Jag finner en inre frid när jag slår mig ned i en kyrkbänk och mediterar. Det har inte ett dugg med religion att göra.
Jag tycker att kyrkor är vackra precis som jag finner att moskéer och synagogor och andra typer av tempel ger mig fin tid för egen kontemplation.
Som körsångare, när jag var yngre, har jag sjungit i diverse byggnader tillhörande olika trossamfund. Akustiken är ofta fantastisk och miljön invaggar i en sorts trygghet och värme som inte går att finna på så många andra platser i vår värld. Visserligen kan en avlägsen skog, en dåligt besökt paradisstrand eller en intensiv storstad stundtals erbjuda samma typ av känslor men det är ändå något särskilt med de där lokalerna som tillhör några andra – de som tror på det som förkunnas just där.
Jag tror på något mer än livet på jorden, jag kallar mig själv andlig, men i den fortsättning som följer på själva livet så finns ingen ”Gud”, ”Allah”, ”Buddha” eller liknande.
När deklarationen dimper ned i min mejlkorg kan jag dock tyvärr finna att min inre frid är värd att betala mer än tre tusen kronor för – till Svenska kyrkan. Varför jag inte redan sedan lång tid lämnat den kyrka som jag intvingades i vid min födsel är svårt att förklara. Kanske har det med att jag anser att religiösa byggnader har ett värde i att bevaras, jag vet inte.
Men varför då inte låta den så kallade kyrkoavgiften förändras och bli en summa pengar som jag själv kan förfoga över och placera precis där jag vill utan att för den del finna mig tvungen att betala ett tionde till någon obskyr frikyrka?
Jag tänker att det i Sverige, år 2021, borde vara förbjudet för föräldrar att göra sina telningar till medlemmar i ett samfund de själva inte fått välja. Först på myndighetsdagen borde barnet själv få möjlighet att välja
Kanske är det dags att på äldre dar göra slag i saken och lämna den kyrka som lystet vill ha mina pengar men som inte erbjuder mig något som jag verkligen tror på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar