Vi är många som fortsatt gör allt som står i vår makt för
att skydda oss själva, andra och hela samhället för att smittspridningen inte
ska urarta.
Jag påstår dock att alltfler börjar sänka garden och tycks
strunta i hur det egentligen ska sluta.
Som innehavare av ett ”samhällsviktigt” arbete är jag
fortsatt välkommen ombord på kollektivtrafikens olika färdmedel. SL vädjar till
övriga att avstå från att kliva ombord.
Under den gångna veckan kunde jag konstatera att antalet
resenärer ökat högst väsentligt. De lediga sittplatserna ombord på t-banan var
lätträknade i rusningstid.
På hemväg under veckan som gick reste jag med en av
SL:s/Keolis långa blå-bussar. Vi som reste hade spridit ut oss efter konstens
alla regler. Ombord kliver plötsligt en förskolegrupp med 3-4-åringar och deras
två pedagoger. Bussen blev fullsatt. Jag tänker; Bär något av barnen på smittan
eller är det jag som smittar ett barn så att smittan förs vidare till barnets
föräldrar och vänner. Det är ju just precis detta som vi uppmanas till att
förhindra! Förskolepedagogerna borde vara smartare än att belamra
kollektivtrafiken med de som inte kan säga ifrån. Jag avstod att skälla ut
pedagogerna inför småbarnen och klev av bussen i förtid!
I den stora livsmedelsbutik jag brukar frekventera börjar
läget bli kritiskt.
Anställda ber kunder backa, hålla avstånd - högtalarutrop
uppmanar till samma sak. Utanför butiken skyltar som påminner oss kunder om
allt som myndigheterna rekommenderar: Håll avstånd och handla ensam - ta inte
med dig din barnkennel eller andra familjemedlemmar. Inne i butiken horder med
barnfamiljer i stort antal.
Jag ser 70-plussare som, tätt intill andra kunder, försöker
nå de sista paketen av en vara som nyss masspåfyllts.
Under söndagen hade samma butik en anställd vaktposterad vid
entrén. Under den korta stund jag stannar till för att studera kunders beteende
så frågar den kvinnliga anställda vänligt några par på väg in i butiken: Skulle
ni kunna tänka er att bara en person går in och handlar? Två par svarar snäsigt:
”Nej, verkligen inte!”
Vad är det för fel på många av mina medmänniskor? Vad är det
ni inte begriper? Måste någon av era nära och kära avlida innan ni förstår vad
ni håller på med?
Det är precis just nu – när vi är många som börjar bli
frustrerade över våra begränsade liv – som det är mer än viktigt att vi
fortsätter att kämpa, tillsammans, för att det inte ska sluta med katastrof!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar