Hjärnkirurger kan och ska inte göra potatismos!

Jag tror mig tillhöra en generation som fortsatt, trots att konstgjorda hamburgare tycks vara ”the shit”, trots rabiat veganism, trots klimatförändringar och trots en hel massa andra orsaker, tycker att det är ett utmärkt snabbmål att beställa en mosbricka med en varm korv.

Min generation är snart utdöd och lika utdöda tycks det perfekta potatismoset och den snabba måltiden vara. En grillad med bröd kan rädda en stressig eftermiddag undan ett blodsockerhaveri.

Att vara korvmojsägare kan inte vara någon dans på rosor och jag tänker att integrationen av nyanlända har havererat för jag misstänker att det är en och annan hjärnkirurg som kränger tunnbrödsrullar i stället för att han/hon tillåts ägna sig åt det vederbörande är utbildad för.

Med risk för att låta rasistisk påstår jag att hjärnkirurgerna i många korvkiosker inte har en aning om hur man gör ett riktigt potatismos! Under det senaste året har jag, när snabb matpåfyllnad tarvats, ätit några av mitt livs sämsta mos!

I många grillkiosker i allmänhet, och i närheten av t-banestationer i söderort i synnerhet, finns rena skräckexempel på stampad potatis som rörts med vatten och absolut inte kryddats, något som kräver den vidriga grillkryddeblandningen för att överhuvudtaget vara möjligt att inmundiga.

Skyltar en korvkiosk med, och gudarna ska veta att de är många som gör det, att de serverar ”hemlagat” mos så går jag vidare. Det har liksom gått så långt att jag föredrar pulvermos när magen skriker efter snabbt tillskott!

Nu ska som sagt inte en hjärnkirurg vispa mos utan vederbörandes välutbildade fingrar borde få ägna sig åt finlir i den högre skolan. Men till dess att detta sker så önskar jag att alla korvkioskägare tvingas lära sig att ett gott potatismos endast låter sig göras med kärlek, smör, gräddmjölk, salt, peppar och kanske ett par riv på järnet från en muskotnöt! Allt annat är ett hån!

På glassiga Strandvägen i huvudstaden, alldeles i närheten av Djurgårdsbron, finns sedan många år en snarast klassisk grillkiosk. Under de senaste åren svårt misshandlad av ett stort antal ägare som ägnat sig åt att ta ut ockerpriser. Dock har läget varit perfekt för en wurre med bröd efter en härlig långpromenad runt Djurgården.

I veckan kom det upp anslag på kiosken om att den snart omvandlas till ännu ett Thai-wokeri. Hur många thaikiosker behövs egentligen? När jag är på väg hemåt efter en vandringsdag är det inte en Pad Thai med miljövidriga jätteräkor á 115 spänn jag vill ha! Jag tror vi är många som önskar en korv med bröd för, låt oss säga, 20-lappen!

När jag googlar Strandvägskiosken finner jag att den just legat ute till ”salu.” Eller rättare sagt uthyrning till ny arrendetagare. Det är Stockholms stad som äger kiosken!?! Helt ärligt; Ska en stad äga kiosker? Och hur gick urvalet till när det beslutades att kiosken ska bli ett thai-hak?

I min värld borde snart thai-syltornas tid vara ute. Är det inte galet att äta hitflugna pullor från Asien men rata en korv gjord på svenskt kött?

Jag ska förstås njuta av svensk färskpotatis under några, förhoppningsvis, sköna sommarveckor men jag måste tillstå att jag redan nu suktar efter ”gammal” plugg att göra riktigt mos på, något som mången korvkioskanställd inte har en susning om hur man gör. Thai-wokarna har jag sedan länge tröttnat på!