30 juni 2019

Hjärnkirurger kan och ska inte göra potatismos!


Jag tror mig tillhöra en generation som fortsatt, trots att konstgjorda hamburgare tycks vara ”the shit”, trots rabiat veganism, trots klimatförändringar och trots en hel massa andra orsaker, tycker att det är ett utmärkt snabbmål att beställa en mosbricka med en varm korv.

Min generation är snart utdöd och lika utdöda tycks det perfekta potatismoset och den snabba måltiden vara. En grillad med bröd kan rädda en stressig eftermiddag undan ett blodsockerhaveri.

Att vara korvmojsägare kan inte vara någon dans på rosor och jag tänker att integrationen av nyanlända har havererat för jag misstänker att det är en och annan hjärnkirurg som kränger tunnbrödsrullar i stället för att han/hon tillåts ägna sig åt det vederbörande är utbildad för.

Med risk för att låta rasistisk påstår jag att hjärnkirurgerna i många korvkiosker inte har en aning om hur man gör ett riktigt potatismos! Under det senaste året har jag, när snabb matpåfyllnad tarvats, ätit några av mitt livs sämsta mos!

I många grillkiosker i allmänhet, och i närheten av t-banestationer i söderort i synnerhet, finns rena skräckexempel på stampad potatis som rörts med vatten och absolut inte kryddats, något som kräver den vidriga grillkryddeblandningen för att överhuvudtaget vara möjligt att inmundiga.

Skyltar en korvkiosk med, och gudarna ska veta att de är många som gör det, att de serverar ”hemlagat” mos så går jag vidare. Det har liksom gått så långt att jag föredrar pulvermos när magen skriker efter snabbt tillskott!

Nu ska som sagt inte en hjärnkirurg vispa mos utan vederbörandes välutbildade fingrar borde få ägna sig åt finlir i den högre skolan. Men till dess att detta sker så önskar jag att alla korvkioskägare tvingas lära sig att ett gott potatismos endast låter sig göras med kärlek, smör, gräddmjölk, salt, peppar och kanske ett par riv på järnet från en muskotnöt! Allt annat är ett hån!

På glassiga Strandvägen i huvudstaden, alldeles i närheten av Djurgårdsbron, finns sedan många år en snarast klassisk grillkiosk. Under de senaste åren svårt misshandlad av ett stort antal ägare som ägnat sig åt att ta ut ockerpriser. Dock har läget varit perfekt för en wurre med bröd efter en härlig långpromenad runt Djurgården.

I veckan kom det upp anslag på kiosken om att den snart omvandlas till ännu ett Thai-wokeri. Hur många thaikiosker behövs egentligen? När jag är på väg hemåt efter en vandringsdag är det inte en Pad Thai med miljövidriga jätteräkor á 115 spänn jag vill ha! Jag tror vi är många som önskar en korv med bröd för, låt oss säga, 20-lappen!

När jag googlar Strandvägskiosken finner jag att den just legat ute till ”salu.” Eller rättare sagt uthyrning till ny arrendetagare. Det är Stockholms stad som äger kiosken!?! Helt ärligt; Ska en stad äga kiosker? Och hur gick urvalet till när det beslutades att kiosken ska bli ett thai-hak?

I min värld borde snart thai-syltornas tid vara ute. Är det inte galet att äta hitflugna pullor från Asien men rata en korv gjord på svenskt kött?

Jag ska förstås njuta av svensk färskpotatis under några, förhoppningsvis, sköna sommarveckor men jag måste tillstå att jag redan nu suktar efter ”gammal” plugg att göra riktigt mos på, något som mången korvkioskanställd inte har en susning om hur man gör. Thai-wokarna har jag sedan länge tröttnat på!

16 juni 2019

Spår 26 på København H gör staden mindre wonderful!


Just hemkommen från Köpenhamn kan jag konstatera att staden och dess invånare verkligen är ”wonderful!”

Men det finns ett undantag – ett avgrundsdjupt mörker troligen inrättat av någon ”danskjävel” som i missriktat hat mot glada svenskar på besök beslutat att dessa ska drabbas av: Spår 26! Läs vidare så får du veta mera.

Jag gillar att resa med tåg och jag har försökt tänka att om en flygresa bara tar ca en timme så slår tåget ut flyget på sträckan. Jag tänker transfertider, säkerhetskontroller och noll tid till lugn och ro, en god bok eller rent av arbete gör att tåget vinner alla dagar i veckan.

När jag nu skulle besöka en av mina favoritstäder i världen, Köpenhamn, så var valet därför lätt. I Thunbergska tider som dessa så tänkte jag att det är upp till bevis när det gäller kortflygningarnas onödiga miljöpåverkan. Jag bokade biljetter i god tid och kunde därför unna mig första klass med X2000 tur och retur för under tusenlappen och då ingick även frukost i ena riktningen.

Tänk dig att du köper en X2000-biljett till Stockholm och att du, när du kliver av, finner dig stå på en av de nedlagda perrongerna vid Karlbergs f.d. pendeltågsstation. Tänk dig vidare att när du ska resa hem från huvudstaden och kliver in i centralhallen finner att det står att ditt tåg går från samma perrong, ca 15 minuters promenad bort. Skulle du inte smälla av? Jo, det skulle du! Precis så här är det i Köpenhamn!

När jag klev av på København H så funderade jag genast på var jag hade hamnat? Jo, på spår 26, spåret från helvetet beläget halvvägs ut i förorterna. Trots att jag har ett hyfsat lokalsinne och tror mig ”kunna” Köpenhamn så tog det en stund innan jag kunde fixa till lokalsinnet. Tack Tivoli för ert höga torn som syns lång väg.

Vid hemresan, när jag klev in på Köpenhamns centralstation fann jag att mitt tåg hem skulle avgå från samma, eländiga, spår 26. Skyltar kunde meddela att detta låg ca 15 minuters promenad från centralhallen.

Jag vet ju inte säkert men jag påstår att det var ganska många som aldrig hann med tåget, som avgick på sekunden i rätt tid. Har du bagage, är äldre, har småbarn osv. så är en 15 minuters promenad inte vad du förväntar dig när du glider in på stationen 10 minuter före avgång. Det är ju liksom finessen med tågresande att du inte behöver vara på plats timtals i förväg!

Från huvudentrén på Köpenhamns central ska du ned på en av de ”vanliga” perrongerna, gå densamma så långt som möjligt, ta dig upp för en trappa, korsa en hårt trafikerad gata och sedan ned för en trappa igen. Vips är du ute i den Köpenhamnska motsvarigheten till Hagalunds bangård. Där finns spår 26, perrongen som Gud glömde och som är som hämtad ur en sämre skräckfilm.

Naturligtvis är det fullständigt oacceptabelt och något förhandlande chefshuvud på SJ borde falla för hur är det möjligt att en förbindelse mellan två nordiska, mer än vackra, huvudstäder behandlas på detta sätt?

Till ändring sker kommer jag att revidera min tidsuppfattning om hur lång en flygresa max kan vara för att inte tåget ska vara ett alternativ. Hädanefter gäller minst 1 tim och 30 min för det gäller ju att ta med i beräkningen att 15 minuters promenad gånger två väntar till/från stationen när tåget når den destination som du trodde dig ha köpt biljett till eller ifrån!  

Tillägg:
Under min långweekend i Köpenhamn är det en fantastiskt positiv detalj jag kan konstatera. Jag har kanske sett 50 000 cyklister under dessa dagar men inte en enda medelålders man i spandexbrallor, cykelskor för tusentals kronor samt farthjälm! Alla cyklister i Köpenhamn stannar dessutom vid rödljus och en gående skulle aldrig få för sig att korsa en gata med mindre än att gubben är grön. Det var helt enkelt en härlig samsyn i den tättbefolkade och turisttäta, häftiga, huvudstaden.

Copenhagen är verkligen wonderful. Spår 26 är undantaget som bekräftar regeln!

7 juni 2019

46 år på samma jobb - ett ode till en kär kollega!


Häromdagen hade vi på min arbetsplats avtackning av en respekterad, och av de flesta mycket uppskattad, kollega. Hon går nu i pension efter osannolika 46 år hos samma arbetsgivare.

46 år! Sug på den! Hur många är det i Sverige som stannar ett helt yrkesliv hos samma företag? Jag tror inte att det kan handla om så värst många.

Själv är jag glad över och tacksam för att ha fått chansen att pröva vitt skilda yrken och arbetsuppgifter genom mitt yrkesliv. Samtidigt känner jag en slags vördnad inför min kollega som troget stannat kvar.

I med- och motgångar har hon sett kollegor passera, hon har upplevt chefer av alla de slag, allt från top of the notch till chefer som inte begripit att de inte varit lämpade som chefer.

Den kunskapslucka min kollega lämnar efter sig är inte irreparabel men det kommer att ta ett bra tag innan vi, hennes kollegor under de senaste åren, har lika bra koll på läget, regler och undantag från desamma som hon har när hon nu går ut i en tillvaro som en fri människa. Ja, jag avundas henne!

Vid avtackningsfikat var vi ett antal kollegor som deltog, mumsade tårta och såg till att vår kollega fick presenter som jag påstår föll i god jord.

Antalet kollegor var dock inte i den nivå som jag hade trott – något som förvånade. Än värre var att vår arbetsgivare inte sett till att någon av de högre cheferna, kanske någon av de allra högsta inom firman, fanns på plats. Riktigt bedrövligt!

Visserligen fanns vår närmaste chef på plats och höll ett fint tal till kollegan men jag tänker att det hade varit minst sagt klädsamt om någon ur den högsta ledningen hade bevärdigat henne med sin närvaro för som sagt; Hur många är det som stannar i 46 år på samma arbetsplats?

Har vi nått så långt nu så att medmänniskor och chefer inte längre bryr sig om kollegor och andra medmänniskor? Är arbetsbelastningen av sådan art att tid inte längre finns till att visa att vi bryr oss om? Vad får människor att bortprioritera mänskliga kontakter och hur tänker en högre chef när han/hon väljer att inte visa respekt och tacksamhet för ett livslångt medarbetarskap?

Kanske hade inte högsta ledningen informerats om den förestående avtackningen – jag vill gärna tro att detta är fallet, för alla andra förklaringar skulle falla platt för mig.

När jag en dag ska avsluta min gärning hos min arbetsgivare kommer jag i god tid att deklarera att jag betackar mig för alla tänkta former av avtackning. Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att uppfinna ickeexisterande ursäkter!

Till min kollega vill jag säga: Tusen tack för många års samarbete. Många gräl blev det men skratten var flera! Njut av livet som pensionär!

5 juni 2019

Varningstext i alkoholreklam - till vilken nytta?


I Sverige var alkoholreklam förbjuden från början av 1970-talet till 2003 om vi bortser från reklam för lättöl och alkoholfri öl. 2005 beslöt EU att tillåta reklamen igen och genast kom kompletterande lagstiftning i Sverige. Bland annat handlar detta om de varningstexter som måste finnas i all alkoholreklam. Liknande texter finns på tobakspaket men i fallet med tobaken är all reklam fortsatt förbjuden.

Det finns regler kring varningstexterna som t.ex. stipulerar vilket typsnitt det ska vara (Helvetica i fet stil) och vad som ska stå i texten, hur den ska vara placerad i varningsrutan osv. in absurdum.

Jag undrar hur många det är som i dag ens bemödar sig om att del av det varningarna påstår? Finns det några hyfsat nya undersökningar som bestämt kan påvisa att antalet missbrukare minskat p.g.a. dessa varnande ord?

Reklam för produkter som lättöl och alkoholfri öl är befriade från varningstexttvånget.

Att sitta på tunnelbanan och se reklam för ett av Sveriges mest säljande ölmärken för naturligtvis tanken till starkölsvarianten för de allra flesta. Det är absolut inget fel på många av dagens alkoholfria ölsorter men hur många reflekterar ens över att det står ”Alkoholfri öl” i annonstexten?

Jag tror inte för ett ögonblick att varningstexter, i alla fall när det gäller alkoholprodukter, spelar någon som helst roll. I fallet med tobaken har ju varningstexterna nu fått ett komplement med ganska otäcka bilder. Dessa bilder kan kanske ha en effekt på den unga människa som står i begrepp att tända sin första cigg men för en inbiten rökare? Nja…

Nu är jag absolut ingen förespråkare av en återgång till tiden då alkoholreklam var helt förbjuden, tvärtom! Jag vill gärna få kännedom om nya märken, druvsorter mm.

Jag ifrågasätter däremot nyttan med det omfattande regelverket kring hur varningsrutan vid reklam för en vinflaska måste se ut.

Om varningstexten alls gör nytta och därmed borde vara kvar så borde typsnitt, placering etc. släppas fritt. 

Jag skulle kunna sträcka mig till att storleken på varningstexten ska fortsätta att uppta minst 20% av annonsytan – men bara om det bevisligen kan konstateras att varningarna har någon som helst effekt på folkhälsan. I annat fall är lagstiftningen kring varningstexter av sådan art att den borde skrotas.

Jag begriper att en bild på glada människor med vinglas i händerna runt ett middagsbord inte är okej i reklamsammanhang men en bild på en produkt, dess innehåll och pris rakt upp och ned borde knappast kunna leda till ett svårt missbruk för den som inte är i riskzonen. Med den restriktiva reklamlagstiftningen borde vi i så fall inte ha särskilt många missbrukare i vårt land och jag tror inte att missbruket skulle öka för att en text, som ingen ändå läser, tillåts försvinna.

Absurd variant på lagstiftning: I USA är alkoholreklam tillåten – men bara om 70% av de tilltänkta mottagarna/läsarna kan antas vara mer än 21 år gamla. Det tycker jag säger en hel del om hur ängsligt ämnet tycks vara för vem kan garantera att annonsören håller sig inom lagstiftningen då?