22 januari 2020

Varför finns skräppost?

Skräppost i mejlen tror jag inte någon finner acceptabelt. Varför förekomsten får fortsätta att finnas till anser jag är obegripligt. Oavsett om det är en robot eller en människa som försöker lura ovetande människor att klicka vidare på länkar så borde världens samlade IT-kunskap ha satt stopp för eländet för länge sedan.

Jag brukar kolla min skräppost-mapp med jämna mellanrum för att inte missa något som borde ha hamnat i min vanliga inkorg.

Häromdagen fick jag mig ett rejält gapskratt mitt i eländet. Ett mejl påstod sig ha avsändaren "Institutet för åkommor av lemmen" och uppmanade mig att klicka vidare på en länk för att få veta mer om just mina hälsoproblem.

Säga vad man vill men jag tänker att roboten, eller om det nu är en människa, bakom mejlet torde ha drabbats av syfilis i sista stadiet. Den rent ut sagt veneriska dyngan som fyller våra mejlkorgar borde gå att stoppa!

13 januari 2020

Bake My Day en föregångare som vill skippa palmoljan!


Ett bageri i Huddinge, söder om Stockholm, säljer sina produkter i många livsmedelsaffärer i huvudstadsområdet. Bullar, vetelängder och en hel massa annat saluförs under företagsnamnet Bake My Day.

Jag, som så långt det är möjligt, försöker rata allt som har palmolja i sig har glatt mig åt att företaget tycks arbeta proaktivt för att skippa det, i mina ögon, djävliga fettet i sina produkter.

Tyvärr upptäckte jag att företagets semlor, som just börjat säljas i den livsmedelsaffär jag huvudsakligen handlar, innehåller palmolja och jag mejlade genast och påtalade:

”Det spelar ingen roll att oljan är certifierad på en massa olika sätt. På plantagerna där oljepalmerna står har ett tropiskt djurliv en gång haft sin (över-)levnad.”

Med i stort sett vändande post fick jag detta finfina svar från Daniel Granholm, produktionschef vid Bake My Day:

”Tyvärr har du rätt. I florsockret som ligger på locket så finns det lite palmolja.
Jag har försökt att få tag i palmoljefritt florsocker som inte smälter, vilket vanligt florsocker som man har hemma gör. Det innehåller lite potatismjöl, men det hjälper inte.
Tyvärr svarar alla sockerbolag som jag pratat med att det inte finns.
Jag kan tillägga att vi har jobbat bort all palmolja i vårt bröd och bullar!! Kvar av läxan jag har är att göra är att plocka bort det ur flera konditoriartiklar. Där har våra provbakningar gett väldigt bra resultat, och förhoppningsvis så har vi lite nyheter på det området framöver.”

Jag blir otroligt glad över svaret samtidigt som jag tänker, och har föreslagit Daniel, som är en av de få producentansvariga som inte vecklar in sig i långa haranger om hur väl certifierad just deras palmolja är: Hur vore det att skippa florsockret på semlorna? Kan vi rädda djurlivet i Malaysia och Indonesien och låta orangutanger finnas även i framtiden så vore det värt så mycket!

Den som vill ha pudrad överläpp kan ju sannerligen ha på florsockret själv på sina semlor. Då hinner det ju inte smälta innan vi mumsar i oss härligheten!

11 januari 2020

DN låter en censor bedöma läsaråsikter! Ifrågasätt Ifrågasätt!

Tjänsten Ifrågasätt används numera av många medieredaktioner. DN, DI och många andra har tecknat avtal med Lundaföretaget Ifrågasätt Media Sverige AB.

Företaget står för, och modererar, de kommentarsfält där media erbjuder sina läsare att kommentera artiklars innehåll. Både kritik och beröm sägs ska vara möjliga bara man som tyckare inte svävar ut i personangrepp, hets mot folkgrupp eller andra rent kriminella påståenden. I dessa fall slår moderatorn till och raderar det som påståtts.

Jag påstår att Ifrågasätt borde granskas av någon oberoende instans efter att tjänstgörande moderator under fredagskvällen ägnat sig åt ren censur.

Under några dagar är vi många som undrat vad som egentligen fick det ukrainska flygplanet att krascha strax efter start från Teheran. I dag fick vi det ohyggliga svaret – flygplanet blev nedskjutet.

I samband med rapporterandet har både DN och Expressen, och säkert fler, konstaterat att många av de som omkom i olyckan var så kallade ensamkommande barn, numera boende i Sverige.

I Expressens artikel i dag lördag kan vi läsa att flera av dessa var runt 20 år gamla och hade kommit till Sverige för 3-4 år sedan.

När jag tänker på de ungdomar, killar till 99 % eller mer som jag förstår det, som de senaste åren kommit till Sverige så ser jag framför mig fasanfulla resor med överbelamrade gummibåtar eller gistna trädito. Under svåra umbäranden upp genom Europa når de slutligen fram till landet som förhoppningsvis ska rädda dem undan ett liv utan framtidsutsikter. Många av gossarna uppger kanske vid ankomsten att de är föräldralösa eller inte vet vart släktingarna finns eller om de ens är vid liv.

Utan att ens vara i närheten att ha några rasistiska tendenser blir jag därför en smula provocerad av beskedet att många av de som omkom i flygolyckan varit ”hemma” och hälsat på familjen.

När DN skrev om de ensamkommande, på webben fredag kväll och senare i lördagstidningen, beslöt jag mig för att skriva en kommentar:

”Sorry men nu är jag inte längre med i matchen. Den som är ensamkommande till Sverige torde ha utstått en hel del vedermödor på resan mot Sverige. Han, för det är väl en solklar majoritet killar, sökte sig mot demokrati och frihet. Jag anser mig vara hyfsat multi-kulti-tolerant och anser att ju mer inputs vi i vårt land får, jag tänker mat, kultur, språk, desto bättre. Att många "ensamkommande" tycks ha gått bort i flygkraschen i Teheran tyder dock på att de "bara" var lycksökare som efter några slitsamma år kunde åka "hem" till släkten på besök!?! Jag är sannerligen inte någon SD-anhängare men jag förstår att partiet röner framgångar i opinionsundersökningar. Tragiskt - mitt i tragiken i övrigt!”

Min kommentar hann få många gillande och några ”morr” innan den plötsligt censurerades av moderatorn som skrev: ”Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer.”

Vi var många som under en kort stund hade synpunkter på den fakta DN lämnade. 

Självklart var det en hel del ”troll” som skrev ofattbara dumheter. Att dessa togs bort har jag all förståelse för.

Samtidigt tänker jag att vi i Sverige nu befinner oss i ett politiskt landskap där invandrarfrågan troligen kan komma att vara huvudingrediensen i nästa val.

Jag tycker fortsatt inte att min kommentar på något sätt skulle kunna vara kriminell. Tvärtom tror jag att vi i dag är många som undrar varför 20-åringar som varit i Sverige tre-fyra år reser till landet de en gång flydde ifrån, ett land som de uppenbarligen inte kunde stanna kvar i?

Mindre än två timmar efter att artikeln publicerats i DN beslöt sig tidningen för att helt ta bort kommentarsfältet. Det blev tydligen för känsligt för tidningen och när jag skriver till tjänstgörande webbredaktör Anna Kyringer och ifrågasätter det hela svarar hon: ” Vi stängde kommentarsfältet eftersom varannat inlägg togs bort av vår moderator på grund av olämpligt innehåll.”

Hennes svar får mig att undra om förfarandet, att ta bort kommentarsfältet, var sanktionerat av DN eller om moderatorn på ”Ifrågasätt” genom sitt censurerande av åsikter gjorde att tidningen var tvungen att radera rubbet?

Hur som helst så tänker jag att debatten om flyktingar och ensamkommande barn inte borde föras under censorers inverkan.

Jag är av den uppfattningen att den som har verkligt skyddsbehov och under inga som helst omständigheter, med risk för sitt liv, kan stanna kvar i landet han/hon flyr ifrån, självklart ska kunna erbjudas ett välkomnande i Sverige.

Den som kommer hit och redan efter tre år åker ”hem” på semester har uppenbarligen fått eventuella uppehållstillstånd på felaktiga grunder och då borde dessa kunna inhiberas. Utan att jag för den sakens skull ska anklagas för att ha åsikter i någon slags gråzon eller censureras på hemsidan till landets största morgontidning!

5 januari 2020

Magda Gad gör ännu en analys av världsklass!


I min ålder, jag börjar skönja pensionen även om det är ett antal år kvar tills dess, så är det självklart så att en majoritet av mina kollegor på jobbet är yngre än jag själv. Jag stortrivs eftersom energin från de yngre gör att jag själv håller ångan uppe.

Som nyhetsnörd oroar det mig dock, inte så litet, att det som sker i omvärlden tycks få allt mindre betydelse. Hur många gånger jag mötts av gapande frågetecken när jag velat kommentera något ur nyhetsflödet vid fikabordet vet jag inte exakt, bara att de är oräkneliga.

Några likes på Instagram eller Fejan betyder för allt fler mer än det som sker i ett land långt borta.

Den senaste utvecklingen i Mellanöstern torde därför gå kanske 75 % av den svenska befolkningen förbi.

Jag tror inte särskilt många reagerade speciellt när den iranske generalmajoren Soleimani bombades ihjäl vid Bagdads flygplats - i Irak. Bagdad, Teheran, Iran, Irak – vem orkar hålla reda på vad som är vad?

Själv reagerade jag direkt och tänkte: Vad hade Soleimani i Bagdad att göra? Vad är det jag missar?

Varför ställer stora flygbolag genast in sina flygningar till Bagdad men fortsätter att flyga till Teheran?

Varför beslöt sig Trump, som i valkampanjen senast det begav sig ville ”make America great again” och som hetsande konstaterade att Obama säkert kommer att bomba Irak innan valet, att utföra dådet mot Soleimani?

Under dagarna som gått sedan generalmajoren dödades har jag lyssnat, läst och försökt förstå. Jag anser mig ha mer än goda kunskaper om läget i världen och de nyheter som passerar förbi osedda för mig är inte många.

Nu ska sägas, till försvar för alla de som inte hänger med i svängarna, att läget i Mellanöstern och alla de grupperingar som slåss för de egna åsikterna där knappast är lätt att förstå, än mindre lättförklarat.

Det spelar ingen roll; Jag vill förstå! Punkt!

Särskilt begåvade analyser av läget, och av det som skedde i Bagdad, har jag inte kunnat finna, trots att jag faktiskt efterlyst dessa analyser från några nyhetsredaktioner och journalister jag har förtroende för. I dag förändrades dock läget!

I en fullständigt briljant krönika/analys ger Expressens Magda Gad en historiebeskrivning och en detaljerad förklaring till att det som sker just nu faktiskt sker just nu.

Jag kommer att spara hennes text för framtiden, som kanske redan är här när jag skriver dessa rader, för att kunna gå tillbaka till som faktakälla.

Magda Gad har vunnit en hel massa priser genom åren för sin journalistiska gärning. Dagens text borde rendera henne ytterligare erkännanden från de som har att bedöma en murvels gärningar!

Tack Magda!

30 december 2019

Varför veganska produkter som ser ut som kötträtter?


Jag tror att de allra flesta av oss har börjat förstå under 2019 att vi inte kan fortsätta att äta som vi gjort tidigare. Köttkonsumtionen måste minskas och mera grönsaker måste in på middagstallrikarna.

I våra snabbköp ökar antalet produkter som kallas vegetariska och veganska och våra hamburgerkedjor gör allt de kan för att få oss att käka burgare som ser ut som burgare men som har ett ursprung på ett ärt- eller sojafält i stället för hos en köttproducent.

Jag har länge undrat varför jag ska peta i mig en så kallad hamburgare som inte innehåller kött? Vad är det som säger att en vegetarisk-vegansk produkt måste se ut som något den inte är?

I ICA-kurirens nya nummer, som utkommer 2 januari, skriver tidningens chefredaktör Helena Rönnberg en ledartext som är inne på samma spår. Med två familjemedlemmar som är veganer får hon ofta synpunkter från omgivningen; ”Oj, vad äter ni då hemma?” och ”Åh, så besvärligt” är sådant hon ständigt får höra.

Hon bortförklarar dock det faktum att en vegansk falukorv ser ut som den gör med att vi är människor som lärt oss ett sätt att äta på och att vi vill att maten ska se ut som den alltid har gjort, även om den innehåller andra beståndsdelar.

Själv tänker jag precis tvärtom!

Uppvuxen i en familj där pannbiffarna med lök, köttfärssåser och söndagsstekar varit heliga på middagsbordet, tillsammans med ugnsstekt falukorv, raggmunk med hårdstekt fläsk och kålpudding med rårörda lingon, så tänker jag att det vore spännande att testa något nytt men inte på det sätt som presenteras alla oss just nu.

Jag gillar mat, kanske litet för mycket, men har ingenting alls emot att testa nytt.

Första gången jag åt en thailändsk vegetarisk rätt, i Thailand långt innan chartersvenskarna översvämmade landet, så tyckte jag att det var häftigt. Att 1982, som reseledare på Mallorca, försöka övertyga skeptiska svenska gäster att testa vitlöksdoftande champinjoner var som att stånga huvudet blodigt mot en stenvägg.

Jag testar gärna nytt och är beredd att ompröva min vurm för, bäva månde Livsmedelsverket, mediumstekta hamburgare.

Jag tror dock att flera än jag skulle bli nyfikna om det som serverades inte liknade något som vi förknippar med kött!

En sojakorv eller en ärtburgare gör liksom ingen glad. Ska jag börja käka som veganaktivister förespråkar så måste jag lockas mer initierat än att jag uppmanas käka något som liknar det jag gärna petar i mig men som på intet sätt imponerar på mig!

28 december 2019

Madeleine In Hwa Björk borde bli Adoptionsombudsman!


För den som inte lyssnade till P1 Vinter i går då kloka och ifrågasättande Madeleine In Wha Björk fick denne bloggare att förfasas, uppröras och knappt vågade mig på att andas så vill jag bara säga: Gör det! Programmet finner du här.

För alla de som allvarligt funderar på att adoptera borde programmet vara obligatoriskt innan någon adoption kan vara aktuell.

För de organisationer som sysslar med att hjälpa svenska singlar och par att bli adoptivföräldrar borde Madeleines Vinterprat vara en väckarklocka av sällan skådat mått!

Madeleine hänger ut Adoptionscentrum och sättet hon gör det på gör mig helt övertygad om att organisationen aldrig haft något på fötterna! Jag hoppas verkligen att det görs grävande uppföljande reportage som klargör hur organisationen lyckats presentera en tredje felaktig beskrivning av Madeleines bakgrundshistoria. Håret reser sig på mina armar när jag hör henne berätta!

När Madeleines berättar att hon i sin barndom satt med sina släktingar i en trappa hos mormor och morfar, de svenska adoptivmorfäldrarna, så var två av barnen adopterade från Chile och två från Sydkorea. Det har visat sig att tre av de fyra adopterade hade konstaterade felaktigheter i sina adoptionspapper.

Utan att veta säkert är det lätt att tänka att det intensiva adopterandet genom åren kan dölja så många felaktigheter, stulna barn, dåligt mående vuxna och personliga katastrofer så att det är svårt att överblicka.

Madeleine berättar att hon i dag är mer än rädd att skrämma bort man, barn, adoptivföräldrar och sin hyfsat nyfunna koreanska släkt bara genom att säga fel saker, fokusera på fel saker eller helt enkelt bara sväva iväg i tanken vid fel tidpunkt!

Jag hoppas att de som allvarligt funderar på att adoptera ett barn tänker till en extra gång. Möjligheten att du räddar ett barn som hade varit dömt på förhand till ett rikt liv är visserligen stor. Dock är risken att barnet är stulet, bakgrundshistorien förfalskad och adoptionsorganisationen lögnare uppenbarligen extremt stor. 

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn, varken på egen väg eller genom adoption.

Till Madeleine skulle jag vilja säga: Jag inser att tankarna kommer att rusa genom ditt huvud i resten av ditt liv! Vem är jag? Hur skulle mitt liv ha kunnat bli? Jag hoppas att du orkar omsätta alla dina erfarenheter i något större! Om det funnes en position som Adoptivombudsman vore du gjuten på posten! Någon som du skulle behövas på en post som tar till vara alla inblandades rättigheter och skyldigheter! Tusen tack för att du delar med dig av något jag inte hade en aning om!

26 december 2019

Två nya lagar vi hade kunnat vara utan 2019


Om mindre än en vecka skriver vi 2020. Ett år går fort och så här på upploppet för 2019 tänker jag på två beslut som fattades och som knappast gjorde Sverige till ett bättre land.

På annandagen berättar SR Ekot att sedan den nya tobakslagen trädde i kraft 1 juli så har fem kaféer hotats med vite för att de inte följt de nya reglerna. Fem!

En miljöinspektör säger till reportern att han är förvånad över det svaga utfallet.

Tre kaféer i Göteborg har överklagat hotet om vite och ärendena ligger nu hos Förvaltningsrätten.

Rökförbudet gäller som bekant vid entréer, på perronger, i busskurer och på serveringar. I samband med att förbudet försvann alla askkoppar i offentlig miljö. Följden har blivit att det nu ligger drivor av fimpar i rännstenar, 10 meter från entréer och busshållplatser osv. På vilket sätt detta varit lagstiftarens önskemål är svårt att säga men jag tänker att borttagna askkoppar knappast är det som får en rökare att fimpa för gott.

Att de fem viteshotade kaféerna dessutom alla är vattenpips-kaféer får mig att tänka att lagens långa arm kanske borde ha avstått för att inte framstå som helt igenom rasistisk. Den som väljer att gå till ett vattenpips-kafé förväntar sig inte ett kafé utan vattenpipor!

Att perronger och busskurer i betydligt större omfattning än tidigare nu är rökfria är bra. Den som inte vill bli utsatt för andras rök ska kunna slippa det. Eller ställas inför ett val! Jag vore intresserad av att ta del av vad ägare till uteserveringar anser om förbudet? Hur många krogar har fått minskat kundunderlag på grund av den nya lagen?

Kanske hade det, just när det gäller krogar och kaféer varit bättre med ett fritt val för kunderna; En skylt som förklarar att etablissemanget är rökfritt eller hälsar alla, inklusive rökare, välkomna.

Att förvaltningsrätten ska spendera pengar på att utreda om ett viteshot är rimligt eller ej är att låta det hela gå för långt!

Den 15 juli, bara två veckor efter det utvidgade rökförbudet, trädde en annan lag i kraft. Regeringen beslöt att ändra i Trafikförordningen och vi fick veta att vi hädanefter ska gå till vänster och cykla till höger på gångvägar.

Transportstyrelsen påstod att det hela skulle ”underlätta samarbetet mellan gående och cyklister då de får ögonkontakt.” Hur jag än vrider och vänder på detta påstående så förstår jag inte på vilket sätt jag som gående fick bättre kontakt med en cyklist 15 juli än vad jag hade tidigare.

Den förändrade trafikförordningen har inte lett till något annat än en utökad förvirring.

Under några veckor efter att den nya regeln trätt i kraft så försökte jag verkligen att hålla till vänster på gångbanorna, men till höger på andra ställen. Det visade sig att jag ständigt kolliderade med människor och ständigt såg jag andra trafikanter med liknande problem som jag.

Nu är jag tillbaka till höger på gångbanan igen och det hela flyter på bättre igen.

Ibland tänker jag att det finns för många tjänstemän i politisk verksamhet som har på tok för litet att göra och därför brainstormar fram det ena dåligt förberedda förslaget efter det andra och lägger fram dessa inför intet ont anande politiker för beslut!

24 december 2019

Media och psykologer excellerar i ensamhet inför storhelger


Precis som inför alla jular jag minns, och precis som inför varje midsommar och påsk jag upplevt, så poppar de upp! Förståsigpåarna, psykologerna och journalisterna som fullkomligen älskar att vältra sig i det faktum att det finns människor som tillbringar storhelgen, eller i alla fall delar av densamma, i ensamhet.

Det ska ältas, ömkas, ynkas och förfasas i en aldrig sinande tårfylld flod.

Visst – jag inser att det finns människor som av olika skäl tvingas att ha sig själv som enda sällskap när andra firar familjesammankomster av monstruösa mått.

Missbruk, ofrivillig hemlöshet eller bortglömd på ett äldreboende efter långt och strävsamt liv är anledningar till att människor kan närma sig depressionens branter. Även den som ligger på sjukhus ömkas. Om man betänker att den som ligger på sjukhus troligen inte skulle ha varit i livet om inte sjukhusplatsen stod till buds så kanske ensamheten är att föredra framför alternativet.

Men att det skulle motsvara en nationell kris av så stora mått som medias excellerande i ensamhet som inför storhelger är något jag bestämt betvivlar.

När Marianne Mörck, strax innan hon fusktänder led-ljuset med fjärrkontroll, lägger huvudet litet på sned och verkar uppriktigt ledsen å alla ensammas vägnar så tänker jag att är det någon gång den ofrivilligt ensamma inte vill bli gnuggad i fejset med detta så är det när SVT:s julvärd står i begrepp att önska alla en God Jul!

Inför denna jul började TT ett par dagar före dopparedan. I en artikel, publicerad av mången medieredaktion i riketdär helgen kallas ”smärtsam” för ensamma intervjuas bland annat Karin Schulz, generalsekreterare vid föreningen Mind, som arbetar mot psykisk ohälsa. Karin drar i med de vanliga klyschorna och klämmer sedan i att nyårshelgen är den tid på året då flest människor tar livet av sig. Hon har säkert på fötterna när hon påstår detta men eftersom vi inte får ta del av någon statistik så är det svårt att sätta självmorden på grund av ensamhet i någon slags jämförelse med de självmord som i alla fall skulle ha inträffat när ett nytt år närmar sig.

SVT spär på med att julen är jobbig för människor med alkoholproblem. Ja, om problemen går ut över oskyldiga offer som barn så är det bestämt så. Att dessa barn helt säkert har ett helvete under även resten av året är märkligt nog inte lika intressant verkar det som.

I DT, Dalarnas Tidningar, skriver de tre KD-politikerna Ebba Busch Thor, Jakob Forssmed och Torsten Larsson en debattartikel med rubriken ”Ensamheten behöver brytas.”  De skriver bland annat: ”Även den som är omgärdad av familjen kan känna sig ensam” och vips känner jag att snart är vi nog ensamma i alla sammanhang. Oavsett om ensamheten är självvald eller påtvingad så ska den uppenbarligen förbjudas!

Genom mitt snart sex decennier långa liv har jag tillbringat allt från galna familjejular, som många gånger urartat i något Norén-regisserat, till jular i underbar ensamhet, klädd i mjukisbrallor och t-shirt. Jag har bott och arbetat utomlands, befunnit mig på semestrar långt ifrån släkt och vänner eller firat jular med människor jag knappt träffat tidigare. Ett helt spektra finns med då mitt livs jular ska beskrivas.

Jag tror inte att den mediala uppmärksamheten inför storhelger gagnar någon, varken den som är ofrivilligt ensam, självvalt solo eller umgås med horder av släktingar och vänner som de sällan träffar annars under ett vanligt år.

Dagen före julafton besökte jag den stora ICA Kvantum där jag brukar göra de flesta av mina inköp av dagligvaror. Jag försäkrar att jag upplevde minst två skilsmässor i vardande. Medelålders par som sönderstressade av julhetsen tog ut allt de hade mot varandra i samband med val av julskinka och huruvida brysselkål verkligen hade på julbordet att göra. Det var sannerligen ingen vacker syn. Som tur var hade inget av paren några barn eller barnbarn med sig i butiken men jag tänker att de under dagen i dag knappast kan ha tindrat som förväntat av övriga i släkten!

När jag googlar ensamhet och jul får jag ohyggligt många träffar.

En av de absolut vettigaste är sajten Doktorn, ett kommunikationsföretag inom medicinbranschen som bland annat producerar väntrums-TV, tidningar till husläkarmottagningar mm. 
Chefredaktören Anders Åker skriver i ett nypublicerat inlägg att ensamheten inte alls behöver vara så förfärlig och han konstaterar att många väljer att bara vara för sig själv. Ensamhet behöver inte betyda ”att man är olycklig eller har råkat ut för något.” Så utmärkt sammanfattat.

Nästa gång jag tar del av något en psykolog säger eller en nyhetsbyrå skriver om ensamhet inför en storhelg så skulle jag vara tacksam om det samtidigt publiceras omfattande statistik på hur stort problemet verkligen är. Först då kommer jag kanske begripa. Eller så kommer jag att tänka att psykologerna liksom nyhetsjournalisterna bara är präktigt självupptagna av sina påstådda yrkesframgångar och storfamiljer så att de troligen står vid brysselkålen på ICA Kvantum dagen före julafton, kanske redan nästa år, och skäller ut sin partner som i sin tur bara längtar efter en storhelg i ensamhet!

5 december 2019

Spanien slår sitt eget rekord i antalet transplantationer!


I Sverige väntar runt 900 patienter på att få ett nytt organ. Ungefär en patient i veckan avlider i väntan på transplantation. I vårt land går det 19 organdonatorer per miljon invånare och år läser jag på hemsidan hos MOD, mer organdonation, partipolitiskt obunden och med Prins Daniel som beskyddare. Ca 800 transplantationer utförs årligen i Sverige.

Spanien har under de senaste 25 åren varit världsledande på transplantationer. Landet har 47 organdonatorer per miljon invånare och antalet transplantationer som utfördes översteg 5000 stycken redan under 2017, skriver Svenska Magasinet.

Spanien har förvisso nästan fem gånger så många invånare som Sverige men detta beskriver ju på intet sätt landets framgångar inom transplantationskirurgin.

Den svenska vården står just nu i skottgluggen på många sätt. Trots långa vårdköer så sparkas personal på storsjukhusen och detta påstås bero på ekonomin.

Förra fredagen, den 29 nov, slog Spanien sitt eget rekord i antalet utförda transplantationer under ett och samma dygn, rapporterar spanska public service RTVE.

19 donatorer resulterade i 38 transplantationer. 27 sjukhus över hela Spanien, samt ett i Frankrike, hade transplantationsteam involverade under dagen. 12 spanska flygplatser användes för transporter. Från Kanarieöarna i söder till Baskien i norr engagerades en stor mängd personal och många patienters dödsdomar kunde omvandlas till pånyttfödelse.

Statistiken talar sitt tydliga språk: Det är något rejält sjukt med svensk sjukvård! Den skulle kanske behöva transplanteras med spanska kunskaper och engagemang och framförallt är det dags att vi slutar att skylla på brist på pengar medan människor dör i utsiktslös väntan på ett nytt organ!

1 december 2019

Julkalendern startar föräldrastorm!


Jag har just haft nöjet att se första avsnittet av årets julkalender i SVT: ”Panik i tomteverkstan.”

Bjällrigt, juligt och med fina skådespelare så tror jag, löjligt barnslig när det handlar om julkalendrar, att årets juluppladdning kommer att bli en succé.

Det tror inte en flock skitnödigt ängsliga föräldrar som, enligt SVT, rasar i social media och mot public serviceföretaget.

Ängsligheten från de supercurlande mammorna och papporna handlar om att kalenderns första avsnitt kan få deras telningar att börja tvivla på att tomten finns! Nähä?

SVT svarar genom att hänvisa till en studie publicerad i The Lancet Psychiatry, där hjärnskrynklare konstaterar att om föräldrar blåljuger sina små barn rätt upp i ansiktet så finns det anledning att tro att barnen senare i livet kommer att ifrågasätta sina föräldrars trovärdighet inom åtskilliga ämnesområden.

Det stormar alltså i julmustglasen denna första advent!

För somliga föräldrar torde det vara nödvändigt att revidera sina föräldraskap!

QX - tidningen faller i egengrävd grop!


Tidningen QX är ett slags livsstilsmagasin med främsta målgrupp hbtq-världen. Det är mycket nöje, kultur, glitter, glamour och schlager, enkelt beskrivet. Tidningen står också bakom Gaygalan som sänds i TV.

QX distribueras gratis och finns att hämta på många platser, främst i storstadsområdena.
Jag har genom åren trivts med ytligheten som endast undantagsvis blandas med mer seriös rapportering.

I min bekantskapskrets finns ett par journalister, båda svårt heterosexuella. När jag bad dem bläddra igenom några nummer av QX så hörde jag muttrande kommentarer som ”naivt”, ”dålig research”, ”vänsterpolitiskt” och något mer, som inte lämpar sig i skrift på grund av sin absoluta fördomsfullhet. Tidningen, som ska stå för allas rätt att älska den man vill, sågas alltså av mina vänner murvlarna.

I QX decembernummer, just utkommet, skriver tidningens mångårige krönikör Roger Wilson i sin sista kolumn: ”Jag känner mig lite korkad som naivt nog låtit mig invaggas i tron på att hbtq-rörelsens framgångssaga nått sitt lyckliga slut.”

Jag känner igen mig i det Roger skriver då jag också tänkt att det går bra nu! Ända tills jag tänker på utvecklingen i många andra länder som Uganda, Ryssland och varför inte Ungern som sägs hoppa av Eurovision Song Contest för att evenemanget är för ”homosexuellt!”

Självklart måste kampen för allas rätt att älska vem man vill fortsätta att försvaras och självklart måste kampen för samma lagliga rättigheter, och skyldigheter för den delen, för både heteros och homos fortsätta att föras så länge det finns de som vill stänga världens samtliga garderobsdörrar.

Därför spelar QX, och deras motsvarigheter ute i världen, en viktig roll och det är därför minst lika viktigt att de förvaltar sina uppdrag på bästa tänkbara sätt.

I decembernumret av QX faller tidningen på eget grepp. I ivern att värna, försvara och kämpa för lika rättigheter så blir försöken ibland ogenomtänkta och riktigt, riktigt usla!
Tidningen berättar om företaget ”Fredagsräkan”, ett företag som i Stockholm kör färska skaldjur med tillbehör till kunders ytterdörrar lagom till fredagsmyset. Wow, vilket initiativ tänker jag och börjar genast planera inför att testa tjänsten.

Sedan kommer det:
"Leveransbilarna körs uteslutande av flator vilket garanterar en snabb och trygg utkörning av dina skaldjur."

Förutom att vara årets absoluta bottennapp från tidningen som ska vara fördomsfri och välkomnande för alla så kommer jag genast på ett antal raljanta kommentarer till påståendet varav det mest fördomsfulla, förnedrande och korkade är: För att de redan luktar fisk eller?

Att QX påstår att alla flator är utmärkta bilförare, om än troligen fortkörare då leveranserna är ”snabba”, har så god hygien allihopa så att de kan hantera färska livsmedel samt att allesammans har ett fläckfritt förflutet på alla sätt så påstår QX samtidigt att varken manliga homosar eller minsta lilla hetero skulle kunna fixa utkörningen av räkor på samma högkvalitativa vis.

Det är precis ett sådant påstående som gör att jag så sakteliga börjar förstå hur mina journalistvänner tänker och jag inser att jag redan nu börjat läsa QX på ett sätt som jag inte trodde skulle ske.

Rubriken till Roger Wilsons avslutande krönika lyder: ”Sista ordet. Tack och hej!” Det är ett slags statement som jag hoppas att få slippa använda.

Jag hoppas att QX skärper till sig på många plan. Tidningen och dess budskap är för viktiga för att slarvas bort genom rena dumheter!

4 november 2019

SR Ekot yrar okunnigt om homosexuella, HIV och droger!


I något som kan vara SR Ekoredaktions bottennapp för året berättas om att problemen med kemsex blir allt värre. Det handlar om att homosexuella män i större omfattning än tidigare börjat använda tyngre droger för att orka knulla runt med allt och alla.

Ekot vinklar det hela till att HIV sprider sig och de gör det på ett sätt som vill få oss att tro att ökningen av HIV-smittan är dramatisk.

Det visar sig att på Venhälsan, en mottagning främst för män som har sex med män, i huvudstaden så har tio personer under det senaste året ha visat sig bära på HIV på grund av droganvändning, enligt inslaget i Ekot.

Något framläggande av bevis ägnar sig inte Ekot åt och uppenbarligen tänker reportern att skrämselpropaganda är bästa medlet för att åstadkomma ett potentiellt journalistpris.

Vi får inte veta hur många som i ett rus av alkohol struntat i kondomerna och blivit smittade.
Inte heller berättas det om den typ av medicinering som finns i dag och som gör att HIV inte längre är en dödsdom. Mediciner som i många fall gör att smittan inte ens är spårbar i blodet hos de som faktiskt blivit smittade.

Det finns också en medicin, PreP, att ta i förebyggande syfte för promiskuösa människor eller för de som på annat sätt anses vara i farozonen, som gör att risken att bli smittad är mycket liten.

Ekots inslag är, påstår jag, rent stigmatiserande för drabbade, inte bara för bögar utan för alla de som smittat på annat sätt än via sex, t.ex. inom vården och för alla de unga killar som är på väg ut ur garderoberna.

Tidningen QX har i ett par artiklar, till skillnad från SR Ekot, fattat vad det hela handlar om, nämligen just droganvändningen som riskerar att bli en ny slags AIDS-grav för många bögar.

De tunga droger som alltfler använder gör att de slutar att helt ta hand om sin hälsa, ibland slutar att käka och ägnar hela helger åt jakt på mer droger och flera påsättningar.

Att QX väljer att använda det amerikaniserade ”chemsex” i stället för en svenskare variant skrattar jag bort. Det tyder på att tidningen förstått att det är många ”drama queens” som inte skulle begripa annars.

Jag var med i svängen på den tiden då många vänner gick bort i mitt livs värsta farsot som ingen då riktigt visste vad det handlade om.

I dag är jag inte rädd för ”hiven” men jag är ofattbart bekymrad över de som nu prövar sin sexualitet i en alltmer neddrogad tillvaro.

Har SR Ekot brustit i den saklighet som krävs av public service? Jag vet inte säkert men eftersom frågan gnager i mig anmälde jag inslaget till granskningsnämnden. Jag fick tyvärr inget gehör för min anmälan. Det hindrar mig dock inte från att även fortsatt tänka att inslaget var ett riktigt bottennapp för SR Ekot.

1 november 2019

Schlagerstjärnan du inte visste fanns!


Om jag påstår att det finns en kvinnlig artist som tjänar mer stålar än Céline Dion och hamnar på affärstidningen Forbes tio i topplista som enda icke-nordamerikanska över världens bäst betalda sångerskor och jag samtidigt påstår att du aldrig hört talas om människan – skulle du tro mig då?

Kanske tänker du att det måste handla om någon asiatisk megastjärna?

Som schlagerfantast trodde jag att jag kände till de som är värda att känna till inom denna genre. Så fel jag hade.

Jag, som fortsatt läser morgontidningen i pappersform, inser att den kunskapskälla som journalistiken ibland är ger mig nya aha-upplevelser om och om igen.

DN:s Tysklands-korre Lina Lund skrev i februari en krönika med rubriken ”Därför har du aldrig hört talas om den tyska superstjärnan.” Jag läste, förundrades och rev ur texten, som sedan dess fått ligga till sig – alltför länge.

Helene Fischer är sångerskan jag, och jag tror de allra flesta utanför Tyskland, totalt har missat. Nu är denna fadäs åtgärdad och jag har på senaste tiden haft nöjet att lyssna på flera av Fischers CD-skivor – ja, jag köper fortsatt sådana, kalla mig gärna antik!

Anledningen till hennes oerhörda storhet i Tyskland är förstås att hon sjunger de flesta av sina låtar på just tyska. Hon har även gjort engelska versioner av flera hits men hennes tyskhet tycks ligga henne i fatet.

När jag läser på mer om denna megastjärna får jag lära mig ännu mer om sådant jag inte, heller, visste.

Fischers föräldrar var så kallade Volgatyskar.

Katarina den Stora, Katarina II, fick under slutet av 1700- och början av 1800-talet stora grupper tyskar att emigrera till det kejserliga riket. Katarina såg detta själv som en möjlighet att utveckla landet och många av tyskarna erbjöds mark och privilegier.

Under andra världskriget deporterades 450 000 Volgatyskar till Sibirien, Kazakstan och Centralasien. Borta var sedan länge alla de privilegier gruppen haft.

I Krasnojarsk, tredje största stad i Sibirien, föddes 1984 Helene Fischer, dotter till idrottsläraren Peter och ingenjören Maria.

I slutet av 1980-talet migrerade stora mängder Volgatyskar hem till Tyskland innan Tyskland några år senare stängde möjligheten. Familjen Fischer hann ta chansen innan det var för sent.

Resten är, i alla fall för Helene Fischer, en slags framgångssaga som saknar motstycke.

Tack Lina på DN för att du gav mig ännu en schlagerstjärna att digga i avvaktan på kommande Mello- och Eurovision-upplevelser. Att jag dessutom nu får träna min inlärda skoltyska ser jag som en finfin bonus!

För den som vill lyssna på en av Helene Fischers största hits, "Atemlos durch die Nacht", så kolla här!

Vampyrfladdermöss får SVT att vädra blod


SVT Nyheter berättar om en forskningsstudie som publicerats i Cell Press.

Studien handlar om vampyrfladdermöss och forskarna bakom konstaterar att blodsugarna under fångenskap skapar starka band med varandra – så starka att fladdermössen förblir polare livet ut om de återfår friheten.

Instängda i forskarnas laboratorium, eller var de nu hölls fångna, så matar en mätt fladdermus sin utmärglade artfrände genom att hosta upp blod för att bjuda på. Låter det läckert?

Forskarna bakom studien konstaterar, enligt SVT, att fladdermössens relationer är som den vänskap som uppstår mellan människor under gymnasietiden och som sedan består livet ut.

Nu kan jag absolut inte uttala mig om forskarnas egna upplevelser under den period då de gick i det vi kallar gymnasiet men påståendet får mig att försöka minnas min egen skoltid.

Såvitt jag minns spydde jag aldrig upp en hamburgare för att erbjuda en klasskamrat som var hungrig. Jag kan heller inte dra mig till minnes att jag upplevde gymnasiet som vore jag instängd i ett laboratorium, även om det säkert finns andra som minns tiden på just det sättet.

Det finns säkert några människor därute som fortsatt har en mer än nära relation till en skolkamrat de tillbringade dagarna tillsammans med i 17-års åldern men jag tänker att andra, i livet senare ingångna, relationer bär på en varmare vänskap.

Jag har tidigare i min blogg förvånats över alla de forskningsstudier som görs världen runt. I många fall handlar det om obegripliga studier för ofattbara summor som tillåts göras utan några som helst krav på seriositet eller åtminstone med någon godtagbar förklaring till vad resultatnyttan skulle kunna vara.

När jag slår upp studien i Cell Press finner jag att rubriken är ”Vampire Bats that Cooperate in the Lab Maintain Their Social Networks in the Wild.”

Vad skönt att vi äntligen får veta hur instängda fladdermöss socialiserar. Jag tror att vi är många som under lång tid har undrat.

Varför SVT gör en nyhet av saken får mig att tänka att jag nog ändå inte förstår mig på nyhetsvärderandets märkliga konst – jag som påstår mig vara en nyhetsnörd.

26 oktober 2019

DN Debatt: Sommartid gör oss psyksjuka


När omställningen till sommartid en gång infördes var de som protesterade mest landets bönder. Kossorna påstods vilja bli mjölkade på samma tidpunkt året om.

Vilken tidsuppfattning kossor har kan jag inte uttala mig om men sedan den gången har det hänt en del i världen och till och med i landets ladugårdar.

Från en manuell hantering med skuffande av mjölkkor till mjölkningsapparaturen har de flesta mjölkbönder i dag en automatiserad hantering. En mjölkstinn kossa kan själv bestämma när det är dags att gå och bli mjölkad. Datorer läser av att ”Rosa” har varit där, hur mycket hon mjölkade och säkerligen en hel massa annan statistik.

Med bara timmar kvar till årets tillbakaställande av klockorna skriver i dag en hel flock professorer, övertandläkare, docenter m.fl. en debattartikel på DN Debatt.

De vill göra gällande att alla riskerar att bli psykiskt sjuka om sommartiden permanentas, något som en knapp majoritet i Sverige skulle önska, så även denne bloggare.

Medicinarna försöker leda i bevis att den ljusare timmen på morgonen vid normaltid är viktig för att inte psyket ska flippa ur. Vi som argumenterar annorlunda menar i stället att om vi kan få en timme mera dagsljus på eftermiddagen så är detta befrämjande för folkhälsan då vi ges tillfälle att vara ute längre utan att det är beckmörkt.

Debattartikelns författare påstår, utan att närmare leda detta i bevis, att förskrivningen av psykofarmaka ökar på grund av ljusare kvällar. Det hade varit intressant om de kunnat jämföra detta påstående med en jämförelse över försämrad folkhälsa på grund av mörka eftermiddagar.

Jag vidhåller att sommartiden borde permanentas. Att en timme på morgnarna blir mörkare spelar ingen roll. Antingen är de flesta av oss på väg till skola eller jobb eller så är vi lediga och sover ut.

Jag tror inte att kossorna har någon åsikt i frågan.

Nästa gång jag besöker Kanarieöarna, en timmes tidsskillnad från Sverige, tänker jag dock se mig omkring extra mycket. Det kan tassa omkring en hel massa psyksjuka doktorer i buskarna som helt personlighetsförändrats av tidsförskjutningen!

F.ö. anser jag att debattartikeln är ett hån mot de som lider av psykisk sjukdom och mot deras anhöriga. Jag tror inte att de anser att en timmes skillnad i soluppgång är det de anger som orsak till sjukdomsbilden.