Är jag en superspridare?

Den 7 mars var det final i årets Melodifestival. Helt sedvanligt hade jag samlat goda vänner, lika nördiga som jag. Vi började med middag, tätt sittande runt matbordet och ivrigt diskuterande startfältet.

Under finalen trängdes vi i soffan och fortsatte att träta om vilket vinnarbidraget skulle bli. 

Vinglasen kan ha bytt ägare och allas händer var nere i chips- och dippskålar. Vi mådde prima och livet lekte!

Arbetsveckan som följde var intensiv. Många var mötena i trånga konferensrum och otaliga var människorna, kollegor, som jag mötte.

Den 18 mars hade jag just ätit middag hemma och stod och diskade när jag plötsligt, på bara ett par minuter, gick från fullt frisk till totaldäckad.

Jag blir aldrig sjuk – jag har inte haft en säsongsinfluensa på minst 30 år – och feber är så extremt sällan förekommande att jag tror att jag har ett ganska hyfsat immunförsvar.

Nu fick jag plötsligt 10 dagar med den absolut märkligaste feberkurva jag någonsin upplevt. 

Vissa timmar var jag feberfri innan feberchocken återvände. Jag hade aldrig några andra symptom men tänker ändå att jag var drabbad av Covid-19.

Ett par veckor gick och plötsligt började privata vänner och arbetskollegor att falla som furor! Ett par kollegor har vårdats på sjukhus i mer än två veckor men börjar nu, tack och lov, att komma upp till ytan igen.

Jag tänker; Är det jag som är en av de omtalade superspridarna?

Jag har bett sjukvården om att få bli testad men har nekats detta – jag är ju inte allvarligt sjuk.

Jag känner mig sedan flera veckor fullt frisk men kan ju inte säker veta om jag fortsatt bär på en eventuell smitta. Jag försöker därför följa myndigheternas råd fullt ut – något som alltfler medmänniskor tycks bortse ifrån. Det är inget nöje att besöka den stora livsmedelsbutiken och det är definitivt inget hälsosamt alternativ att välja kollektivtrafiken dessa dagar.

Oron gnager i mig: Är jag skyldig till att människor blivit svårt sjuka? Så länge ingen vårdinrättning bryr sig och testar mig kommer jag inte att få veta. Risken är att jag fortsätter att smitta trots att jag håller avståndet, tvättar händerna till huden spricker och undviker kollektivtrafiken trots att jag har ett samhällsviktigt arbete.

Kanske skulle mitt blod kunna vara en källa till kunskap när det gäller möjlig immunitet, virusmutationer eller immunförsvarets uppbyggnad?

Att inte få möjlighet att testas känns oacceptabelt.