Cecilia Hagen drömmer om Tullinge - jag vill längre!

Nej då - jag är ingen åldersrasist. Jag börjar så smått själv klättra upp mot den ålder då kollegor säkerligen i smyg muttrar att ”vore det inte dags för honom att packa ihop och gå hem?” Förhoppningsvis gör jag dock fortsatt ett så pass bra jobb att kollegor och arbetsgivare bävar för den dagen då jag tackar för mig!

När journalister som börjar komma upp i ålder fortsätter med att traggla om sådant som de tragglat om hundratals gånger tidigare så är jag dock av uppfattningen att ”jag begrep din inställning redan första gången!”

Cecilia Hagen, en av mina favoritkolumnister genom livet, 72 år och still going strong, har i dagarna vållat en smula uppståndelse. Jag själv tänker bara att ”jaha, så var det dags igen” även om gamla ”Cissi” denna gång inflikar det så populära klimathotet när hon går till angrepp mot alla oss som unnar oss en flygresa emellanåt.

I ett par krönikor senaste tiden vill hon uppmana oss alla en ”hemester” i stället för att vi flänger jorden runt.

I en artikel i Allt om Resor 2014 skriver Cecilia om några av sina tågresor genom livet och hur hon fullständigt älskar ljudet av rälsens ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba” på usla järnvägar genom Europa. Hon skriver om mannen som rökte cigarr i liggkupén som om detta vore ett romantiskt inslag och om konduktören som erbjöd henne en sväng in i sin kupé som kompensation.

1992 var det världsutställning i spanska Sevilla. Jag vann en resa, med tåg och uppehälle, till detta event och så mycket kan jag säga att det är ett av mitt livs stora trauman. Inte själva världsutställningen då utan resorna, 48 tim i vardera riktningen. Redan på Årstafältet, ca 4 min från Stockholms C, kände jag mig skitig. Med tågbyten i Köpenhamn, Hamburg, Köln, Bryssel, Paris (där byte av tågstation var ett måste via en då sunkig t-bana), Irún vid spanska gränsen samt i Madrid var det sannerligen inget njutande av ”Tullinge-Tumba-Tullinge-Tumba.”

Jag tror att en hel del av de affärsresor som görs med flyg enkelt skulle kunna undvikas då videomöten numera är mer regel än undantag.

Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att avstå de ytterst få flygresor jag själv gör. Dels kan jag komma till platser som Cecilias tåg aldrig skulle kunna ta henne till, dels så kommer jag fram fort och med en hyfsad fräsch känsla kvar.

Att Cecilia blir spyfärdig bara av att tänka på ett flygplan handlar mer om att hon är ohyggligt flygrädd, det finns kurser och terapeuter för detta, och att hon därför hatar allt och alla som gärna vill se länder långt borta innan det är för sent.

Det står Cecilia helt fritt att ta pendeltåget till både Tullinge och Tumba för att återuppleva gamla, rent imaginära, minnen.

Själv siktar jag på att, när ekonomin tillåter det, återse min karibiska paradis-ö och förhoppningsvis länder och platser längre bort än så.

Jag kan välja att klimatkompensera för mina tilltag och det gör jag gärna. Vem vill inte stundtals bort från kalla, både klimatmässigt och känslomässigt, Sverige?

Kom igen Cecilia när vi kan åka snabbtåg till Barcelona för 495 spänn enkel! Då kan vi kanske ta en tripp tillsammans? Om vi har råd det vill säga eftersom detta järnvägsbygge torde ha fått våra skatter att bli så höga så att det kanske bara blir en tripp till Tumba, som ju för övrigt betyder grav på spanska!