28 oktober 2018

Anarki när gående ska välja höger eller vänster!


Till för ungefär 14 dagar sedan fanns det, såvitt jag vet, bara ett ställe i riket där vänstertrafik rådde för gående; Gångtunneln under Vasagatan i Stockholm, mellan Centralstationen och T-Centralen. Under årtionden, i alla fall sedan högertrafikomläggningen 1967, har denna avart accepterats av de allra flesta bland myllrande resenärer.

I och med att regeringen beslöt genomföra ett antal ändringar i trafikförordningen härförleden så har fullständig anarki utbrutit för oss som gärna tar oss fram gåendes.

Det fastslogs att alla gående ska hålla till vänster på gång- och cykelbanor. Hur vi ska göra i alla andra situationer tycks det nu råda lika många varianter på som det finns människor.

I min stora ICA-butik råder kaos bland frysdiskarna.

På en höstlig långpromenad genom Nackareservatet utbyter totalförvirring när jag möter den första människan på 20 minuter.

I korridoren på arbetet är vi numera många som helt sonika trycker upp oss mot väggarna medan kollegor ges möjlighet att skynda framåt.

På perrongerna i tunnelbanan är det ytterst oklart om hur man bör välja väg framåt.

De enda som inte tycks bry sig är huvudstadens cyklister. De har i alla tider valt sina helt egna vägar och fortsätter att göra detta – helt utan hänsyn till det som sker omkring dem.

Kanske borde regeringen ha tydliggjort hur vi ska hantera alla andra situationer förutom de då vi möter någon cyklist på gångvägen?

I stadens rulltrappor har regeln ”stå till höger – gå till vänster” gällt sedan länge. Innebär denna regel att jag som gående på en cykelbana då ska byta sida, och korsa cykelmaffians framfart, om jag skulle vilja stanna till en stund?

Ändringarna i trafikförordningen är för snabbt genomförda. Här har det inte tänkts klart från utredare, föredragande eller beslutande.

Men i ett parlamentariskt läge där ingen tycks veta varken vänster eller höger är det kanske inte så konstigt att vi som promenerar får finna oss i att spegla läget i samhället i stort.

26 oktober 2018

Hårda plastförpackningar med svetsad kant brott mot mänskligheten!


I min jul-iver, se dagens tidigare inlägg, så insåg jag att jag var tvungen att gå till alla mäns ”vuxendagis” för att köpa ett antal nya elektriska tillbehör, kontakter och annat inför kommande julfirande!

Det prakt-arsel som uppfunnit hårda plastförpackningar med svetsade kanter borde dömas för brott mot mänskligheten!

Edward Blom är Ebenezer Scrooge innan uppvaknandet!


Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik med samma efternamn, vållade för ett par veckor sedan ett litet uppror när han deklarerade att oktober är månaden då han börjar fira jul! Julgranen tas fram och pyntandet påbörjas.

Sofia Wistam, programledare och fotograf, spädde på genom att stolt sprida info om att hon just klarat av det första lussebullebaket!

Jag säger bara; Heja Gustaf och Sofia!

En som upprörs över mycket och särskilt i detta fall är Edward Blom, kulturvetare och matvrak. Han går till storms, i Aftonbladet, mot det han anser vara ett förfall och med någon slags teori om att allt har sin tid och att julmust i livsmedelsbutikerna redan nu är dekadent så försöker han övertyga mig och andra om här ska minsann inte tas ut något julmys i förskott och framför allt inte över någon längre tid.

Jag tänker att jag skulle vilja veta vad Edward tycker om att jag tar en sill och nubbe på andra dagar än påsk- och midsommarafton? Är en kräfta eller tre i april okej eller?

Jag kanske inte är riktigt lika julnördig som Gustaf Reinfeldt men långt efter är jag inte.

Jag har just satt upp ljuskedjorna på balkongräcket och senast den 1 nov är det tändningspremiär för säsongen. Jag kan inte vänta mer än någon vecka till innan första knäck-koket går av stapeln och julmusiken kommer att strömma ut i min lägenhet snart nog. 
När det gäller det sistnämnda så kan jag berätta att jag har, jag vet att jag troligen är antik, sju för säsongen nya jul-CD som väntar på en första genomlyssning. Jag försöker behärska mig ett par dagar till men är inte alls säker på att det kommer att fungera!

I stället för att som Edward Blom ”rasa” så tänker jag att allt som gör människor glada, njutande och harmoniska borde vara var och ens egen rättighet att omsätta i någon slags verklighet utan att förnumstiga kulturvetare och andra ska komma med bannbullor!

I kväll begår jag därför premiär när det gäller mustdrickande till middagen.

Traditioner är viktiga! Därmed inte sagt att tidpunkten, då man påbörjar ett traditionellt firande av något slag, inte är tillåten att ändra står fast! Jag tror det kallas livskvalitet och är en mänsklig rättighet att göra tillvaron så bra som möjligt.

Sura på Edward; Inte en lussebulle före Lucia, Gud nåde dig om du klär granen före dan före dan eller tar ett glas bubbel före tolvslaget på nyårsafton!

Jag är övertygad om att jag själv, Sofia Wistam, Gustaf Reinfeldt och otroligt många fler har ett betydligt trivsammare liv än vad du har Edward! Men än är det inte för sent för dig att tänka om!

20 oktober 2018

Mikromotstånd på jobbet borde uppmuntras!


”Att väl dokumentera handlingen man har utfört är viktigare än att utföra handlingen väl.”

Jonna Bornemark, docent i filosofi vid Södertörns högskola, sammanfattar nutiden i en enda mening och jag är fast!

Augustin Erba, journalist på DN, f ö en av mina favoritskribenter på tidningen, har intervjuat Bornemark och i dagens ”Lördag”, den glansiga bilagan som är extrabonus på lördagarna, inleder han sin text med att påstå att han är allt som inte Bornemark är.

När Bornemark vill att vi ska börja protestera mot all (onödig?) statistik så erkänner Erba att han ofta kollar just statistiken efter att han fått en text publicerad. Hur många har läst det jag skrev och är detta bra eller dåligt? Han för in antalet gymbesök i ett Excel-ark, räknar snusprillor per dag osv, in absurdum, och tror sig förstå att detta är toppen.

Jonna Bornemark anser tvärtemot att vi alla borde börja med ”mikromotstånd!” När chefen ber oss utföra en arbetsuppgift så ska vi, åtminstone ibland, ifrågasätta; Varför? Till vilken nytta? Vem har glädje av resultatet och vad ska det användas till? Så alldeles utmärkt!

En annan idé, väl värd att ta till oss, är att fråga chefen om vilken arbetsuppgift som ska bortprioriteras när det plötsligt kommer nya, akuta, påbud om vad som borde produceras.

På många arbetsplatser, i min absoluta närhet, så inleds varje arbetsvecka med ett antal möten där olika konstellationer, främst chefspersoner, dryftar vad som borde göras och inte göras, vem som ska göra det och hur det gick med det som skulle göras veckan före. Informationen från dessa möten sprids vidare i organisationen, via nya möten, PM, Intranätspubliceranden och innan någon chef ens reflekterat över att 40 % av arbetsveckan har gått så har ”verkstan” nästan gått i stå!

”New public management”, eller ”förpappringen” som Jonna Bornemark väljer att kalla det för, är något jag tror att vi är många som inser håller på att ta över, på ett sjukt sätt, på våra arbetsplatser.

I stället för att utveckla arbetssätt, särskilt de som funkar bra, så tycks det vara alltmer viktigt att rapportskrivningen efteråt blir än mer briljant – nästan så att den överskuggar det som verkligen hände.

Läs dagens artikel i DN!

Jag har fått en ny hjältinna i Jonna Bornemark och jag tror att Augustin Erba får massor av både gamla och nya läsare! 
Hoppas bara att karln inte stirrar sig blind på antalet läsare utan fortsätter att göra det han gör så bra och utvecklar detta ännu mera; Skrivandet!

19 oktober 2018

Cecilia Hagen drömmer om Tullinge - jag vill längre!


Nej då - jag är ingen åldersrasist. Jag börjar så smått själv klättra upp mot den ålder då kollegor säkerligen i smyg muttrar att ”vore det inte dags för honom att packa ihop och gå hem?” Förhoppningsvis gör jag dock fortsatt ett så pass bra jobb att kollegor och arbetsgivare bävar för den dagen då jag tackar för mig!

När journalister som börjar komma upp i ålder fortsätter med att traggla om sådant som de tragglat om hundratals gånger tidigare så är jag dock av uppfattningen att ”jag begrep din inställning redan första gången!”

Cecilia Hagen, en av mina favoritkolumnister genom livet, 72 år och still going strong, har i dagarna vållat en smula uppståndelse. Jag själv tänker bara att ”jaha, så var det dags igen” även om gamla ”Cissi” denna gång inflikar det så populära klimathotet när hon går till angrepp mot alla oss som unnar oss en flygresa emellanåt.

I ett par krönikor senaste tiden vill hon uppmana oss alla en ”hemester” i stället för att vi flänger jorden runt.

I en artikel i Allt om Resor 2014 skriver Cecilia om några av sina tågresor genom livet och hur hon fullständigt älskar ljudet av rälsens ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba” på usla järnvägar genom Europa. Hon skriver om mannen som rökte cigarr i liggkupén som om detta vore ett romantiskt inslag och om konduktören som erbjöd henne en sväng in i sin kupé som kompensation.

1992 var det världsutställning i spanska Sevilla. Jag vann en resa, med tåg och uppehälle, till detta event och så mycket kan jag säga att det är ett av mitt livs stora trauman. Inte själva världsutställningen då utan resorna, 48 tim i vardera riktningen. Redan på Årstafältet, ca 4 min från Stockholms C, kände jag mig skitig. Med tågbyten i Köpenhamn, Hamburg, Köln, Bryssel, Paris (där byte av tågstation var ett måste via en då sunkig t-bana), Irún vid spanska gränsen samt i Madrid var det sannerligen inget njutande av ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba.”

Jag tror att en hel del av de affärsresor som görs med flyg enkelt skulle kunna undvikas då videomöten numera är mer regel än undantag.

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att avstå de ytterst få flygresor jag själv gör. Dels kan jag komma till platser som Cecilias tåg aldrig skulle kunna ta henne till, dels så kommer jag fram fort och med en hyfsad fräsch känsla kvar.

Att Cecilia blir spyfärdig bara av att tänka på ett flygplan handlar mer om att hon är ohyggligt flygrädd, det finns kurser och terapeuter för detta, och att hon därför hatar allt och alla som gärna vill se länder långt borta innan det är för sent.

Det står Cecilia helt fritt att ta pendeltåget till både Tullinge och Tumba för att återuppleva gamla, rent imaginära, minnen.

Själv siktar jag på att, när ekonomin tillåter det, återse min karibiska paradis-ö och förhoppningsvis länder och platser längre bort än så.

Jag kan välja att klimatkompensera för mina tilltag och det gör jag gärna. Vem vill inte stundtals bort från kalla, både klimatmässigt och känslomässigt, Sverige?

Kom igen Cecilia när vi kan åka snabbtåg till Barcelona för 495 spänn enkel! Då kan vi kanske ta en tripp tillsammans? Om vi har råd det vill säga eftersom detta järnvägsbygge torde ha fått våra skatter att bli så höga så att det kanske bara blir en tripp till Tumba, som ju för övrigt betyder grav på spanska!

13 oktober 2018

Alliansens svek mot Stockholmsväljarna ett förräderi!


Genom Stockholmsförorten Örby har det byggts en "motorväg." För cyklister! Nu tillbringar jag inte så mycket tid just i Örby men det händer att någon av mina långpromenader passerar igenom den slitna och ganska sömniga stadsdelen. Hittills har jag aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en enda cyklist på den tvåfiliga cykel-autostradan!

Att allianspartierna nu kommit överens om att ta över i Stockholms stadshus tillsammans med Miljöpartiet, på bekostnad av ett stort antal snabbt svikna vallöften, är, med Örbys cykelkommunism i åtanke, ett självmordsprojekt!

Nej till Vinter-OS, nej till Bromma flygplats, ja till cykelmiljard och ja till s.k. klimat- och miljözoner är bara ett första skrap på mandatperiodens nitlotter!

Att den östliga trafikförbindelsen blir ett stort NO-NO under mandatperioden är nog ändå det allra mest sorgliga.

Den kompletta cirkeln runt stan kommer förr eller senare att tvingas fram, inte minst av miljöskäl när det gäller luften i innerstaden och att nu skjuta projektet med den östliga förbindelsen på framtiden är inte bara ett ekonomiskt feltänk. Det är ett förräderi mot många borgerliga väljare.

Daniel Helldén (MP) torde garva varje dag han framöver går till stadshuset. För inte tror jag att han cyklar! Exemplet med Örbys öde cykelbanor riskerar att få flera efterföljare som omöjliggör en vettig trafiksituation i det som är Sveriges huvudstad.

Allianspartierna borde sannerligen ha tackat nej till Miljöpartiet i stället för att av ren maktlystnad välja bort ett antal av frågorna som vår stad så väl skulle ha behövt hantera men som nu parkeras i oanvända cykelställ!

8 oktober 2018

"Allt för Sverige" - sämsta avsnittet hittills!


Gårdagens avsnitt av ”Allt för Sverige” kan vara det absolut sämsta av alla under de snart åtta säsonger vi kunnat följa amerikaner på jakt efter sina rötter.

Susan ”Suzy” Snyder var en av två som slogs ut i går. Henne har vi inte fått se så mycket av i de tidigare avsnitten och vi har heller inte fått ta del av hennes egen dag då hon fick veta mer om sina anfäder.

I stället fick vi följa gänget, under en eon av tid, när de campade vid en sjö i Norrlandsinland. 
Det plinkades på gitarr och blåstes såpbubblor utan att något som helst intressant hände.

Troligen gick någonting väldigt snett under dagarna i Norrland. Kamerateamet kanske fick härdsmälta, producenten gick ned i spagat bland blåbärsriset och litet till!?!

I eftertexterna fick vi veta att Suzys dag fanns att se på SVT Play. Jag tittade på detta inslag och kan konstatera att Suzy varken grät eller blev känslomässigt rubbad av att ta del av sin familjs historia. Tvärtom log hon mest hela tiden eftersom det inte fanns något elände att hämta.

Jag tänker att det är just detta, att Suzy inte brakade samman i tårar, som fick SVT att klippa bort henne och i stället visa såpbubbelblåsning!?!

Jag gillade Suzys medverkan trots att vi fick se alltför lite av henne!

Att SVT tror, och förmodligen har helt rätt i, att svenska folket vill se lidande och tårar är helt i linje med svenska folkets val till ”Sommar i P1”, där den med mest elände i bagaget ständigt röstas fram som lyssnarnas val. Att ta del av någon annans framgång ligger inte för Jantes folk!

Med detta sagt är det därför märkligt att fredagar och lördagar i SVT fylls av urbarnsliga lekprogram där vuxna ”kändisar” gapflabbar sig rödmosiga av varandras tramsiga fjanterier.

”Allt om Sverige” börjar bli tjatigt, fantasin hos programmakarna på public service har sedan länge gått i stå, men än så länge står jag ut några avsnitt till. I alla fall om de är bättre än det uslaste programmet hittills; Det som sändes igår.