28 juni 2017

Flygbussarna - vem får avgå nu?

I ett allt hårdare klimat då det gäller för företag att marknadsföra just sina produkter eller sina tjänster är det reklamen som sticker ut, som är rolig eller som har en kul vinkling nog ändå det som lockar oss kunder mest.

Ibland, alls inte sällan, visar det sig att reklamkampanjerna slår ohyggligt fel!

I Stockholms tunnelbana har vi under den senaste veckan kunnat ta del av Flygbussarnas kampanj ”Alla får avgå” där vi får se bilder på företagets chaufförer ackompanjerade av texter som ”Klockan 12:10 avgår Anne-Lee med omedelbar verkan” och ”Redan första dagen på jobbet fick Olle avgå.”

Kampanjen vill förstås få oss att begripa att företagets bussar går stup i kvarten.

Under onsdagseftermiddagen inträffade en tragisk olycka vid Brommaplan där en äldre man kördes över av en buss. Mannen avled senare av sina skador.

I medierapporteringen, via bilder, står det helt klart att bussen ifråga kom från Flygbussarna
Polisen har, när detta skrivs, inlett en förundersökning om vållande till annans död.

Jag tänker att den berörde chauffören, och många av hans/hennes kollegor, just nu inte finner reklamkampanjen i t-banan som alldeles briljant eller ens välgenomtänkt.

Här snackar vi om stor tragik där en anställd kanske tvingas bort från jobbet.

Det var nog inte precis detta som Flygbussarnas marknadsansvariga hade planerat när de brainstormade fram kampanjen i tunnelbanan!

Förstatliga Postnord! Genast!

Att Postnord inte klarar av sitt uppdrag att distribuera postförsändelser till allmänheten är nog vid det här laget allom bekant.

10 juni berättade SVT Nyheter att det på den stora postterminalen i Årsta, i södra Stockholm, ligger 5000 paket och brev i stora blå postplastbackar. 5000 försändelser som liksom aldrig kommer fram! Det är ofattbart!

I söndags beställde jag varor från ett företag i Norrköping. Under måndagsmorgonen meddelade företaget att försändelsen sänts iväg. Jag fick också en kod för att kunna spåra min försändelse.

Tisdagen gick – inget meddelande om att jag har ett paket att hämta på mitt uthämtningsställe.

Onsdagen har snart passerat – inget meddelande om att jag har ett paket att hämta på mitt uthämtningsställe.

Knappade in koden på Postnord:s hemsida för att kolla vad som händer.





















Paketet kom alltså fram till postterminalen i Årsta vid halv tre-rycket i morse.

Varför ända in i glödheta helvetet har ni inte distribuerat ut paketet under dagen i dag så att jag vid det här laget hade kunnat hämta hem mina beställda varor?

Postnord klarar inte av uppdraget, ledningen borde avgå och för övrigt borde postdistributionen förstatligas igen! Detta sagt av en vanligtvis företagsvänlig privatiseringsivrare!

27 juni 2017

Ving borde ställas vid en "automatiserad" skampåle!

Två dygn efter att jag, ännu en gång, beklagade det faktum att så många svenskar väljer Ving som arrangör när någon eller några drömsemesterveckor ska avnjutas är det dags igen!

I dag får vi oss till livs, vi som fortfarande är i livet, Vings mejlsvar till Angela Djurfelters mamma, Meja, som just gått bort:

”Resan avbokades 16 juni pga dödsfall. Ving återbetalar inget av det inbetalda beloppet 14.294 kronor. Beklagar sorgen.”

Meja hade tillsammans med sin make avvisats från flygplanet när de, den 14 juni, skulle resa till Spanien för en slags tack- och avskedsföreställning. Meja ansågs för cancersjuk för att klara av resan.

Ving må ha rätt i att avbeställningsskydd inte gäller när man väl är incheckad utan det är eventuella reseförsäkringar som då ska träda in. Detta förklarar inte mejlet på något sätt alls!

När Magdalena Öhrn, Vings informationschef, förklarar att det handlar om ett ”automatiserat” svar så stannar alla kundserviceklockor i hela världen!

Det hjälper på intet sätt alls att Ving kryper till det berömda korset. De gör det inte förrän kvällstidningarna tipsats och börjat sniffa upp det allt annat än empatiska spåret!

Resekoncernen Thomas Cook, där förutom Ving även kryssningsspecialisten Globetrotter, danska Spies, åtskilliga flygbolag, bland dessa Thomas Cook Airlines Scandinavia,och ett otal arrangörer i andra länder ingår är ingenting annat än en kundföraktande skam som saknar alla former av motstycke.

Visserligen har SAS kunder väntat förgäves i telefonköer de senaste dagarna men flygbolaget har ändå vett att be om en hyfsat begriplig ursäkt. Tågtrafiken lamslås i landet med jämna mellanrum men det är inte SJ som ska lastas, något många naiva svenska ägnar sig åt att göra, utan Trafikverket. Om det inte som denna eftermiddag handlar om en brandStockholms C.

Kundservice är inte längre vad den varit och därför förtjänar inte Ving våra pengar förrän möjligtvis då de visar sig värdiga att ha en toppenposition bland ressugna (om än uppenbart masochistiska) svenskar!

25 juni 2017

Erdogans pojkar upprätthåller ordning?

Trots myndigheternas förbud beslutade många människor i Istanbul att i dag genomföra en Prideparad!

När paraden häromdagen förbjöds hette det från Guvernörens kontor, att förbudet införts (för vilken gång i ordningen?) för att upprätthålla ”allmän ordning samt säkerheten för deltagare och allmänhet.”

Denna söndagseftermiddag möttes och stoppades den påbörjade Prideparaden av gummikulor och tårgas från polisens (läs myndigheternas) sida.

Är det inte ett jävligt märkligt sätt att upprätthålla ordningen på?

Ving - en oseriös fis i reserymden!

Det är när det går snett med en inköpt vara eller tjänst som det verkligen visar sig om det säljande företaget har begripit sitt uppdrag!

Tillhör företaget i fråga de stora elefanterna inom sin bransch så är det av yppersta vikt för dem att hålla fanan högt för att inte riskera att förlora förtroendet bland sina kunder.

Jag har, vid flera tillfällen, ondgjort mig över researrangören Ving, deras flygbolag och koncernen de ingår i, Thomas Cook.

Blir tyvärr inte alls förvånad när jag under söndagseftermiddagen läser en nypublicerad artikel på Expressen/Allt om Resor.

Gunnel Jonsson kom för en tid hem till Åsele efter en semestertripp till Mallorca. Med på flyget från Palma fanns inte Gunnels resväska och ända sedan hemkomsten har Gunnel försökt, med alla till buds stående medel, att få veta vad som hänt för att om möjligt kunna få tillbaka kläder och semesterminnen.

Ving vägrar befatta sig med saken och hänvisar först till flygbolaget, Air Europa, som utförde flygningen och senare till reseförsäkringsbolaget.

Gunnel ringer runt i en omfattning som säkerligen kommer att rendera henne en telefonräkning modell större än störst.

När Expressen kontaktar Ving säger företaget: ”Det är bara flygbolaget som kan eftersöka försvunnet bagage. Men självklart så försöker vi hjälpa till så gott vi kan.”

För mig framstår det som mer än önskvärt tydligt att Ving på intet sätt varit Gunnel behjälpliga och att det är först när media kontaktar företaget som de eventuellt kan komma att tänka om och tänka rätt.

Gunnel konstaterar att hon har köpt en resa av Ving för sista gången. Det hedrar henne! Själv fattade jag samma beslut för flera år sedan.

Ving, och därmed hela koncernen Thomas Cook, en av de stora elefanterna på resehimlen, visar sig gång på gång bara vara en fis i rymden när det handlar om kundservice.

Det är alltför lätt för resebranschföretag att gömma sig bakom regelverk och finstilta texter men det är först när något går fel som det visar sig vilka som är värdiga kundernas, ibland surt förvärvade, slantar spenderade på drömsemestrar.

Ving och Thomas Cook tillhör inte de som har begripit!

24 juni 2017

Pride - party i väst och förbud i öst

I går startade både Euro- och World Pride i Madrid. En folkfest under temat ”leva livet.”

Till och med svenska ambassaden i Madrid publicerar information om eventet som kulminerar 1 juli med en Prideparad som säkerligen kommer att sakna motstycke deltagarmässigt.

I Turkiet förbjuds, ännu en gång, den Prideparad som var tänkt att hållas i morgon söndag i Istanbul.

Samtidigt meddelar President Erdogan att evolutionsläran ska strykas ur skolors läroplan eftersom den kan ”förvirra” studenterna.

I landet, dit ofattbart nog många svenska fortsatt väljer att förlägga semesterveckor, råder en alltmer unken syn på mänskligheten och när det kommer till kärlek så tycks denna sedan länge vara som bortblåst.

I väst tolerans, kärlek och party – i öst förtryck, förnekelser och kärleksbrist!

Så olika det kan vara i Europa!

Nästa år är det Sveriges tur att åter arrangera Euro Pride. Må toleransen och kärleken då flöda som den just nu gör i Madrid!

Morötter - ondsinta fridstörare!

Alla som någon gång tappat en förpackning kaffe eller ett mjölkpaket i köket vet med all tänkbar visshet; Förpackningarna innehåller otroligt mycket mer än vad som anges på dem!

Själv har jag sedan en tid skaffat mig ytterligare en fiende i köket. Ett livsmedel så irriterande illvilligt att dess nyttighet helt hamnar i skymundan.

Morötter är goda att äta men minst lika ondsinta som mjölk- och kaffeförpackningarnas innehåll!

Med tidens gång har jag lärt mig att närhelst ett par morötter ska rivas så är det av högsta vikt att arbetet utförs under högsta tänkbara kontroll.

Medan rivningsarbetet pågår krävs ständiga avsköljningar av fingrarna, köksbänken måste torkas av med jämna mellanrum och eventuella morotsstänk måste skyndsamt förpassas bort med en bit hushållspapper.

Jag trodde att mina morotsproblem skulle klinga av ju mer noggrann jag blev men tvingas nu inse att alla minutiösa förberedelser till trots så vinner morötterna alltid och jag inbillar mig att de skrattar karotenet ur sina söndriga kroppar av ren och orange skadeglädje.

Även om du, med samma mani som när du skärskådar kroppen efter att ha varit i fästingrik natur, är helt på det klara med att du, dina kläder och din kropp är helt befriade från morotsriv så kommer du under timmar och dagar att finna spår efter din enkla insats vid rivjärnet.

På mattan i vardagsrummet, i tofflorna i sovrummet, i duschen, ja överallt i din bostad kommer du att finna små, små bitar av de rårivna små sadisterna!

Hur det enligt alla tillgängliga fysiska lagar faktiskt går till står jag svarslös inför.

Jag torkar och plockar upp morotsriv från de mest otänkbara ställen.

Jag har också testat att riva morötter direkt ner i slutna plastboxar medels rivredskap som säljs på tv-shop till en kostnad motsvarande en halv charterresa. Utan någon som helst förbättrande framgång.

Jag ger upp och inser att när jag vill ha rårivna morötter till någon måltid så får jag hacka (inte riva) i mig att det ingår många saneringsåtgärder som obligatorisk ”efterrätt.”

När jag till sist beslutar mig för att gå till sängs och går ut i köket för att ta ett glas vatten, ibland tillsammans med en huvudvärkstablett (tack för det morötter!) så ser jag ett svagt brandgult sken mot kökskaklet. Jodå, på baksidan av vattenkranen sitter ett litet morotsriv. 

Med detta på näthinnan släcker jag lampan och tänker att jag kanske måste försöka avstå från de ack så goda och nyttiga morötterna framöver!

23 juni 2017

Varmbad på Värmdö!

Expressen publicerar under sommaren varje dag en tabell över badtemperaturerna runt om i riket.

Denna midsommarafton är jag nöjd över att inte befinna mig på Värmdö och att samtidigt vara i behov av ett svalkande dopp.


22 juni 2017

Svenskar är helgmasochister och Skansen ockrare!

Det är någonting med svenskar och deras högtidsfiranden!

Det är nu ett antal år sedan jag senast lämnade staden kvällen före midsommarafton, för firande på vischan, och jag saknar det inte ett endaste dugg. Det blir finfint att fira hemma i en tömd stad. Tömd på självplågare!

Denna torsdagskväll svämmar media över av upprördhet. Det är köer, det är inställda tåg, det ska regna i helgen och alla berörda står som fågelholkar. Att ni aldrig lär er?

Jag var på Bolaget i måndags. Vi var totalt fyra kunder samtidigt i butiken. Sillen är inlagd och nypotatisen inköpt. Nubben lagd i frysen och jordgubbarna, de belgiska naturligtvis, köptes under eftermiddagen. De håller sig till i morgon och blir möjligtvis ännu sötare. Till skillnad från de svenska snabbavlade surbären!

Kändisar, halvkändisar och pöbel beklagar sig i sociala media över hur vidrig just deras torsdagskväll är och i vilka hopplöst hysteriska trafiksammanhang de befinner sig.

Jag softar och tänker att i morgon kommer jag att vakna utvilad medan andra står framför skilsmässor och ättestupor p.g.a. utmattningssyndrom och midsommarfirandet i ösregn blir långt ifrån den svenska sommardröm många lyriskt yrar om!

Sådan tur att det finns så oändligt mycket vemodig svensk klassisk musik att lyssna på. För att bygga på tvångstankarna och depressionerna tänker jag.

På söndag ska stora delar av samma gäng hem till stan igen och allt kommer att upprepa sig.

Forskare inom det psykologiska området skulle kunna analysera sönder den svenska masochismen!

Midsommarafton för mig kommer nog att bli en skön och avslappnad sådan.

Jag tänker i alla fall absolut inte bege mig till Skansen, ett misstag jag gjorde för några år sedan och dagen slutade med att jag var ockrat uppskörtad och plånboken tom. Hutlösa priser på allt inne på området och när jag nu kollar hemsidan finner jag att entrén för en vuxen under sommaren är hutlösa 180 kronor! Hur kom någon fram till den summan och hur kan det komma sig att många museer samtidigt tillåts fortsätta att erbjuda fri entré?

Skansen, det svenskaste av allt, borde vara ekonomiskt tillgängligt för alla för sitt utsökta sätt att beskriva Sverige som det var. Inte bara svenskar utan även de horder av turister som besöker vår vackra stad borde tillåtas få ta del av utställningarna utan att fullständigt ruineras.

Trevlig midsommar alla bloggläsare! Även ni som ser fram emot den 23 december så att ni ännu en gång får njuta plågfullt i köer och annat elände på väg mot ännu en emotsedd, men troligen Norén-påminnande, högtid!

20 juni 2017

Blodfattigt av Hanne Kjöller och Ulrika By

I förra veckan var det internationella blodgivardagen.

Ulrika By, reporter på DN, skrev dels en artikel om detta dels lämnade hon själv blod och detta dokumenterades på film på tidningens hemsida.

Ulrika konstaterar i sin text att vissa människor måste vänta längre innan de får lämna blod och hon nämner personer som tatuerat sig, haft influensa eller varit utomlands. Hon utelämnar helt den kategori människor som jag fortsatt anser vara utsatta för en riktigt sunkig variant av diskriminering.

Hennes f.d. kollega Hanne Kjöller, tidigare ledarskribent på DN, skrev vid flera tillfällen texter om att det är helt rätt att homosexuella bannlyses under längre tid än andra från landets blodcentraler.

Har en heterosexuell haft en ny sexpartner råder tre månaders karenstid medan den som är homosexuell man måste vänta fyra gånger så lång tid.

Om du i dag kliver in på en blodcentral och påstår dig ha haft ett one night stand med en person av motsatt kön i mitten av mars så tas du emot med öppna armar.

Var din tillfälliga förlustelse av samma kön som du själv och du är man; Var så god att vänta nio månader till, sedan kanske vi gör en ny bedömning!

I dag skriver Hanne Kjöller en krönika i Expressen på ämnet blodgivning. Denna gång handlar det om att hon inte trivs med tanken på att hennes blod kan användas till forskning, framställning av läkemedel eller utvecklingsarbete. Hanne vill inte att hennes blod ska tillåtas framställa en ny Dr Frankenstein.

Snacka om att ha allvarliga problem när det kommer till blodgivning och dess omgivande regelverk!

Vården skriker efter nya blodgivare men fortsatt 2017 råder stenåldersregler som förhindrar många villiga blodgivare att göra sin plikt!

Hanne borde spara sitt blod till något tillfälle då en genetiskt liknande släkting behöver hjälp. Därutöver borde hon söka professionell hjälp eftersom hon inte bara har mossiga utan även rent patetiskt sjukliga åsikter vad gäller blodgivning.

18 juni 2017

Avokado - bär som borde förbjudas!

Guacamole är ofattbart gott! Att doppa ett nacho-chips i den gröna, kryddiga, röran och sedan njuta är en fröjd för smaklökarna! Hur gott är det inte med en mogen avokado och en klick hemmagjord skagenröra? Mums!

Eftersom bäret, för avokadon är ett bär, dessutom nu är mer populär än tidigare så är den en lukrativ inkomst för mindre hederliga världsmedborgare.

Tre arbetare i Kalifornien misstänks ha stulit avokado för motsvarande 2,6 miljoner kronor och tidigare har vi kunnat läsa om liknande stölder i t.ex. Nya Zeeland.

Sedan i mars i år har jag inte köpt en enda avokado och jag har ständigt dissat den gudomliga guacamolen närhelst den erbjudits på bufféer, till hamburgare eller på fajitas-tillställningar.

I mars fick jag plötsligt klart för mig, kanske senare än andra, att det går åt 1173 liter vatten för att producera ett enda kilo av avokado. Det var SVT Nyheter som väckte mig den gången.

I dagarna pratas det om vattenbristen som väntar bakom hörnet. Radion sänder reportage från Öland där små reningsverk förvandlar avloppsvatten till dricksdito och hur många är de på vår sköra jord som aldrig får dricka rent vatten, än mindre smaka en avokado?

Många är njutningarna och frestelserna i livet men det börjar bli mer än hög tid för alla att tänka till när godsaker ska inhandlas i livsmedelsaffärer och på torgmarknader.

Möteskulturen dödar kreativiteten!

Jag tror inte alls att jag är ensam när jag konstaterar att möteskulturen på svenska arbetsplatser fortsatt lämnar en helvetes massa att önska.

Vi är många som kallas till allsköns möten, i olika forum. Det som avhandlas på det första mötet, vidarerapporteras på det andra, sammanfattas på det tredje och omnämns på det fjärde.

Ibland måste vi resa iväg till ett annat arbetsställe för att ta del av det som vi med lätthet hade kunnat ta del av i ett mejl på ett tiotals rader.

För ungefär 20 år sedan arbetade jag på ett företag vars chef själv ruttnade och ställde upp ett antal kriterier för att vi, anställda på det företaget, alls skulle få sitta i några som helst möten

Syfte och mål skulle vara klara innan mötet. Tidsåtgången skulle vara specificerad ned på minutstadiet och gud nåde om mötet fortsatte längre. Under en kortare period fungerade dessa enkla regler alldeles utmärkt.

För några år sedan kom videokonferenserna. Oj, så mycket bättre det skulle bli för en massa medarbetare som helt plötsligt skulle få slippa resa över land och hav för att lida sig igenom några tröttsamma mötestimmar.

Blev det bättre?

Nej, inte alls!

För några dagar sedan hade jag under en tågresa nöjet att ta del av SJ:s ombordtidning Kupé och fick vatten på min kvarn. I en alldeles utmärkt artikel med rubriken ”Förlorad kontroll” redogörs för det moderna arbetslivet som i själva verket är fortsatt stenålder.

”En amerikansk undersökning visar att många företag lider av ””collaborative overload”” där medarbetare kan tillbringa 50-80 % av sin arbetstid med mejl, samtal, rapportering, möten och andra typer av kommunikation och informationsdelning”.

Jag tror att vi är många som känner igen oss, också i citatet att ”många möten resulterar bara i ett enda beslut; om ett nytt möte.”

Det är dags för ett rejält om- och nytänk när det gäller möteskulturen.

Kollar därför intresserat in reportaget från SVT NyheterSmåland som berättar om det utomhuskontor som fastighetsbolaget Castellum i Växjö skapade förra året. En av hyresgästerna är företagshälsovårdsföretaget Previa och detta borde ju kunna sända signaler om att ett möte ute i fria, vare sig det handlar om ett budgetmöte, ett utvecklingssamtal eller avhandlande något helt annat kanske vore ett sunt sätt att få snurr på mossiga, utmattande möten. Om inte annat skulle det speeda upp mötena under mörka vintern om vi satt ute i full snöstorm!

Nu väntar snart en ny arbetsvecka. För min egen del ska jag delta i fyra möten på två dagar där tre möten kommer att ha en dagordning som mest kommer att bestå av vad som sades på ett av dem. Gäsp!

16 juni 2017

Kvinnor revirinkräktar lika mycket i kollektivtrafiken!

I dag sattes skyltarna upp i Madrids kollektivtrafik med uppmaningen till män att inte skreva så förbaskat. Media, även svensk sådan, hakar småfnissande på.

Redan i december 2014 lanserade Metropolitan Transportation Authority, som bl a ansvarar för tunnelbanan i New York, en kampanj för att försöka få män att inte sitta så bredbent ombord på tågen.

I mars 2015 publicerade GP en intervju med Petri Kajonius, forskare vid Göteborgs Universitet, som menade att skrevandet ytterst handlar om kampen om revir och att denna kamp pågått ”sedan vi levde på savannen.”

Jag påstår inte alls att problemet ”manspreading” inte finns men jag påstår att kvinnors revirinkräktande ofta är minst lika stort. Jag har därför ägnat veckans kollektivtrafikresor åt att göra en egen högst ovetenskaplig, men lik förbaskat otvetydig, studie i kvinnors tunnelseende när de ägnar sig åt t-baneresor.

Resultat av veckans totalt tio t-baneresor:

Under fyra resor hamnade jag mitt emot yngre kvinnor som satt med det ena benet lagt över det andra och minsann tänkte fortsätta att sitta så med resultatet att jag under dessa resor ständigt sparkades på smalbenen av de revirinkräktande kvinnorna! Dam nummer fyra fick sig en åthutning som gjorde henne förvånad och tvungen att slita bort ögonen från sin facebook-dreglande mobiltelefon under ett chockat ögonblick!

Under två resor satte sig kvinnor med axelväskor bredvid mig fast beslutna att behålla väskorna på sina axlar varvid en tredjedel av ”mitt” revir var beslagtaget.

Under en resa fick jag en utskällning av en dam som hade synpunkter på att jag satt på en handikapplats. Hon såg inte ut att behöva den men tänkte aldrig tanken på att fråga mig vänligt om jag kunde flytta. Jag gav stationen senare min plats till en äldre man som såg ut att vara i stort behov av densamma medan den bandhunds-skällande tanten fick fortsätta stå.

Två resor förlöpte helt utan problem med medresenärer som liksom jag, trots att jag är ganska stor, försöker ta så liten plats som möjligt.

Resa nummer tio innebar att jag först var tvungen att be en kvinna flytta på sina shoppingkassar, som hon belamrade en sittplats med, för att sedan tillbringa resan mitt emot en äkta ”manspreader.” Men eftersom jag inte brer ut mig så kunde jag placera mina långa ben mellan hans.

Som sagt; Ovetenskapligt ja! Men att som media frossa i att det bara är män som ställer till med utrymmeskrävande problem i kollektivtrafiken är alldeles ofattbart långt ifrån sanningen!

12 juni 2017

Gotthuset i Norrköping har förlorat en kund!

Jag är, det har jag erkänt tidigare, en svår sockerknarkare. Jag är också, det kanske inte har framkommit lika tydligt, en besvärlig konsument i butiker.

När det kommer till smågodis är detta inte kompatibelt.

Att sleva upp lösgodis ur burkar där andra nyst, grävt med sunkiga fingrar eller provsmakat och sedan lagt tillbaka det de inte vill inhandla kan göra mig fullständigt rabiat. Men ibland är detta skäl som jag bortser från när sockersuget sätter in.

Vad jag aldrig har begripit, kalla mig gärna skogstokigt naiv, är att butikspersonal kan vara lika stora svin som vilka kunder som helst!

Av olika anledningar besöker jag med viss regelbundenhet Norrköping, en stad jag gillar även om lokalbefolkningen stundtals kan vara en smula ”pretto.”

I staden finns godisbutikskedjan ”Gotthuset” på fler platser. De har ett stort sortiment av lösgodis, upplagt i mindre behållare och de har stor omsättning så snasket är alltid färskt.

Jag har gillat ”Gotthuset.” Tills i lördags!

Jag hade, min sockerknarkande vana trogen, köpt en stor påse lösgodis tänkt att räcka ett par veckor, i en av kedjans centralt belägna butiker.

Jag strosade runt i de centrumgallerior, som tycks vara på utdöende med tanke på alla de tomma butikslokalerna och skulle snart promenera ned till tågstationen för att resa hem då jag passerade samma godisbutik igen.

Kvinnan som jobbade i butiken hade inga kunder utan ägnade tiden åt att fylla på de godisskålar jag alldeles nyss varit inne och halvtömt.

Där står hon och fyller på. Med händerna! Utan plasthandskar. Händer som nyss varit nere i kassalådan och hanterat kontanter. Händer som salufört tidningar. Händer som varit gud-vet-vart!

Jag kastade min godispåse i närmaste soptunna och väl hemkommen googlade jag för att hitta någon slags kundkontakt.

Att försöka komma in på hemsidan www.gotthuset.se renderar svaret ”Åtkomst nekad” och när jag rotar vidare efter företagsfakta finner jag ett företag som påstår sig ha endast nio anställda trots åtskilliga butiker med väl tilltagna öppettider.

”Gotthuset” har sett mig som kund för sista gången!

Döstäda borde vara obligatoriskt!

Sedan några år tillbaka har jag en, har det visat sig, alldeles underbart skön ny vana.

Alla som någon gång har städat ur ett dödsbo vet att detta inte är särskilt upplyftande. 
Många gånger ställer man sig frågan hur den avlidne egentligen tänkte när han/hon beslöt sig för att spara just det man för stunden håller i sin hand när föremålet för länge sedan borde ha förpassats till någon sopstation.

Att döstäda är krävande. Innan man får in den rätta knycken och det sunda tänket. Jag döstädar. Minst en gång om året och i dag får jag vatten på min kvarn när jag njuter av Expressens Lars Lindström som uppmanar alla att göra detsamma.

Lindström skriver bl. a. om en bok, skriven av Margareta Magnusson, som kommer i höst. Boken heter ”Döstädning” på svenska och ”The gentle art of Swedish death cleaning” på engelska. Den ska inköpas om så bara för att se om det är någonting jag glömt att göra mig av med i min iver att göra dagen litet lättare för de släktingar som har att röja ut efter mig när jag gått hädan.

Varför sparar vi på så jäkla mycket saker som inte ens vi själva är intresserade av?

Den där boken du tror dig vilja läsa om som du aldrig kommer läsa om; Om vi bortser från ”Röde Orm” så borde resten få en annan vistelseort än i din bokhylla.

Skivorna du inte lyssnat på de senaste 15 åren; Varför i hela fridens namn bör de ha ett utrymmeskrävande existensberättigande i den överfulla skivhyllan?

Kaffekopparna som hängt med i generationer men som ingen längre vill fika ur; Varför belamrar de köksskåpen?

Klädesplaggen som du inte använt på ett par år; Måste de hänga kvar i garderoberna?

De där gamla breven, vykorten, korrespondenserna, fotona, och tidningsurklippen; Vem bryr sig?

Recepten du klippt ur tidningar men aldrig tillagat; Varför?

Det var först efter att jag själv, för första gången, deltog i en tömning av en lägenhet efter en avliden släkting som jag insåg det fasansfulla att det inte är kul för efterlevande att vältra sig vare sig i sentimentalitet eller gamla prylar ingen vill ha.

Alla borde ha fullständig rätt över sina egna liv och inte behöva spendera dagar och veckor med att återuppleva någon annans.

Tar livet slut i morgon vet jag i alla fall att mina efterlevande kommer att få ett ganska lätt jobb med att städa ur efter mig.

Det jag sparat är, förutom att vara värdefulla för mig, förhoppningsvis saker som kan vara intressanta för dem och är prylarna inte intressanta för dem så hoppas jag att de blir ännu bättre döstädare än vad jag anser att jag är och kommer att fortsätta vara tills den dagen då jag är mer död än i städartagen!