22 maj 2019

Belgien tvingar folk till valurnorna


Just hemkommen efter några trevliga dagar i EU:s huvudstad Bryssel kan jag konstatera att valkampanjandet var större där än i Sverige. En anledning är, så klart, att Belgien även väljer nytt nationellt parlament förutom att de precis som vi väljer sina representanter till EU-parlamentet.

En annan, alls inte oviktig, anledning till det intensiva röstfiskandet är en liten detalj som jag inte trodde existerade inom EU: I Belgien, liksom i Luxemburg, råder valplikt, d.v.s det är obligatoriskt att rösta.

Det finns många argument för och emot valtvång. Jag väljer att tänka Nordkorea, landet där staten enkelt tar reda på vilka människor som är kvar inom rikets gränser genom att registrera vilka som röstar.

I Belgien förekommer ingen förtidsröstning utan du förväntas infinna dig i vallokalen på söndag. Den som inte gör det riskerar bötesstraff.

Om du av någon anledning absolut inte har möjlighet att gå till valurnorna så måste du, för myndigheterna, uppvisa dokument som styrker detta. Först om anledningen godkänns är du befriad från att rösta.

När det gäller valförrättarna i belgiska vallokaler är det lika absurt. Myndigheterna skickar ut slumpvisa kallelser till landets medborgare: ”Du skall vara valförrättare.” Den som inte fullgör denna kommendering riskerar fängelsestraff!

I de flesta belgiska vallokaler får du visa fram ditt röstkort. Den dit tvingade valförrättaren utfärdar ett elektroniskt kort som du använder i röstbåset och därefter kontrolleras det att du verkligen förbrukat din skyldighet att rösta.

Jag tänker att det inte har med demokrati att göra om medborgare tvingas till vallokalerna, vare sig det gäller att rösta eller att ta emot röster.

Att detta förfaringssätt tillåts pågå i landet där EU har sitt huvudsäte känns minst sagt förvånande, odemokratiskt och något som tillhör länder som Nordkorea!

12 maj 2019

T-baneresor är alltför högljudda och mästrande!


När en T-baneförare pockar på uppmärksamhet så brukar jag lyssna. Jag tänker att här gäller det att ta till sig instruktioner om vad som sker, om jag alls ska komma hem eller om något annat inträffat som påverkar min resa.

Precis som de automatiserade utropen är lagda i en ljudnivå som kan spränga trumhinnor, så tycks de flesta förare inte inse att de talar i en mikrofon. Alternativt förstår de inte hur en mikrofon fungerar för det skriks i smärtsam ton allt som oftast!

De senaste veckorna tycks ett nytt påbud ha gått ut från SL och MTR till T-baneförarna. Ett slags imbecillt kamikaze-uppdrag!

I stort sett vid varje resa jag gjort, och de är många, så envisas förarna med att vråla: ”Det finns flera dörrar på tåget” eller ”Tåget har 21 dörrpar.” Naturligtvis handlar det om alla de korkade människor som envisas med att köa vid första och sista dörren på tågen men om förarna inte ger folk tid att förflytta sig ett antal meter så känns utropen som alltför mästrande.

Det är liksom så dags att börja instruera passagerare om antalet dörrpar på ett tåg när dörrarna stängs. Jag tror inte att varken jag eller någon av mina medpassagerare inte inser att dörrarna på ett T-banetåg är många.

Möjligen ska de skrikande utropen få oss att tänka till nästa gång vi ska bege oss ned i tunnlarna men så fungerar inte människan påstår jag.

Om uppmaningarna ska ha någon som helst verkan måste vi resenärer genast se stora skyltar i början och slutet av perrongerna som, ödmjukt, ber oss förpassa oss mer in mot mitten. Alternativt ska det stå personal på plattformarna på de stora stationerna i rusningstid för att försöka få av- och påstigandet så smidigt som möjligt.

Än värre är den yngre manlige förare som envisas med att på var tredje station deklarera vad klockan är. Att vid Slussen få veta att ”klockan är 06.23 och det är tid för avgång mot Hässelby Strand” gör ingen människa glad. Särskilt när tågets ordinarie avgångstid var ett antal minuter tidigare!

Skrik gärna till oss välbehövda T-baneförare! Men gör det när det verkligen behövs och när det har någon verklig verkan!

Metoo-skådis kastar sten i glashus!


Häromdagen klev jag på ett snabbtåg på väg mot huvudstaden efter att ha varit på utflykt över dagen till en av mina andra favoritstäder.

Slog mig ned i min fåtölj då jag hörde en välbekant röst från andra sidan mittgången.

Där satt en av landets främsta kvinnliga skådespelare tillsammans med den store regissören och en yngre skådis i vardande.

De var helt klart på väg hemåt efter någon föreställning ute i provinserna.

Den kvinnliga stjärnan, som jag beundrat under hennes långa karriär, och de övriga talade mycket om jobbet i allmänhet och om andra skådisar i synnerhet.

Hon, min upphaussat stora hjältinna på tiljorna, var en av de Dramaten-anställda som skrev under på Metoo-uppropet. Naturligtvis helt riktigt och en bekräftelse för mig att bara för att man nästan blivit diva så betyder det inte att man inte ser det otillständiga.

Det som sedan hände motsvarar inte den bild jag haft av henne, även om hon stundtals kan vara frispråkig.

Hon ägnade en längre stund åt att, i en lite för hög ljudnivå, totalsåga en yngre kollega. ”XX har jag spelat emot några gånger men hon är ju så otroligt dålig!” Se där, ett av de mildaste omdömena jag tvingades lyssna till. Det sades värre saker än så men dessa lämpar sig inte i detta inlägg.

Den store regissören tror jag insåg att det som sades inte var lämpligt för en publik i en fullsatt tågvagn för han sänkte själv rösten betänkligt, som om han försökte att få en av sina samtalspartners att göra detsamma.

Om man anser att kräk till män förtjänar att uthängas kanske hon själv borde låta bli att hänga ut kvinnliga kollegor i ord som inte står långt bort ifrån förtal.

Vad hon säger hemma vid köksbordet skiter jag i – det är det där att tro att en publik på ett tåg är intresserade av mer än hennes scenkonst som får mig att fasa.

Det där med att kasta sten när man sitter i glashus har jag aldrig förstått mig på!

Min beundran för den stora stjärnan har fått sig en rejäl törn och troligen kommer jag att ha svårt att förstå hennes storhet framöver!

Tropicana - senast i raden att visa kundförakt!


Är svenska konsumenter helt och hållet dumma i huvudet? Ja, det tycks livsmedelsproducerande företag uppenbarligen tro.

Sedan kaffeföretaget Gevalia för ett par år sedan lät halvkilos paket innehålla 450 gram men lät priset ligga fast så tycks det bli allt vanligare med liknande försök inom andra produktgrupper.

Senast i raden är tyvärr mitt favoritmärke när det gäller juice; Tropicana, som ägs av Pepsico.

Under de senaste veckorna har enlitersförpackningarna, i tetra, försvunnit från butikshyllorna och ersatts av plastflaskor. Som kostar mer. Som innehåller 9 deciliter!

Förutom den uppenbara frågeställningen om hur miljövänligt det är att byta ut tetra mot plastflaska, trots att det på flaskorna står att dessa är gjorda av 50 % återvunnen plast, så gör företagets tilltag mig direkt illamående med pulshöjning och aggressiva tankar.

Jag kontaktar ”min” ICA-handlare och frågar honom om det är han eller Tropicana som försöker blåsa oss kunder?

Svaret jag får är ingen uppmuntrande läsning. Handlaren återkommer efter att ha undersökt saken. Han meddelar att inte nog med att innehållet är mindre i förpackningarna, hans inköpspris är dessutom höjt med 1kr 60 öre, vilket medför att handlaren nu tvingats höja sitt utpris till kund.

Mindre mängd juice i en miljömässigt sämre förpackning till ett högre pris, någon?

Jag tänker att det borde vara på plats med ett kunduppror mot livsmedelsproducenter som ägnar interna möten åt att komma på sätt att mjölka ur mer pengar ur sina kunder, kunder som de uppenbarligen tror är alltför blinda för att inte reagera mot ren idioti!

11 maj 2019

Om mormoner, Les Miserables, övergrepp och musicerande


Efter att alltid ha ansett att musikalen Grease är oslagbar har jag plötsligt ändrat åsikt.

För en tid sedan visade SVT en BBC-produktion av Victor Hugos berömda roman ”Les Miserables.” Inte musikalen utan en dramatisering av romanen. Skrämmande, vacker och med fantastiska skådespelare. Jag, som aldrig läst romanen, förstod plötsligt mer av själva handlingen än jag gjort när jag bara sett och lyssnat till musikalen. Att nu lyssna på musikalen ger mig gåshud!

Trogna läsare av min blogg vet att jag hyser en slags skräckblandad förtjusning för mormonerna. Det är någonting med den där präktiga familjesammanhållningen, murbyggandet mot samhället i övrigt, tindrande barn och, inte minst, deras musikalitet som fascinerar mig.

Nu är det inte alls aktuellt att jag skulle ”trilla dit” och för den delen tror jag inte att de skulle vilja ha mig som medlem heller. Att vara gay, röka, dricka alkohol men inte begå övergrepp mot barn torde knappast vara en CV som renderar en plats i mormonernas himmelrike. Dessutom saknar jag det viktigaste; Tron!

Det där med övergreppen är intressant. Trots att det bevisligen är ett stort antal fall där medlemmar i mormonkyrkan begått fruktansvärda övergrepp mot barn så finner jag en sida på kyrkans svenska avdelning som, åtminstone underförstått, försöker leda i bevis att allt är en missuppfattning och att kyrkans medlemmar minsann är fria från synd. Allt annat är oacceptabelt påstår skribenten som menar att om det osannolika faktiskt har hänt så borde det vara en sak för kyrkan att åtgärda internt. (Det har ju gått sådär!)

Men åter till det goda! Musiken. The Mormon Tabernacle Choir and Orchestra har jag nämnt tidigare i några inlägg. Med världsturnéer och fantastiska konserter från det egna templet i Salt Lake City är jag en stor beundrare.

Nu har jag funnit fler musicerande mormoner!

En familj, Le Baron Family, bestående av ett gäng syskon med respektive, har blivit virala och det är nu Les Miserables åter få komma in.

I en video, inspelad i familjeöverhuvudens, mammas och pappas hus, ståendes i vardagsrummet framför en karaokemaskin, framför de ”One day more” ur min, numera, favoritmusikal. Ja men herregud (!) vad de sjunger. De gör det med småbarn i famnen och åtminstone ett barn som stundtals tittar in i kameran. Anledningen till denna inspelning var att mamma Le Baron önskade sig just detta som mors dags-present.

Jag vet inte hur många gånger jag sett denna inspelning. Vilka röster!

I mitt nästa liv kanske jag blir en musicerande mormon, vem vet? Nej, det kommer inte att hända den gången heller. Jag tror på något annat och skulle jag bli mormon skulle jag se det som ett straff – även om jag säkerligen skulle sjunga som en Gud! Då också!

8 maj 2019

Skrota kvitton viktigare än att skrota plastkassar?


TT berättar i dag att butikskedjorna som skrotar papperskvitton blir fler när ICA inom kort börjar erbjuda digitala kvitton. Det handlar om att spara papper och att lindra miljöpåverkan. Att plastkassarna fortsatt tillåts finnas kvar är av mindre betydelse tycks resonemanget lyda.

Peter Muld, digitalchef på ICA, säger om de digitala kvittona: ”Tanken är att det plingar till i telefonen så att man kan kolla det på en gång.”

Min spontana reaktion på detta är att jag redan på förhand är mer än trött på människor som dumglor i sina lurar utan att ha koll på om de t ex är i vägen för andra. Ska hela kön på ICA börja kolla i sina telefoner för att kontrollera de nyss gjorda inköpen torde det bli kaos.

Fast människor i det här landet tycks allt mer sällan kontrollera att den betalda summan för matvarorna verkligen är den rätta.

När jag har packat ned mina varor går jag åt sidan för att kolla mitt kvitto. Min huvudsakliga butik är en ICA Kvantum. Inte alls sällan finner jag att jag fått betala för mycket. Det är ofta extrapriser som inte blivit rätt inlagda i butikens kassasystem.

Jag går till butikens förbutik, visar kvittot, uppmanas plocka upp varan/varorna som registrerats fel (självklart ligger dessa längst ned i någon av mina ibland många kassar, pust!) och sedan ska det produceras ett rättningskvitto som jag ska skriva under innan jag får mellanskillnaden mellan rätt och fel pris i min hand. Hur hela den processen är tänkt att fungera i framtiden vete tusan!

Dessutom; ICA har en regel som säger att om den inskannade varans pris blivit fel så har du som kund rätt till inte bara mellanskillnaden utan dessutom 25 kronor extra som plåster på såren och tack för att du varit uppmärksam. Just den detaljen har renderat mig flera tusen kronor i ”plåster och tack” då jag fått ut hundratals 25-kronor, hos diverse ICA-handlare. Det tackar jag för medan stora delar av resten av kundkretsen tycks finna det okej att betala fel pris.

En enkel start för all handel vore att helt enkelt kunna skippa att skriva ut ett kvitto om kunden inte vill ha något. I dag får vi frågan ”Vill du ha kvittot?”, när detta redan är utskrivet. Mycket märkligt.

Tillbaka till plastkassarna: Häromdagen beslutade Islands regering att förbjuda gratis plastkassar från 1 juli i år. De nöjde sig dock inte med det utan det lilla nordiska öriket förbjuder plastkassar helt och hållet från 1 januari 2021. Det kallar jag ett föredömligt beslut som fler länder borde följa, inte minst Sverige! I stället är det mindre papperslappar, kvitton, som tycks vara mest angelägna att stoppa.

Okej; Nästa gång det blir fel i ICA-kassan, tittar jag i min telefon på det just "inplingade" kvittot. Jag är nog helt perplex och stressad (vem är det som vill något nu?) så jag kommer mig inte för att packa ned mina varor innan nästa kund pockar på utrymmet på varubandet. Jag går till förbutiken, rotar i mina kassar efter varorna vars pris blivit fel, letar fram mobilen igen för att kunna visa kvittot, var var det nu igen kvittot hamnade, och jag svettas av irritation. Mellanskillnaden ska tillbaka in i min telefon och kanske måste jag signera digitalt (via bank-id då eller?). 25-kronan kommer i ett eget mess och här ska också signeras.

Håhåjaja, om vi kunde komma på mer briljanta idéer i det här landet, att skrota plastkassar t ex, än att göra en snabb sväng för att köpa mjölk till ett konstprojekt värdigt Konstfack och deras besynnerliga elever.

6 maj 2019

Nathan Shachar sågar palestinska Hanan Ashrawi


Vet du vem Mats Erik Ahnlund är? Inte? Om jag säger att han är en omhuldad, åtminstone till idag, DN-journalist och son till nu bortgångna Knut Ahnlund och Katarina Kraft, den förre journalist, kritiker och medlem av Svenska Akademien, den senare kärnfysiker och vetenskapsjournalist.

Ringer fortsatt inga klockor?

Om jag säger att han numera heter Nathan Shachar och lovordas för sina målande reportage från Israel och den latinska världen så tror jag att ett antal polletter trillar ned.

Jag har genom åren ansett mig vara en Israel-vän. Möjligtvis har denna inställning nu fått sig en rejäl törn.

Häromdagen skrev Shachar en artikel i DN som bl a gick ut på att Eurovision Song Contest kan vara i farozonen p g a raketskjutningarna mellan Israel och Gaza-remsan.

I samma veva skrev tidningen Jerusalem Post om Hanan Ashrawi, palestinsk politiker, som i bryska ordalag fördömde Israel, och indirekt USA, för det som nu pågår. Jag mejlade en länk till denna artikel till Nathan Shachar, trots att jag vet att han anser att Jerusalem Post är en oseriös blaska, f ö märkligt att komma från en journalist som en gång i tiden arbetat på nämnda tidning!

Förutom att vara talesperson för, åtminstone delar av, den palestinska befolkningen så har Ashrawi fått mottaga ett antal utmärkelser för sina gärningar. Hon har fått orden ”Légion d'honneur”, den högsta orden Frankrike har att erbjuda. Hon har mottagit Olof Palme-priset, Mahatma Gandhi International Award for Peace and Reconciliation och många, många fler utmärkelser. Hon var fredsdrivande under den första intifadan. Hon är professor i engelsk litteratur och hon driver jämställdhetsfrågor.

Oaktat vad man anser om konflikten i Mellanöstern så anser jag att Ashrawi har varit en begåvad människa som med stor saklighet har kunna förklara sitt folks syn på sakers tillstånd.

Det anser inte Nathan Shachar!

Som svar på mitt mejl fick jag några rader där avslutningen lyder, och jag citerar ordagrant:
”Ashrawi har aldrig någonsin under snart 40 år i etern sagt något tankeväckande, oväntat, spännande, upplysande eller icke-floskulöst.”

Att så totalt såga en person som många respekterar och lyssnar till må stå för Shachar själv. Det är bara det att han vid detta tillfälle representerar DN förutom att han har sin egen journalistiska heder att ta hänsyn till.

Jag tänker att konflikten mellan Israel och Palestina inte är helt lättbegriplig. Det är många beskyllningar som haglar tillsammans med raketerna. Jag inser nu att DN väljer att låta en av sina journalister okritiskt göra sin helt egna tolkning av det som sker och om människorna det berör.

Visst, jag är fullt medveten om att DN, genom sina ägare Bonnier, troligen förväntas ha en solig syn på Israel och det som landets makthavare och befolkning hittar på. Däremot förväntar JAG mig mer och bättre av Sveriges största morgontidning och dess journalister.

Jag kommer aldrig mer att fästa någon som helst vikt vid det Nathan Shachar skriver!

5 maj 2019

Ryska kraschen övertygar; Lägg ned Bromma genast!


När jag på söndagskvällen ser de dramatiska filmerna från Moskvas internationella flygplats Shermetyevo står det plötsligt klart för mig; Bromma flygplats måste läggas ned bums!

Jag trodde aldrig att jag skulle komma till denna slutsats då jag ständigt ivrat för att en huvudstad måste ha en flygplats hyfsat nära city.

Flygplanet som brinnande nödlandade i Moskva under söndagen var av typen Sukhoi. Jag har alltid påstått att jag aldrig kommer att sätta mig i en flygplanstyp fabricerad i Putin-land.

Således har mina senaste resor till Bryssel skett med en annan flygplanstyp och från en annan flygplats än Bromma. Under några år flög det belgiska flygbolaget Brussels Airlines från Bromma till Bryssel med just flygplan från Sukhoi. Flygplan som fick mången Stockholmare att klaga över det höga bullret.

Belgarna insåg, för något år sedan, att den ryske flygplanstillverkaren inte kunde tillhandahålla reservdelar i den omfattning som behövdes och beslöt sig därför att upphöra med flygplanstypen från Putin-land.

I dag flyger Brussels Airlines på Bromma med, en visserligen mindre variant av men ändå, en maskin från Airbus-familjen, en A319. När denna flygplanstyp sänker sig ned över de stockholmska söderförorterna tänker jag varje gång; Nu har ni flugit fel, Arlanda ligger inte i närheten, ni är för stora!

När jag skriver detta så påstås det att 13 personer har dött på Sheremetyevo. Jag tänker att Putin borde ge kaptenen på flygplanet en guldmedalj. När jag ser filmerna från den brinnande nödlandningen så framstår det som ett mirakel att någon överhuvudtaget överlevde.

Svenska inrikesflygbolaget BRA meddelade nyligen att de skrotar sina åldrande Avro-jet och behåller propellerflyg på sina sträckor från Bromma. P.g.a. svikande kundunderlag, beroende på klimatoron, så finner de det lämpligt att sluta med jet från Bromma.

Jag sträcker mig nu längre än så; Lägg ned Bromma genast!

4 maj 2019

Flamländska är inte språket i norra Belgien!


Den som någon gång besökt Belgien vet att landet är skarpt delat av en osynlig gräns. En gräns som även skär genom delar av huvudstaden Bryssel.

Söder om gränsen kallas området för Vallonien. Här är merparten av invånarna franskspråkiga men vallonska och tyska förekommer också lokalt. Att som besökande turist försöka sig på att samtala på engelska möts med axelryckningar och kanske en fnysning.

Norr om gränsen befinner vi oss i Flandern. En mer välmående del av Belgien där du ofta kan göra dig förstådd på engelska. Men vad kallas språket som de flesta invånare pratar här? Om detta har jag snart hört lika många varianter som det finns belgare. Jag tror att det är en mer än vanlig uppfattning att språket som talas i Flandern är flamländska. Så fel det kan vara!

För många, många år sedan gick jag en utbildning i Madrid. En utbildning där vi elever kom från stora delar av världen. Jag minns att två tjejer, en från Flandern och en från Nederländerna bestämt påstod att de inte kunde konversera med varandra. Då tyckte jag att detta lät märkligt och så här i efterhand tänker jag att de båda tjejerna lurade skjortan av oss andra.

Jag försöker besöka vackra, om än otroligt märkliga på många sätt, Belgien minst en gång om året. Snart är det dags igen och jag ser mycket fram mot några dagar i glada vänners lag.

Inför årets besök bestämde jag mig för att kolla upp det där med flamländskan och fann ganska snabbt att åsikterna är många och källorna på internet är outsinliga.

Jag började därför med Belgiska statens turistbyrå, som konstaterar att de officiella språken i Belgien är franska, tyska och nederländska! Inte ett ord om flamländskan alltså.

Sedan blir det en smula mer ogreppbart.

I en artikel i SvD, från 3 nov 2002, skriver Olle Josephson, att flamländska och nederländska är samma språk. Någon mening senare påstår han att i Belgien talas belgisk nederländska och i Nederländerna talas holländsk nederländska. Är det någon som fortsatt är med i det resonemang som fick mig att utbrista ”men herre jävlar”! ”Ursäkta herrn, men talar ni holländsk eller belgisk nederländska?”, är knappast en frågeställning som jag någonsin kommer att utsätta någon för.

Jag fortsätter mitt sökande och finner att flamländska är en ”nederländsk dialektgrupp” som inte ska förväxlas med belgisk nederländska. Å nu blev allt genast helt solklart, eller?

I vardagligt tal omnämns språket som människorna i Flandern talar för flamländska och just detta faktum gör att snart nog ingen vet vad som avses.

Helt klart är dock att de som talar det som många kallar flamländska utan tvivel skall benämnas nederländskspråkiga.

Jag inser redan minuterna innan jag publicerar detta inlägg att jag kommer att möta mycket motstånd, inte minst från de som genom åren försökt förklara för mig att en flamländare har mycket svårt att göra sig förstådd med en nederländare och att jag inte förstår när jag hävdar motsatsen.

Dock lutar jag mig mot Olle Josephsons text i SvD då han konstaterar att skillnaden mellan en flamländares och en nederländares språk är ungefär lika stor som mellan sverigesvenska och finlandssvenska.

Så! Då var det utrett! Ska bli kul att snart få gestikulera med valloner på icke existerande franska samt språkas vid på engelska med flamländare som talar nederländska.

18 april 2019

Känd skokoncern erbjuder gratis nagellack till mig!?!


Den som en gång sökt på sittdynor till sommarens utemöbler dränks därefter om reklam om sådana produkter närhelst han/hon vill kolla in nyheter, mejl eller vilken sajt som helst. Tills cache-registret och datorns historia rensas så fortsätter terrorn. Jag kan tycka att detta inte bara är oacceptabelt utan också oerhört uttråkande. Speciellt om man som jag redan har köpt nya dynor till balkongen och alls inte är sugen på flera.

Än mer märkligt blir det när företag vi är kunder hos bombar oss med mejl bara för att vi någon gång handlat hos dem eller är medlemmar i deras kundprogram.

Att som jag, en medelålders plus-man, få mejl från Firstfeet, koncernen där Jerns, Din Sko, Ecco, Nilson Shoes, Skopunkten och någon mer ingår, om att jag nu får finfina priser på vårens sandaletter och att jag, per automatik, får gratis nagellack till mina tånaglar, känns minst sagt ”sådär!”

Visst, vi lever i en värld där manligt inte längre behöver betyda manligt och där kvinnligt kan betyda litet vad som helst men ändå? Hur svårt ska det egentligen behöva vara för företag att bedöma om det är läge att erbjuda gratis nagellack till en man som inom några år fyller 60?

Undrar om jag ska välja guld- eller silverfärgade sandaletter till sommarens efterlängtade BBQ-kvällar?

Kanske har vår samtid nått den punkt då jag som man ska känna mig tacksam över att erbjudas sandaletter medan min kvinnliga kollega förväntas jubla över ett par kalsonger med gylf till extrapris?

Jag tänker att företag du och jag handlat av borde ha hyfsad koll på vad vi är intresserade av och då tänker jag att Firstfeet borde ha insett hur ofattbart korkat det är att skicka ut ett erbjudande om att jag får gratis nagellack bara jag köper ett par sandaletter. Kalla mig gärna antik!

17 april 2019

ESC 2019 - mina åsikter om låtarna


I maj är det, helt traditionsenligt, dags för Eurovision Song Contest. I år avgörs tävlingen i Tel Aviv i Israel efter att Netta hönskacklande värpte fram segern ifjol. Lika säkert som att det är Eurovision i maj, lika säkert är det att denne bloggare publicerar sina synpunkter om det som komma skall och lika säkert är att dessa synpunkter inte alltid är särskilt ödmjuka.

Let the show begin!

Semifinal 1 – Tisdag 14 maj

Cypern
Årets tävling inleds med en låt jag, trots flera lyssningar, inte alls får något grepp om. Cypern har genom åren bjudit på många fina bidrag men årets låt känns på något sätt hopplöst daterad. Det här är något Madonna skulle ha kunnat göra för en generation sedan. Eller så är det ett bidrag från något Östeuropeiskt land med en tjej som sjunger på halvtaskig engelska.

Montenegro
Den som har anlag för schizofreni får se upp nu! Det här är en sjuk blandning av balkansk folkpop och modern ballad. Tempot varierar flera gånger och Montenegro tycks ställa upp med flera låtar på en och samma gång. Stämsången sitter som en smäck på inspelningen men just detta har en tendens att sluta i katastrof när det hela ska framställas live. Kan sångarna fixa temposkiftningarna och dessutom sjunga rent så tror jag dock att det räcker för en finalplats.

Finland
Här kommer grabbarna som tror sig vara nya Avicii men som faller platt. Min gamla sånglärare, salig i åminnelse, hade stegat fram, dängt handväskan i golvet framför sångaren och vrålat: ”Artikulera!” Det går absolut inte att höra vad människan sjunger och han själv tror att det är tillräckligt att vara pretentiös som få.  

Polen
Ehhh, jag vet inte hur jag ska säga för att inte chocka livet ur så många så jag går rakt på sak; Jag gillar detta! Fyra gapiga, folkdräktsklädda, brudar från Szczecin. Deras far- och morföräldrar var troligen alldeles för lata för att fly från öst en gång i tiden och ett par generationer senare är detta resultatet. Bulgariska radion hade en gång i tiden en världsberömd damkör vars medlemmar hade samma tonstyrka, det vill säga fullt ös utan några som helst förmildrande nyanser, som de här polska tjejerna. Jag gillade bulgariska kören och jag tycker att den här låten är alldeles för speciell för att hamna i skymundan.

Slovenien
Oj, efter det polska gapandet är det dags för ett sömnpiller. Upp ur soffan, fyll på chipsskålarna och vinglasen, om du inte vill dåsa bort från alltihop. Här är tre minuter som bara mal på och där det absolut inte händer ett enda dugg. Ofattbart trist!

Tjeckien
Detta kan vara första gången vi får höra någon från forna öst sjunga på perfekt engelska. Naiv pop vars text är minst sagt tjatig men jag rycks med i allt det banala, blir glad och trallar med.

Ungern
Här kommer Joci, som representerade Ungern 2017. Landet som står för en unken och främlingsfientlig syn skickar för andra gången på tre år en rom till Eurovision. Måhända Orban tänker sig att sångaren inte ska återvända hem efter uträttat uppdrag? Jag gillar årets bidrag bättre än det för två år sedan. Vackert, känslosamt och speciellt. Hoppas Joci gör låten på ungerska.

Belarus
Diktator Lukasjenko beordrar fram den ena dängan efter den andra men eftersom han själv inte tillåter någon konkurrens så har han svårt att veta vad andra gillar. För det är ju ingen som gillar honom! Hade det varit Melodi Grand Prix för juniorer och hade det varit anno 1988 så hade segern varit säker. Zena gör allt hon kan men i en låt med taktstamp från Grekland, kläder som en 13-åring och skrikig röst så hoppas jag att vi inte hör henne i lördagens final.

Serbien
Versen börjar svajigt och redan i den serbiska finalen var Nevena påtagligt nervös med skakande händer. I refrängen får hon ta i så att adrenalinet förbrukas så vers två blir en smula bättre. Dock tror jag knappast att hon kommer att sjunga rent när det gäller. Versernas melodi är alltför svårsjungna. Dessutom; Snälla Serbien – kan ni inte ge oss forna tiders Balkanballader igen. Vi är många som saknar dessa!

Belgien
Nu går jag igång! De senaste åren har Belgien bjudit på moderna låtar sjungna på engelska av begåvade artister. Så även detta år! Eliot seglar lätt vidare till final och väl där kan vad som helst hända för detta är riktigt, riktigt bra!

Georgien
”Vi läker varandras sår med sång!” Sug på den avslutande textraden. Här kommer Oto, Georgiens motsvarighet till vår egen Nano. En slags härförare med stor pipa och uppbackad av georgisk manskör. Det är dramatiskt, mäktigt och framför allt så är det, inbillar jag mig i alla fall, lokalt förankrad musiktradition. Jag gillar detta otroligt mycket!

Australien
Det var kul första gången Australien fick vara med och leka i Eurovision. Sedan dess har jag undrat varför detta tilltag tillåts fortsätta? Jag tror att debatten kommer att blossa upp igen efter årets tävling för det här bidraget tål jag helt enkelt inte. Det beror främst på att Kate inte är kapabel på att göra låten rättvisa. Det här kan bli låten då världens samlade skämskuddar åker fram för jag tror inte att särskilt många toner kommer att sitta där de borde. Att kategorisera denna låt är omöjligt – möjligtvis handlar det om den absolut sämsta musikallåt som aldrig framförts – förrän nu!

Island
Gruppen heter ”Hat” och låten ”Hatet ska segra.” Det borde räcka som motivering till varför gränskontrollanterna på Ben Gourion-flygplatsen i Tel Aviv borde sätta stopp för eländet innan gruppen beträder israelisk mark. Att gruppens medlemmar sagt sig vilja utnyttja sina tre minuter på scen för att framföra sina unkna politiska budskap är skäl nog. Även om refrängen skulle kunna ha blivit något i Pet Shop Boys händer så är versen fasanfull och videon gör mig spyfärdig. SKÄMS ISLAND!

Estland
Svenske Victor Crone representerar Estland. I början en helt alldaglig poplåt som inte sticker ut fast jag måste medge att refrängen är vass och kommer att dra röster, i alla fall ifrån Västeuropa. Det mest uppenbara är dock att jag tycker det är urtrist att deltagande länder tillåts representeras av utländska (läs svenska i de flesta fall) låtskrivare. Jag kan sakna den där intentionen som fanns från början där det sades att varje land skulle ha sin egen nationella prägel på bidraget.

Portugal
Ojojoj, det här kan vara bland det konstigaste jag någonsin upplevt genom mitt långa Eurovision-liv. Gossen som sjunger – om det nu alls kan kallas sång – gör det dessutom så otroligt falskt att hela jag hamnar i något slags upplösningstillstånd. Det här är ett missfoster i Eurovisionsammanhang och låten borde ha självaborterat långt innan den nådde fram till Portugals uttagning. Kan vara det värsta jag någonsin tvingats lyssna till under tre minuter!

Grekland
Kanadensisk grekinna med modern låt som inte har med Grekland att göra. Gillar inte Katerines röst och låten är mest gapig i mina öron. Spelar ingen som helst roll att hon lär vara poppis i Kanada. Den här låten kan jag omöjligen komma ihåg tolv sekunder efter att den tagit slut.

San Marino
Serhat representerar San Marino för andra gången. Här kommer en ”Daddy” som jag inbillar mig att många små schlagerfjollor kommer att gå igång på. Jag gör det i alla fall, hahaha! Jag tror att jag dansade till den här låten på någon grisfest 1982 då jag jobbade på Mallorca. Efter ett par flaskor vin blir det allsång av hela slanten, na-na-na-na, och dansgolvet fylls. Första semins sista låt gör att allt trots allt inte känns helt misslyckat. Heja Serhat!

Semifinal 2 – Torsdag 16 maj

Armenien
Srbuk, som inleder andra semin, gör det med en bitvis skramlig låt som däremellan är ylande i falsett. Hon sjunger om kärleken som bedyrade henne guld och gröna skogar men som sedan bara drar. I videon omges hon av en flock störiga hanar som säkerligen tror sig vara Guds gåva till mänskligheten men som till sist bara är våp! Jag gillar låten och stornjuter när det, under bara ett par sekunder, dyker upp annorlunda harmonier som komna från ett land långt borta, som Armenien! Återstår att se om Srbuk går iland med falsett-ylandet.

Irland
När jag ser pressbilderna på Sarah så tänker jag; Ung brud som injicerat för mycket skit i läpparna och som tar sig själv på alldeles för stort allvar. När hon börjar sjunga så suckar jag uppgivet. Här släpps det ut så jävla mycket luft samtidigt som hon vill säga något så bruden låter som Sir Väs i Robin Hood. Det är synd för låten är ett av de mer moderna bidrag som Irland någonsin vaskat fram till denna tävling. Hon går troligen till final men det kommer sannerligen inte vara med en röst från mig.

Moldavien
Celine Dion, tänker jag när Anna börjar sjunga! Här kommer en stor pipa och jag påstår att den här tjejen kommer vi att få höra mer av trots det faktum att hon kommer från tiggarlandet Moldavien. Tigga behöver inte Anna göra, även om låtens titel är en vädjan om att ”stanna.” Jag brukar anklagas för att vara en ballad-sucker och härmed erkänner jag! Det här är så alldeles utmärkt bra! Ståpäls och finalplatsen i en liten ask. Ett av årets allra bästa bidrag!

Schweiz
Läste någonstans att denne gosse är förhandstippad. Jag fattar ingenting! Han tror sig vara en stor latinsk älskare, låten har med något som låter som hemsnickrade blåsinstrument från stäppen i Uzbekistan och Luca själv uttalar ”arrived” som ”arriffed” och påstår att kvinnan i hans liv är ”wild like an animal.” Åk hem till stenåldersbyn Luca. Jag blir så otroligt provocerad!

Lettland
Ståbas, akustisk gitarr, som dessutom spelas av en långhårig kille, och singer-songwriterstuk på låten borde få mig att gå igång. Men här händer det verkligen inte ett enda dugg på tre minuter. Kissa, fyll på chipsskålar och vinglas! Du kommer inte att missa något! Sångerskan väser fram något om en flod svart som kol. Hon hittar aldrig upp ur den gyttjan igen!

Rumänien
My little Pony, förlåt Ester Peony kallar hon sig visst, har liksom Greklands sångerska ett delvis förflutet i Kanada. Uppenbarligen tilläts hon då aldrig umgås med engelsktalande barn för här sjungs ordet ”forget” med betoningen på en långt utdragen första stavelse och här framförs alla ord som slutar på –ing på typisk öststatsmanér, som –ink! Hur många gånger hon sjunger nonsensordet ”ey” vill jag inte veta. Jag vill aldrig höra denna låt igen!

Danmark
Jag såg Danmarks final när den gick av stapeln. De senaste åren har jag självsäkert plockat ut en segrare redan vid första genomlyssningen. Dock är danskar som bara danskar är, oftast underbara men med märklig musiksmak, så jag har haft kraftfullt fel. Tills i år! Leonora, hon har vunnit danska mästerskapen i konståkning tre gånger, har många strängar på sin lyra. I danska finalen hade hon, i mitt tycke, ingen konkurrens alls. Naivt sjunger hon att kärleken är evig. På fyra olika språk! Det är banalt och alldeles underbart! Hoppas att hon stornjuter i sina tre minuter för om lika många till så kommer ingen att minnas henne! Hoppas att hon trots detta tar sig till final!

Sverige
Att bara lyssna till låten, utan att se framträdandet, är en besvikelse. Det är det magiska framträdandet som gör det! Johns fina leende, otroliga röst och glädje på scenen är viktiga ingredienser. Men utan The Mamas skulle han stå sig slätt. Nu blir det dock inte så illa. John kommer som sämst tvåa påstår jag (mer om den eventuelle vinnaren senare)! Jag oroas av rykten som säger att framträdandet i Tel Aviv ska ”ljusas upp” med annan scenklädsel. Jag hoppas verkligen inte det och minns Jill Johnson som fick svart begravningsklädsel till finalen efter att ha haft en vit dröm på sig i svenska uttagningen 1998. John och The Mamas är spektakulära i sina svarta scenkläder! Hoppas vi vinner! Alternativet, som jag ser det, vore inte kul för världen (läs vidare)!

Österrike
Den här låten kommer de flesta TV-tittare att missa efter Sveriges urladdning! Så alldeles utmärkt för detta är bara konstigt. Med stundtals ylande, stundtals väsande, röst försöker Paenda få oss att tro att hon kämpar så mycket för berömmelse, och för sin musik, att hon nu blivit utmattad. Det hörs! Själv blir jag helt utmattad av att höra på eländet!

Kroatien
Kliver man ut på scen iklädd stora änglavingar och vit skinnpaj så har man antingen storhetsvansinne eller så är låten så jävla dålig så att man måste väcka uppmärksamhet på annat sätt, tänker jag! Hade han haft en annan utstyrsel så hade jag haft en annan uppfattning för denne gosse sjunger skiten ur mig med sin suggestiva ballad. Han har en pipa som står ut och han kommer säkert att bli stor i sitt hemland förutom att han inom ett par år är tillbaka i Eurovision igen.

Malta
Maltas Shakira, eller nåt. Brukar tända på Maltas bidrag och tempot lockar till dans i år men så blir det inte. Benen vill inte röra sig! Hon inleder med att berätta att hon är ”blåare än havet.” Trots rytmen funderar jag på om det kan handla om likstelhet?

Litauen
Han har varit doa bakom två tidigare litauiska bidrag och nu får han gå längst fram på scenen. Jag tänker att han säkert var en utmärkt doa eftersom han besitter konsten att yla. Om man nu ska yla framgångsrikt så behöver man en bra låt och det har inte Jurij. På de högsta tonerna svajar han betänkligt och risken är stor att detta blir bedrövligt illa på scenen i Israel.

Ryssland
”Tears won’t fall, while pride stands tall.” En textrad ur det ryska bidraget. Här kommer grabben som troligen kommer att tvinga Putin att ändra den bisarra lagstiftningen kring HBTQ i Ryssland. Sergey Lazarev sjöng skiten ur oss under Eurovision 2016. Då kom han trea, fick flest röster av folket men ratades av de s.k. proffsen i juryerna. Den gången hette det att Putin ville locka gayröster för att ro hem spektaklet till Moskva. Nu gör Putin ett nytt försök och frågan är om han inte kommer att lyckas denna gång. Det här är den allvarligaste konkurrenten till John Lundvik. Som Sergey sjunger! Å hur snygg är han på en skala egentligen? Nu vet jag ingenting om Sergeys sexuella läggning. Vad jag däremot vet bergsäkert är att hela Moskva kommer att bada i regnbågsflaggor i maj nästa år om det går vägen för Sergey. Då, men först då, är det upp till bevis för Putin. Är alla människor lika mycket värda?

Albanien
Till skillnad från en av mina bästa schlagerväninnor så brukar jag gilla det Albanien skickar till ESC. Det gör jag inte i år för detta är nästan lika outhärdligt som Portugal. Orientaliskt bortom räddning, gapigt och tyngt av all österlandets opiumrök! Varför hon gapar går inte att begripa förrän jag förstår att en textrad uppmanar till att ”återvända till hemlandet.” Ja, varför hon reser till Israel är ofattbart!

Norge
När nu Jon Henrik inte fick resa till Israel så betyder det inte att Europas TV-tittare blir utan jojk för det. Det är bara det att Jon Henriks jojk är så otroligt mycket bättre. Därmed inte sagt att Norges bidrag är uselt. De första 25 sekunderna är faktiskt rent av magiska med harmonier som lovar mer, ett löfte som inte infrias! Är övertygad om att gänget kommer att göra en fantastisk scenshow i Tel Aviv. Det handlar i så fall om att försöka rädda sig ifrån ett totalt misslyckande. Låten har vi hört förut, det folkloristiska inslaget lämnar en himla massa att önska och även i detta verk ylas det för mycket.

Nederländerna
”Jag är rädd för allt jag är” – se där en av textraderna i Nederländernas bidrag. Efter ett antal år med finfina countrylåtar så blir det i år en alltför sömnig ballad för att jag ska vara intresserad. Det spelar ingen roll att Duncan kan sjunga och säkert gör detta rent på scenen i ESC. Detta är för intetsägande och drunknar bland alla andra bidrag.

Nordmakedonien
Herregud vad skönt att från och med i år få slippa harangen ”Former Yugoslav bla-bla-bla.” Med ett slags kvinnor kan-mantra så inleder Tamara i ett djupt alt-läge. Jag hajar till och lyssnar andäktigt. Men vad händer? Här ska det snart nog glidas upp i högre register, det ska ylas och det ska ylas igen! Ett mellanspel på stråkar är vackert men sedan börjar skrikandet igen. Jag tänker; Kan ingen tala om för sångarna att de har en mikrofon och samtidigt beskriva dess funktion för de som tror sig vara tvungna att ta ifrån tårna.

Azerbajdzjan
Man ska inte blanda ihop politik och musik sägs det men jag brukar tycka att Azerbajdzjans bidrag är läskiga – för att de är så bra. De har aldrig någonsin något med Azerbajdzjan att göra eftersom de oftast är skriva av kompositörer från länder långt borta. I år behöver jag nog inte vara orolig över att diktatorn i Baku ska röna någon framgång. Årets bidrag är sämre än de senaste årens och bara de tre första tonerna har med den långtbortistan-beliggande republiken att göra. I övrigt är det en medelmåttig dans-dänga. Som delvis sjungs i falsett!?! Brr!

Redan klara till
FINAL – Lördag 18 maj

Israel
Intressant bakgrund för sångaren Kobi; Han härstammar från en judisk-irakisk familj. Häpp! Jag drunknar i hans ögon och de inledande tonerna tokfångar mig. Sedan blir det inte mer. Det känns som om Israel i år har tagit i mer än vad de skulle ha behövt. Eller så vill de inte ha evenemanget ett år till. Kobi sjunger vackert, ylar bara kortvarigt, sätter tonerna där de skall vara men ack så trist detta är.

Storbritannien
Jag får en så sjuk känsla när jag börjar kolla. Jag undrar för vilket fotbollslag Michael har varit huligan? Tack gode Gud för att John Lundvik inte valde att skicka in denna låt till svenska Mello. Storbritannien är långt borta från att vinna Eurovision. Kanske beror det på att det förenade kungadömet inte tillåter någon rejäl uttagning med många bidrag utan starkt begränsar antalet. Skrikigt, stundtals vrålande, och långt från prispallen.

Tyskland
”I’m tired of competing” är en textrad i detta stycke som så väl beskriver Tysklands inställning de senaste åren till denna tävling. Brudarna i ”Sisters” är alls inte syrror men fantasifullt nog, eller också inte, heter stycket ”Sister!”. Här sjungs det åter i falsett och det ylas. Jag är så totalt inte imponerad. Sluta skrik för helvete!

Frankrike
Det här ett otroligt upphaussat bidrag, åtminstone i HBTQ-kretsar. Hillal är en viktig person för unga inom gay-rörelsen i Frankrike, jag fattar det. Vad jag inte begriper är att denna låt skulle vara något att hänga i regnbågsflaggstången. Bara för att en man med marockansk bakgrund sätter på sig en blond peruk så innebär detta inte per automatik att allt är överjordiskt underbart. Jag har försökt att lyssna på låten ett par gånger utan att titta på videon. Jag vill liksom testa om själva musikaliska verket på något sätt limmar fast och är värt uppmärksamheten. Det limmar inte ett dugg. Att rösta bara för att det är en HBTQ-aktivist som sjunger är att ha missförstått mycket här i världen!

Italien
Det här är kaxigt! Mahmood sjunger om killen som dricker skumpa under Ramadan, som röker ”shisha” och som undrar över hur Mahmood egentligen mår. Låten heter typ ”Cash” och jag vaknar till liv. Det här ett mer än proffsigt gjort bidrag. I många västländer kommer låten att bli stor. Tror dock att hela östra delen av Europa kommer att titta åt ett annat håll och att Mahmood därför är chanslös.

Spanien
Jag såg spanska finalen. Tyvärr ägnar sig landet åt att låta Talang-artister få tävla om en plats i Eurovision. I år, bland många sjukt dåliga bidrag, valdes Miki och jag jublade i soffhörnan. Det här är en låt skriven av bokstavskombinations-drabbade bortom räddning, troligen stärkta av en sträng eller två på något inneställes toaletter. Och jag älskar det!!! I spanska finalen for Miki omkring som en Duracell-kanin hög på de allra mest speedade svampar som världen skådat. I videon är han en smula mer normal. Jag själv kan inte sitta still. Han kommer inte att vinna men jag kommer att bli mer än glad av att höra låten!

Att våga gissa prispallen är alltid svårt – det brukar bli något helt otippat bidrag som snor en av medaljplatserna. Men i min värld kommer guldstriden att stå mellan John Lundvik och Vladimir Putin, förlåt jag menar Sergey Lazarev. Sedan hoppas jag att Moldaviens motsvarighet till Celine Dion lyckas sno åt sig bronsplatsen.

Om en månad vet vi!

12 april 2019

ICA-kuriren förordar hälsofarligt saltintag!


I senaste numret av ICA-kuriren, nr 15, så testar och betygssätter en panel tio olika sorters färdiga potatisgratänger. Sex av dessa bedöms lida brist på salt. 
På annan plats i tidningen uppmanas vi göra petit-chouer med salta fyllningar.

Jag tänker genast att panelen måste bestå av personer som liksom jag är medelålders plus men som till skillnad från mig har ett åldersbetingat och svårt behov av extra salt. Jag tänker att flera av dessa säkerligen saltar extra på maten innan de ens smakat på det som serveras.

Jag förutsätter att panelen, och kanske stora delar av tidningens redaktion, redan går på kraftfulla doser av blodtryckssänkande mediciner. I annat fall torde de vara extremt nära stroke!

Salt behöver sannerligen inte puttra med i någon gryta. Salt utvecklar ingen smak av att långkoka utan förblir just bara salt. Jag kryddar min mat med en massa annat gott och använder minimalt med salt i min matlagning. Innehåller rätten fond eller soja så skippar jag det extra saltet helt.

Jag kollar upp en av gratängerna som ICA-kuriren givit medelbetyg, Peka Potatisgratäng, f ö en gratäng jag själv anser luktar och smakar unken välling. Jag finner att en 800 g förpackning innehåller 9,6 g salt. Det är mer än en och en halv tesked! Helt ärligt; Hur är det ens möjligt att gratängen får omdömet "för lite salt?"

När jag bjuder gäster på mat står naturligtvis ett saltkar på bordet. Det brukar dock sällan vara någon som efterfrågar detta. Mat kan vara fantastisk god utan mängder med salt. 

Stroke riskerar man i alla fall – inte minst när man läser recept och paneltyckanden i ICA-kuriren!

SAS piloter strejkvarslar men hittar inte till Florens!


Med allsköns tillägg och traktamenten lär en SAS-kapten tjäna i runda slängar 90 000 kronor i månaden. Visst, jag säger inte så mycket om det. Det är ett stort ansvar han eller hon har!

Däremot svider det när piloterna på SAS vapenskramlar och hotar med strejk för att de anser sig tjäna för dåligt!

Ännu värre blir det när jag läser nyheterna från häromdagen då ett SAS-flyg tvingades landa i Bologna i stället för i tänkta Florens. Anledningen påstås vara att någon rutt till Florens inte fanns inprogrammerad i det berörda flyget.

Ursäkta? Rutt inprogrammerad?

Det väcker frågan om vad de egentligen har för sig på flight deck som ger dem rätt att kräva hundra papp i månaden eller mer?

Varför kan en pilot inte flyga till Florens ”för egen maskin” med hjälp av flygledning och hyfsat goda geografiska kunskaper? Vad hade hänt om flygplatsen i Bologna plötsligt tvingats stänga och flyget hänvisats till Florens? Hade kapten och styrman tagit på fallskärmar och hoppat då?

”Välkommen ombord på X2000 som skulle ha gått till Malmö. Tyvärr finns inte Malmö inprogrammerat i lokets maskineri så vi åker i dag i stället till Göteborg” känns knappast som en godtagbar ursäkt.

Jag tror heller inte att min chef skulle uppskatta om jag på hans fråga om en uppgift skulle svara att denna inte finns ”inprogrammerad.”

Jag anser att SAS har en hel del att förklara, inte minst till de av kunderna som känner en smula obehag inför att flyga.

6 april 2019

45 år sedan ABBA vann Eurovision!


I kväll är det exakt 45 år sedan ABBA vann Eurovision Song Contest med ”Waterloo!” Herregud!

Storbritannien gav låten NOLL poäng. Mamma Mia är det minsta man kan säga!

24 mars 2019

Nya TV-avgiften: Högre intäkter men samma reporterbluffar från Public Service!


Vid årsskiftet upphörde den gamla TV-licensen att finnas till. I stället fick vi, till min stora glädje, en mer rättvis avgift där fler är med och finansierar public service.

Intäkterna för public service-bolagen blir högre och vi utlovades redan från start bättre program och mer välriktade satsningar.

Denna helg är, för att citera flera kommentatorsröster, en smula vemodig då skidskyttet och längdskidåkningen avslutar sina långa säsonger. Att få avsluta med att få se de svenska tjejerna begå bragder har varit fantastiskt kul, tillika nervpirrande.

Längdskidåkningen avslutades i kanadensiska Quebec. Att kommentatorerna Jacob Hård och Anders Blomquist berättade om tävlingarna från en studio i TV-huset i Stockholm känns minst sagt märkligt.

Att SVT inte kostar på herrarna möjligheten att kommentera och intervjua på plats i Kanada får mig att ifrågasätta om tv-avgifterna används på det mest ultimata sättet?

Att låta norska NRK stå för intervjuer må vara hänt men hur mycket feeling kan en kommentator få från en mörk studio på Gärdet?

Nu är jag inte fullt ut den sportnörd som detta inlägg kan göra sken av. Jag kommer att glädjas över andra typer av program framöver. Nyhetsbevakningen kommer jag att fortsätta med. Något som föranleder mig att ifrågasätta alla de utrikeskorrespondenter som SVT och SR har runt om i världen. 

Många av dessa gör inget väsen av sig under långa perioder, ibland flera veckor, men får sporadiskt rapportera hem om sådant som händer på plats. Eller på plats? SR Ekots Sydeuropa-korre har sin bas i Paris och rapporterar därifrån om sådant som händer ett par timmars flygresa därifrån.

Jag uppskattar verkligen att få en rapport från reportrar som verkligen är på plats där det händer. Om detta nu inte är möjligt i sportsammanhang så borde det sannerligen inte vara möjligt i andra former av nyhetsrapportering.

Måste Jacob Hård sitta i Stockholm och direktrapportera sport från andra sidan Atlanten så borde också SR Ekots Lotten Collin kunna bevaka Latinamerika från samma plats, eller?

Jag hoppas att sportens kommentatorer får möjligheter att kunna vara på plats där det händer, när det händer.

Med ökade intäkter borde public service kunna bättre än att patetiskt försöka skyla över att en reporter inte alls befinner sig på den plats som vi tittare och lyssnare förväntar oss!