46 år på samma jobb - ett ode till en kär kollega!

Häromdagen hade vi på min arbetsplats avtackning av en respekterad, och av de flesta mycket uppskattad, kollega. Hon går nu i pension efter osannolika 46 år hos samma arbetsgivare.

46 år! Sug på den! Hur många är det i Sverige som stannar ett helt yrkesliv hos samma företag? Jag tror inte att det kan handla om så värst många.

Själv är jag glad över och tacksam för att ha fått chansen att pröva vitt skilda yrken och arbetsuppgifter genom mitt yrkesliv. Samtidigt känner jag en slags vördnad inför min kollega som troget stannat kvar.

I med- och motgångar har hon sett kollegor passera, hon har upplevt chefer av alla de slag, allt från top of the notch till chefer som inte begripit att de inte varit lämpade som chefer.

Den kunskapslucka min kollega lämnar efter sig är inte irreparabel men det kommer att ta ett bra tag innan vi, hennes kollegor under de senaste åren, har lika bra koll på läget, regler och undantag från desamma som hon har när hon nu går ut i en tillvaro som en fri människa. Ja, jag avundas henne!

Vid avtackningsfikat var vi ett antal kollegor som deltog, mumsade tårta och såg till att vår kollega fick presenter som jag påstår föll i god jord.

Antalet kollegor var dock inte i den nivå som jag hade trott – något som förvånade. Än värre var att vår arbetsgivare inte sett till att någon av de högre cheferna, kanske någon av de allra högsta inom firman, fanns på plats. Riktigt bedrövligt!

Visserligen fanns vår närmaste chef på plats och höll ett fint tal till kollegan men jag tänker att det hade varit minst sagt klädsamt om någon ur den högsta ledningen hade bevärdigat henne med sin närvaro för som sagt; Hur många är det som stannar i 46 år på samma arbetsplats?

Har vi nått så långt nu så att medmänniskor och chefer inte längre bryr sig om kollegor och andra medmänniskor? Är arbetsbelastningen av sådan art att tid inte längre finns till att visa att vi bryr oss om? Vad får människor att bortprioritera mänskliga kontakter och hur tänker en högre chef när han/hon väljer att inte visa respekt och tacksamhet för ett livslångt medarbetarskap?

Kanske hade inte högsta ledningen informerats om den förestående avtackningen – jag vill gärna tro att detta är fallet, för alla andra förklaringar skulle falla platt för mig.

När jag en dag ska avsluta min gärning hos min arbetsgivare kommer jag i god tid att deklarera att jag betackar mig för alla tänkta former av avtackning. Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att uppfinna ickeexisterande ursäkter!

Till min kollega vill jag säga: Tusen tack för många års samarbete. Många gräl blev det men skratten var flera! Njut av livet som pensionär!