problem med manliga körsångare. I Förklädd Gud:s vackra ”Välsignelse följer i gudarnas spår” var det, såvitt jag hann se, en av de manliga sångarna som följde dirigenten medan de övriga stirrade sig blinda i sina notblad. Att påstå att det blev en kanon av stycket är kanske att ta i för mycket men rejält osynk var det i alla fall.

I virustider är en snabbt ihopskramlad konsert måhända behjärtans- och berömvärd. Under rådande omständigheter gick det inte att göra bättre. Kanske borde det då inte ha gjorts alls?

Jag tänker att SVT skulle kunna gottgöra gårdagskvällen genom att reprisera den kanske mest önskade konserterna av dem alla; Pastoralsviten och Förklädd Gud inspelad i gasklockorna i Stockholm med hela Sveriges Radios symfoniorkester och hela Radiokören. Tänk – det är snart 12 år sedan den spelades in, då med makalösa Elin Rombo som kvinnlig solist.

Först då tror jag att Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg skulle få ro igen. De kan knappast vara nöjda i sin himmel över lördagens misshandel!

4 april 2020

SL ber oss stanna hemma - vi är många som inte kan det!


I mejlutskick och annonser meddelar SL, kollektivtrafikföretaget i Stor-Stockholm:
”Vi är här för dig som måste resa. Om du har en viktig samhällsfunktion så välkomnar vi dig ombord. Om du inte har det så ber vi dig att undvika att resa med oss just nu.”

Jag har full förståelse för uppmaningen men ställer mig själv samtidigt frågan: Hur tänkte ni?

Jag anses ha en samhällsviktig funktion men min arbetsgivare kan tyvärr inte erbjuda anställda bärbara datorer i tillräcklig mängd. Jag, och många andra som skulle ha kunnat arbeta hemifrån, tvingas därför ut i tunnelbanor, pendeltåg och bussar.

Jag har därför under veckan som gått försökt att nyttja lokaltrafiken på de mest udda tider för att finna fram till när det är säkrast att resa.

Att stiga upp extremt mycket tidigare än vad jag brukar är inte framgångsrikt: 
T-banevagnarna är fulla med byggnadsarbetare, låglönetagare och, som jag tror, svartarbetare. Alla vill kunna betala hyra och tillse att de själva och deras familjer får mat på bordet.

Senaste veckan tycks människors behov av att följa myndigheternas uppmaningar om att stanna hemma dessutom ha fått ett bakslag. Det snoras, hostas och svettas i en allt högre frekvens än tidigare.

Det är synd att medmänniskor inte tycks förstå allvaret i den situation vi nu befinner oss i.

Att SL uppmanar folk att inte resa anser jag dock inte är deras uppgift. Särskilt inte som företaget samtidigt vägrar återköp av långtidsgällande färdbevis med mindre än att en galen avräkning sker från den erlagda avgiften.

Det måste falla på våra valda politiker att tillse att människor ges ekonomisk möjlighet att stanna hemma. 

Samtidigt måste alla människor i Sverige tänka efter: Måste jag ut i kollektivtrafiken? Är mitt arbete samhällsviktigt? Är det värt att riskera andra människors liv bara för att jag, egotrippat, beger mig ut i kollektivtrafiken?

2 april 2020

Svenskar i utlandet borde ha tänkt klart innan de gav sig av!


I takt med att viruspandemin ter sig allt värre dyker de upp igen; Svenskarna som befinner sig i länder långt borta och som beklagar att deras hemland inte gör mer för dem. Jag börjar bli uppriktigt trött på företeelsen som återkommer så snart det hettar till på något sätt, oavsett om det är lokalt i ett land eller globalt.

Jag tänker att alla vi som gillar att resa i god tid före avresan noga måste tänka igenom vad vi ger oss in på. Är det värt det och vad är det värsta som kan hända är frågor som varje resenär måste ställa sig oaktat om det gäller en äventyrsresa, emigration eller ett par veckor på en solig strand långt borta.

Vi måste också alltid se till att vi har en bra reseförsäkring som ger ett fint skydd om olyckan skulle vara framme.

I dagens Expressen beklagar Linnea Roslund och Rosanna Holmström att de ännu inte lyckats ta sig ut ur Peru, där de befinner sig. Linnea är argast och säger: ”Vi känner oss lågt prioriterade av vårt eget land (…)”

Om vi antar att de båda tjejerna rest till Peru för att finna äventyret så är uttalandet riktigt dumt. Skulle de däremot ha rest i jobbet, låt säga för SIDA, så är hennes upprördhet berättigad.

Den svenska ambassaden i Peru skriver på sin sida hos Sweden Abroad, en UD-sajt:
Brottsligheten har ökat märkbart i de större städerna, varför allmän försiktighet är nödvändig. Som utlänning bör man undvika folksamlingar. Såväl kidnappningar som våldtäkter förekommer i viss utsträckning. Även väskryckningar förekommer och extra uppmärksamhet bör iakttas ombord på bussar, på busstationer och vid busshållplatser.
(…)
Droger, organiserad brottslighet och terrorism är ofta är sammankopplade med varandra. Säkerhetsriskerna ökar i områden med kokaodling och kokaintillverkning, särskilt i Alto Huallaga, Aguaytía och VRAEM (Apurimac-Ene och Mantaro-dalarna). Några få fortfarande aktiva i terroristgruppen Sendero Luminoso fortsätter att genomföra attacker mot huvudsakligen polis och militära styrkor i dessa områden. Förekomst av denna terroristgrupp har också rapporterats längs vandringsleden till Espiritu Pampa i Cusco-regionen.

Oavsett vart vi oss i världen beger så finns en risk att vi återvänder hem i en zinkkista. Även på hemmaplan kan naturligtvis det allra värsta inträffa.

Att påstå att man känner sig ”lågt prioriterad” av sitt hemland är att inte ha förstått att vårt land just nu kanske har större behov av att prioritera annat än att lägga kraften på ett antal svenskar som inte tänkte klart innan de packade resväskor, eller bohag, och begav sig iväg till ett fjärran land.