12 oktober 2019

SAS stavar rätt men ändå så fel med tanke på reklamens mottagare


När jag gick på högstadiet, det är mycket lång tid sedan, hade jag en klasskompis som totalsnöade in på ”Stjärnornas Krig”, filmen som hade premiär 1977 i USA. Som jag minns det såg min klasskompis filmen ungefär 14 gånger den första månaden den visades i Sverige.

Sedan dess pratade min klasskamrat amerikansk engelska på alla engelsklektioner, något som inte alls föll i god jord hos vår åldrade engelsklärarinna som ville att vi alla skulle tala ”proper English.” 
Min skolkompis blev totalsågad när betygen skulle delges vid läsårets slut.

Här ska jag villigt erkänna att jag själv pratar amerikansk engelska men att detta inte har ett enda dugg att göra med någon slags filmromantik utan helt och hållet handlar om att jag har vänner som bor i USA, som jag besöker så ofta jag kan.

En av de största mediesajterna för affärsresenärer heter Business Traveller. Sajten grundades i Storbritannien 1976 men vänder sig i dag till hela världens affärsresenärer. När jag surfar får jag ofta upp popup-reklam från SAS, nu senast med texten ”Travelers explore Asia.” Någon som reagerar på skillnaden?

Jag blev nyfiken och beslöt mig att undersöka skillnaden mellan en ”traveler” och en ”traveller.” Denna skillnad fick jag nämligen inte veta något om av min BBC-talande lärarinna.

Det visar sig att ”traveler” är amerikansk engelska och att stavningen av ordet ska avgöras av vilken den tänkta publiken är, amerikanskengelsk-talande eller engelskengelsk-talande.

Detsamma gäller t.ex. orden color/colour och flavor/flavour där den kortare versionen används av (lata?) amerikaner.

Åter till SAS: Företaget anser alltså att de med sina reklamslogans riktar sig till någon annan än till oss som bor i Europa.

Jag har svårt att tro att flygbolaget har för avsikt att locka amerikaner att flyga med företaget när dessa tänker sig en resa till någon asiatisk destination. Samtidigt börjar jag få puls över tilltaget att slänga sig med ett språk som inte hör hemma i en svensk kontext, än mindre brittisk!

Kanske är en av de PR-ansvariga på SAS en, numera åldrande, forntida klasskamrat till mig. Eller så handlar det om att reklamskribenterna snöat in på en speciell språklig hantering efter att ha sett för många amerikanska filmer, vad vet jag?

Hur som helst så kommer jag även fortsättningsvis att skriva ”traveller” när jag behöver använda ordet i skriven text.

11 oktober 2019

Spanska skolelever lär sig genom nyhetsläsning!


På min arbetsplats finns ett kök och i detta kök finns en TV. Varje morgon samlas ett gäng kollegor framför TV:n och tittar på nyheterna i TV4, d.v.s. de spenderar ca 30 min framför kanalen som då visar 20 min reklam!

Jag hämtar mitt morgonfika och tar med det till mitt rum. Jag har liksom angelägnare saker att göra än att kolla på reklamfilmer!

Många av mina kollegor anser dessutom, när det gäller nyheter, att ”står det inte i Aftonbladet så har det inte hänt!”
Jag skulle aldrig drömma om att läsa just den tidningen.

Vad jag vill säga är att jag anser att fördumningen i samhället har ökat i takt med att ”likes” gjort detsamma.

Som självpåtagen nyhetsnörd läser jag mycket nyheter på nätet och tror mig veta mer än vad genomsnittssvensken gör om tillståndet i världen.

Jag blir därför glad när jag läser i den spanska dagstidningen La Vanguardia att Malagas journalistklubb, La Asociación de la Prensa de Málaga, för andra året i rad sjösätter ett projekt som kallas ”La prensa en mi mochila”, på svenska ungefär ”Pressen i min ryggsäck.”

I samarbete med bland annat banken Caixa Bank och flera dagstidningar i Andalusien går projektet ut på att få skolbarn att ta del av media i allmänhet och tidningsnyheter i synnerhet.

I år deltar 12 skolor, varav flera i utsatta områden, i projektet där mer än tusen elever, deras lärare och deras familjer involveras.

Barnen får t.ex. lära sig att kritiskt granska nyhetsrapporteringen, undersöka källor, språklig hantering och får på kuppen själva bättre skriv- och läskunskaper.

Det är möjligt att vi kanske har något liknande i Sverige men jag har i alla fall inte hört talas om detta.

Jag tycker att initiativet av journalistklubben i Malaga är lysande och, inte så stilla, tänker jag att de deltagande barnen kommer att växa upp till något annat än sådana som hellre kollar reklam-TV och blint tror på tröttsamma tabloider.

Det spanska projektet är bara inne på sitt andra år men redan nu har antalet deltagande elever fördubblats sedan det hela började ifjol. Bravo!

6 oktober 2019

SJ:s "tyst avdelning" är helt felplacerad!


Jag brukar välja första klass när jag reser med tåg.

Det handlar om att jag vill ha lugn och ro och kunna koppla av under en skön tågresa. Helst njuter jag av färden genom att bara studera det som svischar förbi utanför fönstret. Vid längre resor kan denna vana avbrytas av ett klurigt korsord eller en stunds slumrande.

Vid framkomsten till min destination för dagen brukar jag vara en harmonisk, glad och avkopplad man redo att ta mig an vad det nu månde vara som står på agendan.

Häromdagen var det åter dags för en tågresa. Fann till min besvikelse, när jag skulle boka biljetterna några dagar i förväg, att första klass redan var slutsåld. Kanske är det fler än jag som uppskattar skillnaden i komfort som ofta är mer än prisvärd då prisskillnaden många gånger är mycket rimlig.

Vad göra? Jag var tvungen att resa med det tänkta tåget och beslöt mig för att välja ”tyst avdelning” i andra klass, där det som tur var fanns platser kvar.

”Tyst avdelning” ombord på X2000 visade sig vara en ren skräckupplevelse som troligen är SJ’s absolut sämsta produktplacering!

Avdelningen är placerad i vagnen närmast bistron. Detta innebär att det är ett konstant spring genom den del av tåget som skall vara inte bara tyst utan framförallt lugn. 

Placeringen vid bistron gör också att den tysta avdelningens toalett används oavbrutet. Det är inte bara passagerarna i den egna vagnen som frekventerar densamma utan förstås alla de som är på väg till eller ifrån bistron.

Att vila en stund visade sig vara helt omöjligt.

SJ borde snarast tänka om när det gäller den tysta avdelningen. Den borde placeras i änden av tåget, i vagn 6 eller 7 beroende på sträcka. Inget spring skulle ske och toaletten är i andra änden av vagnen.

Det skulle ge oss som önskar avkoppling, nedkoppling och hyfsad tystnad under tågresan en betydligt bättre möjlighet att komma nöjda fram till våra destinationer.

22 september 2019

Går Thomas Cook i konkurs fäller jag en tår men sörjer inte!


Inom ett dygn kommer vi att veta om en av världens största konkurser inom resebranschen är ett faktum.

Thomas Cook, där svenska arrangören Ving, danska Spies, finska Tjäreborg och kryssningssäljaren Globetrotter ingår, står inför sin största kris någonsin.

Som anställd vid Spies under början av 1980-talet, under Simon Spies ledning, var Ving-anställda min värsta fiende. Vi hälsade aldrig på varandra när vi möttes på Palmas flygplats för att ta emot resenärer som kom med Scanair- och Conairflighter.

Scanair blev Premiair som blev Thomas Cook Scandinavia. Än i dag är det många av mina dåtida kollegor som flyger för Thomas Cook. Jag känner för dessa trogna medarbetare och tycker att det skulle vara förfärligt om all deras kunskap och erfarenhet från och med i morgon skulle visa sig vara betydelselös.

Samtidigt tänker jag, ganska så illasinnat, att det vore skönt om koncernen fick somna in.

Som charterresenär hos Ving har jag haft det fantastiskt. När allt fungerar som tänkt så har det varit toppen. Det är när något går snett som det visar sig att Thomas Cook Scandinavia och Ving genom åren lämnat en hel del att önska.

Flygbolaget anser att dansk lag står över EU´s dito och vid reklamationer har flygbolaget endast erbjudit en struntsumma i ersättning till misshandlade passagerare, något jag bloggat om tidigare och som Allmänna Reklamationsnämnden flera gånger påtalat.

Är sagan Thomas Cook över i morgon vid den här tiden så lär det bli betydligt dyrare för semestrande skandinaver som söker efter paradis. Åtminstone till en ny koncern visar sig ha kapacitet att möta TUI på marknaden.

Det är dramatik på hög nivå det som nu sker. Många solsugna svenskars vintersemester kan, om bara några timmar, visa sig vara spolierade.

Att som Ving´s kommunikationschef Fredrik Henriksson försöka lugna svenska resenärer, som han gör till SR Ekot, genom att säga att resegarantin gäller är knappast någon tröst för de som redan bokat och sett fram emot sköna dagar på en paradisstrand. Att hitta en ny resa lär knappast bli lätt för dessa resenärer och hur lång tid det tar innan dessa kan få ut sina pengar vid en eventuell konkurs vet väl ingen?

Det som en gång var så bra har misskötts in absurdum. Somnar Ving, Globetrotter, Spies och Tjäreborg i morgon kommer jag att fälla en tår. Mest för Spies och Tjäreborg, vars krig på 60-, 70- och början av 80-talet var på lika villkor men där vi som arbetade ändå hälsade på varandra.

Jag kommer dock inte att sörja särskilt länge om konkursen är ett faktum. Thomas Cook har sedan länge förbrukat allt mitt förtroende.

20 september 2019

Om en naiv festfixare då och ett ifrågasatt firande i dag


Jag har tidigare berättat att jag under vintern 1986-1987 var en pionjär då jag, tillsammans med två kvinnliga kollegor, kom till Fuerteventura, ön som då var helt okänd för de flesta svenskar, för att arbeta som reseledare och introducera ön för solsugna svenskar.

Under säsongen kom den ena kändisen efter den andra till ön. Kanske handlade det om att fly undan och att de bara ville vara sig själva för en stund, jag vill gärna tro det, men det handlade också om ett slags underbar naivitet.

En i dagarna omtalad festfixare satt en dag på främsta raden i transferbussen på väg från flygplatsen utanför Puerto del Rosario på väg till paradisstränderna på Jandía-halvön, stränder som inte slås av mer än några få på den karibiska ön Aruba. Han torde då ha varit 33 år.

Festfixaren, klädd i halmhatt modell den som nu syns i media, böjde sig fram till reseledaren under transfern och undrade intresserat: ”Vilka gay-ställen kan du rekommendera?”

Jag måste erkänna att jag hade mer än svårt att behålla fattningen. Fuerteventura då var en ö där det byggdes nya hotell i parti och minut men där uteställen fortsatt lyste med sin frånvaro. I vår södra del av ön fanns ett, säger ett, diskotek där det, med en helvetes massa tur, kanske befann sig 12 personer en sen kväll. Övriga turister på ”vår” halv-ö bestod av äldre tyskar som mest var intresserade av att bygga bunkrar på stranden och lalla omkring näck. En nära släkting konstaterade, när hon var på besök, fnysande att ”här är ju bara gubbar med kläpp.”
Mitt svar till festfixaren minns jag inte vad det blev men jag förstod att han blev mäkta besviken!

I ungefär samma veva kom en av Sveriges mest kända sångerskor/kompositörer på semester tillsammans med sin dåvarande kärlek. Sångerskan hade i förväg kontaktat oss och bett om att få ett rum så långt bort från svenska turister som möjligt, något vi fixade. De hade en, såvitt jag vet, underbar semester och hade, p.g.a. sin förälskelse ingen anledning att efterfråga gay-ställen. De var uppfyllda av varandra!

Vi lär oss alla en helvetes massa under livet och jag tror att vintern 86/87 blev en lärdom för mig, en festfixare, en sångerska och en hel massa andra som tillbringade dagar på ”ön som Gud glömde”, en intern beteckning som vi reseledare använde oss av.

F.ö. kan jag ju inte säga med säkerhet men visst luktar det muta om en i dagarna omtalad 60-årsfest i Tel Aviv?

15 september 2019

Måtte Wolodarski ha fel om elsparkcyklarna


I dagens DN skriver chefredaktör Peter Wolodarski en krönika med rubriken ”Sluta hata elsparkcykeln, den är här för att stanna.”

Jag hoppas innerligt att Peter har fel!

I den stadsdel där jag bor, och som ligger utanför tullarna, finns mängder med elsparkcyklar slängda i buskage, lämnade mitt på gångvägar och åkandes med dårar bakom styret trots att cyklarna påstås ha en begränsning i användandet utanför innerstan.

Wolodarski försöker i sin krönika leda i bevis att tiden då alla äger det de någon gång behöver är förbi. Visst, det är skrämmande att en personbil bara används 4 % av tiden och står parkerad övrig tid.

Men att därifrån dra slutsatsen att vi alla borde ha grannsamverkan om verktygslådor, idka klädbyten med varandra och byta sängar med grannen är att dra det hela för långt.

När Peter exemplifierar med det svenska fenomenet med en gemensam tvättstuga så inser jag att han verkligen är ute och (spark-) cyklar.

Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att alla som bor i fastigheter med gemensam tvättstuga någon gång fått fullständigt spader när de klivit in för att tvätta. Det handlar inte bara om ludd i tumlaren utan om att vi människor faktiskt är diametralt olika och värdesätter olika saker. En del gillar att lämna en snygg tvättstuga efter sig medan andra inte en för ett ögonblick kontrollerar att de lämnar efter sig ett gemensamt utrymme i hyfsat skick.

Även om jag sällan har användning för en skiftnyckel så har jag en sådan i min alldeles egna verktygslåda. Jag skulle inte för ett ögonblick lita på att det alltid fanns en fungerande sådan i ett husgemensamt verktygssortiment. Kan folk lämna en tvättstuga i upplösningstillstånd så torde en trasig eller frånvarande skiftnyckel bara vara toppen på det isberg som skulle kunna driva mig till en sluten avdelning med rum som har madrasserade väggar.

Jag hoppas att framtiden kommer att visa att Wolodarski hade fel och att elsparkcyklarna bara visar sig vara ännu en kortlivad nyck.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att ”hata” de så kallade fordonen och, när de inte ligger slängda på olämpliga platser, deras på många sätt rubbat oansvariga förare och ägare!

Alla borde säga "No" till "Yes" - men effektiva alternativ saknas


Trots en hyfsat ansenlig mängd med levnadsår bakom mig så kan jag konstatera att jag aldrig bott i en bostad där det funnits diskmaskin. Jag har sedan jag blev vuxen och flyttade hemifrån aldrig känt något behov och finner det ganska terapeutiskt avslappnande att handjaga disken.

Har jag haft middagsgäster så står jag vid diskbänken på nattkröken för det skulle aldrig falla mig att lämna staplad disk på diskbänken till en annan dag. Det har heller aldrig hänt – kalla mig gärna präktig.

Det har nu gått fyra år sedan Svanenmärkningen försvann från rikets mest säljande handdiskmedel, Yes.  EU skärpte klassificeringen av vissa tensider som finns i kemiska produkter. Tillverkaren Procter & Gamble hade tidigare fått Svanenmärkningen för att de skulle få tid att finna ersättare till de miljövidriga tensiderna. Detta gjorde aldrig företaget och Svanenmärket drogs därför tillbaka.

I dag bär Yes-flaskorna den obligatoriska varningstexten: ”Varning. Orsakar allvarlig ögonirritation. Skadliga långtidseffekter på vattenlevande organismer.”

I Greta-tider är det inte okej att vi allesammans, även jag, fortsätter att köpa diskmedlet som skadar oss själva och vår omvärld.

Men!

Trots att mänskligheten på allvar funderar på att försöka sig på en bosättning på Mars så tycks det, anno 2019, vara helt omöjligt för tillverkare av diskmedel att finna fram till produkter som diskar rent, i alla fall lika rent som Yes.

Jag har ägnat en del tid under det senaste året åt att testa alternativ som står till buds. Att få en lasagne-form skinande ren lyckas inte med mindre än att Yes-flaskan får komma till nåder.

Andra diskmedel är antingen så parfymerade att även en icke-astmatiker kan få problem med luftvägarna eller så är diskmedlen så ekologiska, biologiska och ”naturliga” så att absolut ingen som helst skillnad går att se mellan en odiskad och en diskad tallrik.

Jag tänker att regeringen borde satsa forskningspengar på området och det borde samtidigt ligga i diskmedelsproducenternas intresse att få fram naturvänliga produkter som gör det de borde, nämligen diska rent!

Så länge det nuvarande innehållet i Yes gör att flaskan stoltserar med texten ”Sveriges mest sålda diskmedel” så är det bara att inse att vi har långt kvar i kampen om en framtida bättre miljö!

6 september 2019

SIM-kort borde vara obligatoriska att registrera!


Som den nyhetsnörd jag är så gör jag svep runt klotet några gånger varje vecka. Jag tror mig kunna påstå att jag får veta mer än en vanlig svensk nyhetskonsument någonsin får veta.

Kanske beror det på att mitt nyhetsvärderande är på en högre nivå än våra egna nyhetsredaktioners eller så beror det på någon slags obegriplig omsorg från ”de våra” att vi inte ska matas med precis allt. Samtidigt ifrågasätter jag att det är svenska nyhetsredaktioner som ska avgöra detta och inte vi som verkligen veta så mycket som möjligt eller åtminstone själva få avgöra vad som är intressant.

The Citizen, en tidning som utges i Tanzania, skriver att ett nytt lagförslag lagts fram för parlamentet som handlar om att ingen i landet ska få ha ett oregistrerat SIM-kort till någon mobiltelefon.

Förvisso framgår det inte av rapporteringen vad anledningen är men den som har en ”hemlig” mobil ska riskera motsvarande 12 000 kronor (ohyggligt mycket för en tanzanier) i böter eller minst ett år i fängelse.

Jag tänker genast; Något liknande borde införas i Sverige! Kriminella, som numera tycks skjuta, spränga och bränna i en ständigt ökande omfattning torde vara frekventa användare av oregistrerade SIM-kort i mobiler där samtal och mess kan ske utan att någon vet vem som ringt eller messat.

Integritetsivrare lär inte hålla med mig men jag anser att kan en ganska enkel lagändring göra att flera oskyldiga får leva långa liv samtidigt som kriminella får sin tillvaro en smula mer komplicerad så vore mycket vunnet samtidigt som tryggheten i samhället skulle öka!

19 augusti 2019

Enn Kokk död - Chansen till vinst i Melodikrysset ökar!


Jag har aldrig haft någon som helst relation till Enn Kokk - mer än en.
Den socialdemokratiske partimedarbetaren, tillika Birgitta Dahls make, har gått bort läser jag i media. Han blev 82 år.

För mig var han en nagel i ögat!

Varje lördag, i stort sett varje lördag i alla fall, strax efter lunch, avslöjade han, på sin blogg, facit till veckans Melodikrysset.

Under flera år var jag en trogen lösare av krysset. Jag tycker att frågesport i allmänhet och musikfrågesport i synnerhet är kul.

Jag sätter min heder i att inte fuska utan försöker lösa frågeställningarna på egen hand.

Så fungerar det inte längre.

I takt med att social media utvecklats och att googlandet i parti och minut anses vara okej så är det inte längre givet att alla som kunskapstävlar gör detta på lika villkor.

En liten sökning, en tjuvtitt på grannen eller hundvalpsliknande, vädjande, ögon får folk i min närhet att avslöja svar på klurigheter som vore det alldeles naturligt. Jag hatar det!

Melodikryssets programledare och krysskapare Anders Eldeman ställer ibland hyfsat långsökta frågor som kan vara svåra att googla fram svaret till. Den som helt på egen hand klarar av dessa frågor brukar kunna känna en viss stolthet i dessa lägen. Om det inte vore för Enn Kokk!

Jag tror att det är många som på lördag kommer att ha svårt att lösa Melodikrysset. Det är många som förgäves kommer att kolla Enn Kokks blogg på jakt efter svaret till just den där svåraste av frågor.

Kanske är det nu det är dags för mig att kliva på lördagsförmiddagarnas musiktävling igen? 

Det lär hur som helst vara färre som skickar in rätt lösning och den mikroskopiska vinstchansen blir någon promilles procent högre!

4 augusti 2019

Kroatiska turist-ön Hvar bjuder på annorlunda gastronomi


Med viss regelbundenhet får vi via media ta del av minst sagt annorlunda mänsklig föda. Det handlar ofta om den, i mitt tycke barbariska och kväljningsframkallande, asiatiska vanan att käka hund, något som tyvärr fortsatt är vanligt i länder som Kina, Korea och Vietnam.

På andra ställen käkas det orm och så sent som 2016 var det ett antal livsmedelshandlare i Sverige som importerade skallerorm-kött som rekommenderades till trevliga grillkvällar i goda vänners lag.

Bryssel är europeiskt centrum för ”bush meat”, där t ex apkött i vissa kretsar räknas som en delikatess (förutom att vanan att äta just ”bush meat” anses vara en källa till Ebola-utbrott).

I övrigt trodde jag att EU var förskonat från traditionen att äta det jag i alla fall inte skulle kunna tänka mig. Så fel jag hade!

Kroatien har på senare år seglat upp som ett favoritresmål för semesterhungrande svenskar. Jag har själv aldrig besökt landet men har förstått på vänner och bekanta att landet är något alldeles extra. Som sagt; Alldeles extra! Särskilt för hungrande!

På populära turist-ön Hvar, sydväst om Split, inleds i morgon matfestivalen Puhijada. Festivalen pågår under hela veckan och kulminerar på lördag 10 aug.

Matfestivalen är en mångårig tradition och när jag finner en artikel i den engelskspråkiga nyhetssajten Total Croatia News så tror jag först att vad jag ser och läser är något slags bisarrt skämt.

Under veckan som kommer mumsar kroaterna och ditresta turister, de som tycker att Kroatien är något alldeles extra, på släktingar till vår egen hasselmus.

Gnagarna det handlar om tillhör familjen sovmöss, har pepparkornsstora ögon och påminner om små ekorrar då de sitter på bakbenen när de äter, hållandes sin föda i framtassarna. När man ser en bild på en hasselmus är det svårt att inte tycka att den är söt.

Mindre söta är bilderna i nyhetsartikeln där flådda och utfläkta sovmöss ligger på stora grillar. I reportaget får vi veta att det inte är så mycket kött på en enskild individ utan att en vuxen kan räkna med att behöva äta fem stycken för att bli hyfsat mätt.

Tack, men nej tack! Jag avstår gärna och jag har nu fått ett nytt sätt att tolka alla de som tindrande tycker sig få något extra på Kroatiensemestern.

3 augusti 2019

Frågesporten som slår "Fråga doktorn" alla dagar i veckan!


Jag har fått tre nya favoriter: Astrid Nylander Almaas, Elisabeth Holmboe Eggen och Wasim Zahid. Vet du inte vilka de är?

Jag tror inte att det är nödvändigt att vara hypokondriker för att vara en sådan som googlar minsta lilla rosslighet, utslag eller svettning.

I ”Fråga doktorn” i SVT har de senaste säsongerna innehållit ett ständigt tjat om att vi alla bör ägna oss åt egenvård innan vi vågar oss på att kontakta sjukvården. Programmet har också rekommenderat stödstrumpor fler gånger än det finns hälsoproblem! Jag tänker: Hur många är det som väntar för länge för att det ska vara hälsosamt innan kontakt tas med vården?

Samtidigt vet jag, och många andra, att den svenska sjukvården, som under många årtionden var om inte oklanderlig så i alla fall nästintill nu tycks närma sig ett avgrundsdjupt stup. Ättestupan känns närmare än vad den gjort på många år.

I Norge heter TV-serien från NRK ”Hvad feiler det deg?” och just nu går andra säsongen i SVT under namnet ”Diagnoskampen.” I tider då långfilmstitlar inte längre översätts så undrar jag hur många de är som förtjänar sitt levebröd på att uppfinna hjulet igen, dvs hitta på käcka svensk namn på tv-serier?

Astrid, Elisabeth och Wasim är alla läkare som i varje avsnitt av ”Hvad feiler det deg?” möter ett lag glada amatörer. Amatörerna får googla precis hur mycket som helst medan läkarna måste luta sig emot sina egna kunskaper och erfarenheter.

Amatörer och läkare får möta ett antal riktiga patienter och på starkt begränsad tid ska de komma fram till vad patienten lider av.

Som hälsogooglande, men alls icke hypokondriker, tycker jag att programmet är en höjdare, särskilt de gånger då jag själv, utan dator, kan gissa mig till vad patienterna lider av. Ja, det händer faktiskt, särskilt under första säsongen av programmet.

I den nuvarande, andra, säsongen har svårighetsgraden skruvats upp en del tycker jag men programmet är fortsatt mer än sevärt även om jag under det senaste avsnittet började svikta i mitt gillande.

I avsnittet framträdde en kvinna som visade sig lida av ”Systemisk skleros”, sjukdomen som Gunhild Stordalen, den norska hotellmagnaten Petters hustru, givit ett ansikte.
Sjukdomen leder, förr eller senare, oftast förr, till döden då det mesta i kroppen förvandlas till bindväv och ”förstenar” kroppsorgan.

Experimentell stamcellsbehandling, som man kan dö av, finns att tillgå och vi har i media kunnat följa familjen Stordalens kamp genom denna svåra behandling.

Nu framgår det inte alls att kvinnan i ”Hvad feiler det deg?” inte ges möjlighet att delta i samma typ av experiment så det kanske bara är jag som kände ett sorgset sting i hjärtat och trodde mig se en hel del dödsångest i kvinnans, som visserligen frivilligt deltog i tv-programmet, ögon.

Tillbaka till Astrid, Elisabeth och Wasim: Jag är så imponerad av deras snabbt framplockade kunskaper i de mest skilda patientärenden. De korta, snabba frågor de smattrar ur sig för att ringa in vad problemen beror på gör att jag skulle önska att någon av dem var min husläkare.

Att dra sig för att slå en signal till husläkarmottagningen, tack för det ”Fråga doktorn”, när något inte känns som det borde och efter att ha tilltvingat sig en läkartid för att där och stundtals bli idiotförklarad av en AT-läkare som inte läst på tillräckligt bra är helt enkelt inte tillräckligt.

Om vårdvalet innebar att jag kunnde få en husläkare i Oslo skulle Elisabeth Holmboe Eggen vara mitt första val, även om jag läste någonstans att hon är specialist i barnmedicin. Hennes kunskaper, och ivrighet att finna svar, är imponerande och hon borde vara en inspiration för Sveriges samlade läkarkår!

1 augusti 2019

Västeråsgurka i tvättmaskin får mig att ifrågasätta varumärket ICA - i sin helhet!


Ibland funderar jag på om vegetarianer och veganer är jordiska eller rent av konspiratoriskt lagda inkräktare på vår vackra planet?

Ödlorna i den kultförklarade science fiction-serien ”V” käkade förvisso levande marsvin till frukost men någonstans undrar jag om inte seriens manusförfattare egentligen tänkte sig att de skulle mumsa på Västeråsgurkor?

När en tidning publicerar en debattartikel eller insändare så brukar de flesta publikationer påpeka att innehållet i dessa texter är helt och hållet skribenternas egna och ska på intet sätt misstolkas som representativa för tidningens åsikter i stort.

ICA Kvantum har en gratistidning som heter ”Månadens skörd.” Tidningen påstår sig vilja ”inspirera” om säsongens grönsaker. Jag har tidigare gett mig på denna osedvanligt märkliga månadstidning i min blogg och nu är det sannerligen dags igen!

Vi är mitt uppe i skördetider men en sväng in på grönsaksavdelningen ger ingen som helst köplust. En gurka betingade i dag, i ”min” ICA Kvantum, ett styckpris á 18,90! Så sent som i förra veckan var priset på gul lök uppe och snurrade i närheten av 30 kr/kg och färsk svensk vitkål går loss på ca 20 kr/kg.

Att, som ”Månadens skörd”, uppmana mig att göra ”Getosttoast med blåbärssallad och rosmarindressing” är därför lönlöst. Dels blir jag helt utmattad av att bara läsa receptet, dels är tidsåtgången för tillagning för lång med hänsyn tagen till hur gott det skulle bli eller hur mätt jag skulle bli. Främst är det dock vilken påverkan receptet skulle ha på bankkontot som definitivt avgör att denna så kallade maträtt går bort.

På sista uppslaget i tidningen intervjuas Cecilia Björk Tengå, som bland annat skrivit vegetariska kokböcker. Vid ett första påseende av uppslaget verkar det handla om en slags krönika men det är alltså en intervju, gjord av en person som representerar ICA.

Cecilia berättar om hur hon brukar lägga in Västeråsgurka och nu kommer det, tipset som får mig att ifrågasätta varumärket ICA i sin helhet:

”Ett tips är att köra gurkorna i tvättmaskinen på fintvätt, utan tvättmedel såklart. Då slipper man tvätta gurkorna för hand.”

Tvättmaskin? Fintvätt? Allvarligt? ICA, ni måste skämta med mig! Jag tänker att de flesta av landets ICA-handlare förfasas och nu snart totalledsnat på centralt utgivna dumheter.

Jag hoppas innerligt att Cecilia, innan hon tvättar sina gurkor, demonterat ned sin tvättmaskin i minsta beståndsdelar, rengjort dessa minutiöst och sedan, efter att ha pysslat ihop maskineländet igen, tomkör maskinen ett antal gånger så att inga kemikaliska rester av tvätt- och sköljmedel kan tänkas finnas kvar.

Jag kommer för alltid att ha svårt att äta Västeråsgurka efter detta.

Jag hoppas att ICA centralt ser till att månadstidningen, som har en god ambition att få oss att äta mera grönt men som totalt misslyckats med uppdraget, tillåts somna in ganska så omedelbart.

TV-serien ”V” och dess ödlor får tills vidare ha betydelsen ”Vego”. Eller kanske "Västeråsgurka!" 

Synd på så rara ärtor!

27 juli 2019

"Burgare" och "ost" borde inte få vara veganska!


I Kanada rasar sedan en tid en het strid mellan köttproducenter, veganer, kaféägare och krögare.
Canadian Food Inspection Agency, CFIA, kräver att en burgare ska innehålla kött och ost ska innehålla, just det, ost!

CFIA har ålagt serveringar i landet att sluta kalla en vegansk burgare för ”burgare” och att en ost gjord på cashewnötter inte får kallas för ”ost” på menyn.

Stridens vågor går höga. Någonstans kan jag tänka att CFIA gör rätt som framhärdar.

Visst, vår köttkonsumtion borde minska och kossor kanske är miljövidriga kreatur men språkmässigt är jag av en generation där en biff är en köttbit och en cheddar är gjord av mjölk!

Den senaste utvecklingen i Kanada är att en kaféägare, veganfantast, nu har satt sig till motvärn mot myndigheternas förslag att hon borde kalla sin ”cheddar cheese”, gjord av cashewnötter, för ”cheese alternative.” Kaféägaren menar att hon skulle förlora kunder på att deklarera sina maträtter som ett ”alternativ.”

Just denna hennes ståndpunkt är det som får mig att tänka att hon inte törs stå upp för de produkter hon vill sälja utan helt enkelt blåsa kunder som förväntar sig något annat än det de serveras.

Häromdagen skulle jag grilla hemgjorda burgare, riktigt köttiga sådana som ju är så goda, men var alltför lat när jag stod i min livsmedelsbutik och tog ett paket ”Hamburgerost med cheddarsmak” från den stora butikskedjans eget märke.

Först i dag reflekterade jag och kollade förpackningen där det fanns ett antal så kallade ostskivor kvar. Det visar sig att produkten består av 40 % ost medan resten är kemikalier av varierande slag, smältsalter, emulgeringsmedel och gud-vet-vad.

En av hamburgerkedjorna i Sverige säljer ”Plant beef” medan en annan kallar sina vegetariska biffar för sådant som ”Rebel Chicken.” Javisst, kanske är det rebelliskt att kalla en växtbaserad pippi för pulla men är det konsumentvänligt, om än i klimatets namn, att förvirra? Jag är inte alls övertygad!

Det är dags för Livsmedelverket att sätta ned foten i ämnet för annars vet vi snart inte skillnaden på en rödbetsbiff och en Biff á la Lindström eller en äkta och en "alternativ" cheddarost!

25 juli 2019

Bli stamcellsdonator är "dyrt" säger samhället medan många dör!


I tisdags publicerade Expressen/GT en artikel om 20-åriga Fanny, som drabbats av leukemi. Fanny är i akut behov av en donator av blodstamceller för att ha en chans att överleva.

Sådana donatorer kan, med en helvetes massa tur, där sjukvårdens uppstyltade regler också måste tas med i beräkningen, hittas i det så kallade Tobiasregistret.

Jag ska ärligt säga att jag inte visste särskilt mycket om nämnda register men då jag berördes av artikeln om Fanny beslöt jag mig att öka på min, hittills bristfälliga, kunskap när det gäller detta donationsregister.

I dag finns det, enligt Tobiasregistrets egen hemsida, 33 miljoner villiga donatorer registrerade i liknande register i världen. Trots detta så är det ca 30 % av livshotande sjuka som inte finner en matchning i registret. Här torde alltså nya donatorer vara både välkomna och nödvändiga. Men så är inte alls fallet.

För att vara aktuell som ny medlem i registret måste du vara mellan 18 och 35 år gammal. 

Anledningen sägs vara att ”Tobiasregistret är en icke vinstdrivande organisation och varje analys kostar pengar.” Den som redan är med i registret får stanna kvar upp tills han/hon fyller 60 år så det är uppenbarligen inget fel på äldre donatorers stamceller utan det är pengarna som får styra.

På annan plats på nätet läser jag att det som på Tobiasregistrets hemsida beskrivs som en ”icke vinstdrivande organisation” i själva verket är ett företag som heter Stockholm Care AB, som i sin tur ägs av Stockholms Läns Landsting. Underförstått av oss skattebetalare.

Bristen på donatorer är fortsatt stor, som man på hemsidan kan läsa: ”Tillsammans kan vi ändra på det.” Det verkar dock vara si och så med den saken när någon slags felriktad åldersrasism tycks råda under täckmanteln av att det är stålar som i själva verket behövs.

Precis som potentiella blodgivare fortsatt sorteras ut efter sin sexualitet där en heterosexuell har kortare karenstid än en homosexuell efter en tillfällig sexförbindelse så görs en egen variant på temat när det gäller Tobiasregistret.

Hur ansvariga inom sjukvårdspolitikens område resonerar är svårt att förstå. Det verkar dock gå ut på att alla som är svårt sjuka och behöver hjälp, vare sig det handlar om blod eller stamceller, inte kan få samma chans till överlevnad. Hur denna utgallring bland patienter går till rent praktiskt törs jag inte tänka på.

Är det något vi sannerligen borde ha råd med är det att ge så många som möjligt chansen till ett långt liv.

Blodgivarreglerna har sedan länge varit i behov av en uppdatering. Nu är det dessutom dags att öppna upp för fler att få plats i det, för många, livsviktiga Tobiasregistret! 

17 juli 2019

För vem finns DN Kultur?


Jag anser mig vara hyfsat allmänbildad, har stort språkintresse och bedömer mig själv tillhöra kategorin ordsnokar som gärna vrider och vänder på formuleringar utan att dessa ska bli helt obegripliga. När jag läser något publicerat som lämnar en helvetes massa att önska när det kommer till begriplighet så blir jag inte bara provocerad utan rent ut sagt förbannad.

På DN Kultur arbetar en brigad, alldeles för många totalt sett, så kallade skribenter som borde ha som huvudsyfte att väcka intresse kring allt det som ryms under kulturbegreppet.

En av dessa heter Rebecka Kärde, 28 år gammal och poet med en bakgrund vid tidningen Arbetaren, rejält till vänster på den politiska skalan. Rebecka tar sitt arbete på högst möjliga pretentiösa allvar och trots sin relativa ungdom skriver hon på ett språk som möjligen ett par av hennes kollegor kan förstå till viss del men där den vanlige läsaren lämnas långt bakom.

I måndags recenserade Rebecka ”Jag väntar i snön,” en roman av Daniel Dencik. Daniel, bror till skådespelaren David som beundras av denne bloggare, gav ut boken i Danmark redan 2014.

Trots att jag nu har läst recensionen ett flertal gånger så förstår jag inte vad hon vill säga. 

Nu är ju recensenter oftast sådana att de skriver på ett sätt så att det inte ska gå att uttolka om de tycker det recenserade verket är bra eller dåligt men helt oslagbar är uppenbarligen Rebecka Kärde.

”Jag tror att den här osäkerheten, som i grunden är epistemologisk, svarar mot en historisk förändring hos romanen som form: i hur den griper in, refererar till och existerar i världen.”

Citatet är hämtat från ovan nämnda recension och jag undrar, inte helt stilla eftersom jag vid det här laget har fått puls: Hur många begriper vad Rebecka vill säga?

Jag spontanreagerar med ett gapflabb och funderar på hur det gick till den där gången när Rebecka lärde sig ordet epistemologisk? Satt hon på sitt tonårsrum och, som en poet i vardande, slukade obegripliga texter skrivna av tablettmissbrukande obskyra filosofer? 

Tänkte hon genast att ”det här ordet måste jag komma ihåg” och ”det ska jag se till att använda så länge jag lever?”

För några sekunder var jag på väg att söka fram en översättning av vad epistemologi egentligen är men jag har beslutat mig för att jag inte vill veta. Varför lära sig ett ord som endast en starkt begränsad kulturelitistisk elit kan finna ett perverst nöje i att bemästra?

I stället för att använda någon av alla de synonymer som säkerligen kan förklara epistemologisk på ett sätt som de flesta kan begripa har jag nu därför beslutat mig för att använda ordet helt ostrukturellt i andra sammanhang: Jag blir så oerhört epistemologisk av det du säger. Vad får vi för epistemologiskt till middag, älskling? Jag har inte varit så här epistemologisk sedan Eldkvarn brann! Ska vi inte göra något fullständigt epistemologiskt på semestern brorsan?

För övrigt inleder Rebecka sin recension med orden: "Medan jag skriver den här recensionen bläddrar jag i senaste numret av teoritidskriften Fronesis." Hon kan alltså inte fokusera på uppgiften hon fått utan ägnar sig åt ett slags mångsysslande i stunden då hon borde vara koncentrerad.

Många av rikets kulturredaktioner består av ofattbart tröttsamma, inskränkta, flummiga, obegripliga och troligen pårökta förståsigpåare som anser sig vara förmer än andra. 

DN Kultur är inget undantag utan snarast ledande i klassen! Att skribenterna där får fortsätta i samma stil är fullständigt obegripligt!

13 juli 2019

SVT tänker inte ens med skrevet!


I sommarreprisernas tröttsamma maraton gör SVT just nu reklam för serien ”Mäklarna”, som började 2006.

I eviga trailers har vi sett Lotta Tejle slita upp ytterdörren och skrika till en måttligt road Kjell Bergqvist: ”Du din satans gris! Har du tänkt med kuken nu igen?”

Nu vill jag verkligen poängtera att för mig är Lotta Tejle en fullständigt briljant skådespelerska och en av mina absoluta favoriter bland nutida giganter!

Vad jag vänder mig emot är att klippet sänts om och om igen och ofta på tider som i sommarlovstider innebär att många juniorer är fortsatt vakna.

När en kollega härförleden berättade att en ung telning ställt en fråga om vad det innebär att ”tänka med kuken” så inser jag att SVT på intet sätt tänkt klart!

Jag tänker på intet sätt med mitt skrev när jag författar detta inlägg men undrar om inte trailer-ansvariga på SVT helt kopplat bort hjärnan när de låter detta klipp strömma ut gång efter gång på, i alla fall under skolstängda veckor, barnvänliga klockslag?

Henrik Ekman får mig att dissa naturfilmerna i SVT!


”Mamman matar sin unge” säger speakerrösten samtidigt som alla vi som tittar sedan länge har klart för oss att det vi ser är en hona som just matar sin avkomma.

Jag har genom livet sett, och stornjutit av, många naturprogram. Särskilt BBC gör naturfilmer som slår det mesta i genren.

Mitt naturfilmstittande har på senare år sjunkit till nära noll. Inte för att jag inte skulle vilja se utan för att jag helt enkelt inte står ut.

I SVT har alla, jag tror faktiskt att det är exakt alla, naturfilmer speakerrösten som tillhör Henrik Ekman. Henrik har kommenterat rubbet sedan Arne Weise slutade.

Jag läser på nätet att Henrik är inköpare på SVT när det handlar om natur- och vetenskapsprogram. Som om detta inte vore nog så tycks han samtidigt ha skaffat sig monopol på att lägga fullständigt värdelösa ordharanger till filmerna.

Någon mer oinspirerad röst är svår att tänka sig. Jag ser att några på nätet tycker att Henriks röst är ”lugn” och därmed perfekt. Själv somnar jag! Eller får puls av dumheterna som sägs!

Det är dessutom något med översättningarna som gör att jag tror att dessa görs medelst Google Översätt. Språket är så krystat och ofta fullt av fel så att det är rent ut sagt provocerande.

Henrik Ekman är, förutom journalist, biolog, filmare, författare och naturfotograf. Med alla de intresseområdena tycker jag att det är märkligt att han inte kan framföra det han har att säga på ett mer intressant, och intresserat, sätt.

Hans monotona röst när han läser innantill från det bedrövligt illa översatta originalmanuset kan vara rekord i idiotförklaring av TV-publiken!

Ser på Wikipedia att Henrik är född 1951 så förhoppningsvis faller han inom kort för SVT:s pensionsgiljotin.

”Äntligen kommer regnperioden”, när vi ser ett spöregn över en savann i bild, är helt enkelt inte ett bra berättande!

Är det för mycket begärt SVT att vi som tittare ska kunna njuta av en naturfilm utan att bli matade med naiva självklarheter från en nyanslös röst?

12 juli 2019

Gay-paret som hyllas som exemplariska föräldrar


I samband med den nyligen avslutade Pride-festivalen i San Francisco så skrev flera av världens media om Eduardo och Rio.

Vad jag kan finna är det ingen svensk media som funnit storyn tillräckligt lockande. Om detta beror på ointresse, någon slags fobi varav en omnämns senare i detta inlägg eller bara en tro på att alla i Sverige har samma fobi som de själva låter jag vara osagt!

Rio beskrivs som den lugne av de två, ja rent av som ”oflaxande.” Detta medan Eduardo gärna vill synas och gör allt som står i hans makt för att få uppmärksamhet. Kanske är det därför de båda kompletterar varandra så bra. De har varit ett par i fem år.

Paret hyllas som exemplariska när det handlar om uppfostran av nya generationer. De senaste åren har paret uppfostrat fyra nya medlemmar av familjen och samtliga ungdomar lär ha vuxit upp till mogna individer med stora kunskaper i hur det är att vara vuxna, ansvarstagande och nyfikna inför det som komma skall.

Det perfekta föräldraparets senaste fosterbarn heter Winston och är två år gammal. Det påstås att Winston kommer att förklaras vara vuxen inom det närmaste året.

Allesammans tillhör familjen Magellan-pingviner, en hotad pingvinart där San Franciscos Zoo satt sin ära i att tillse att arten fortlever.

Pingvinexperten Eva Solano säger till den amerikanska TV-kanalen CBS att så fort de numera finner ett ägg som vars riktiga föräldrar inte vill eller kan ta hand om så får Rio och Eduardo chansen. En chans herrarna tar till vara på allra bästa sätt.

Barnet Winston går just nu i ”fiskeskola” och inom kort är det dags för den årliga ”Pingvinmarschen” då flocken av alla ungar för första gången ska få träffa sina andra släktingar. Det är så gulligt beskrivet att jag nästan smäller av!

Jag undrar vad Trump har för twittrande att komma med i ämnet? Troligen något nedlåtande. Lika nedlåtande som sprunget ur halsarna på alla de homofober som fortsatt känner sig kränkta och sekundärkränkta över andras förmåga till kärlek, relationer och familjeliv. Homofober som ofta brukar påstå att ingen annan art än människan har förmågan till samkönade relationer. Så patetiska dessa töntar är!

Nästan lika patetiska är svensk media som inte tagit chansen att berätta en fin historia.

Heja Eduardo och Rio! Ni är nya idoler för mig. Och, är jag övertygad om, för många, många andra!

6 juli 2019

Rökförbudet patetiskt - hundförbud något helt annat!

Måndag 1 juli

Första dagen med den nya lagen som förbjuder rökning på i stort sett alla platser. Under helgen har askkoppar plockats bort och vi som fortsatt röker har ingenstans att fimpa. 

Någon rabiat insändarskribent, förbudsivrare big time, föreslog visst att vi som tar ett bloss skulle bära med oss en vattenflaska ämnad för fimpar genom livet. Det har varken jag eller någon av de andra rökare jag ser under dagen så våra fimpar hamnar i rännstenen. 

Eftersom jag vägrar kasta en fimp, aldrig så noga släckt, i en papperskorg då densamma riskerar att fatta eld så är rännstenen det som står till buds.

Tisdag 2 juli

Arbetsdag med flera viktiga möten ute på Arlanda flygplats. Utanför terminalerna har samtliga rökrutor raderats. Tidigare var dessa placerade 10-15 meter från närmaste in- eller utgång, något som de flesta av oss rökare genom åren respekterat. 

Där rökrutorna tidigare fanns står nu rökburar av samma sort som finns bortom säkerhetskontrollerna på flygplatsen. Dessa rökburar rymmer tre personer åt gången. Tillverkaren har sedan länge slutat att ange något pris för dessa burar men sist jag såg en prissumma, det var kanske 20 år sedan, kostade en liknande rökbur mer än 50 000 kronor/st. 

Jag törs inte gissa vad det står på prislappen i dag men inser att Swedavia, som driver de flesta av landets flygplatser, torde ha fått hostat upp en ansenlig mängd av våra skattekronor för att få alla burar på plats. På eftermiddagen, när jag snart ska resa hemåt igen, har precis ett jättelikt flygplan från ett långväga resmål landat. Kön vid rökburen utanför terminal 5 är rent löjeväckande. Många är de röksugna som trampar omkring som om de vore i akut behov av en toalett.

Onsdag 3 juli

Efter förmiddagens regn tittar solen fram på eftermiddagen. Passerar tre uteserveringar i centrala delarna av staden, vanligtvis fullsatta, varav två är helt tomma på gäster och på den tredje sitter en äldre cowboy, troligen en Texas-bo på besök, med sin hustru och tar varsitt glas. 

Vid en av de tomma uteserveringarna står en uppgiven servitris och när jag passerar säger hon ”hej-hej” i samma tonläge som vi dagligen hör från andra EU-medborgare som ber om våra bidrag. Jag inser att flera krögare kommer att tvingas slå igen och jag inser att city inom en tid kommer att bli än mer öde på kvällstid. 

Precis när jag passerar cowboyen och hans kvinna så hör jag honom upprört säga: ”What? I’m not allowed to smoke outdoors?” och det sista jag hör innan hans röst försvinner i rusningstrafiken är något om svensk ”kommunism!”

Torsdag 4 juli

Jag handlar alltför mycket hos min ICA-handlare, troligen Sveriges bästa butik, och inser att trots att jag inte har särskilt långt att gå för att komma hem så måste det bli bussen. Skylten vid busshållplatsen meddelar att det är 7 minuter till nästa avgång. Busskuren är tom och jag tänker mig en cigg i väntan på hemtransporten. 

Men visst nej, man får inte röka i närheten av en busskur även om hållplatsen ligger fullständigt öde. Förflyttar mig därför 15 meter bort och ställer mig vid ett övergångsställe som är flitigt frekventerat. Blossar och retar troligen gallfeber på ett flertal av de gångtrafikanter som hamnar i mina utblåsningar. Men vad göra när den tomma busshållplatsen är förbjudet område?

Fredag 5 juli

På väg hemåt efter en intensiv arbetsvecka slinker jag in på Systembolaget för att köpa något gott att fira helgen med (OBS! Det finns även alkoholfria alternativ!). 
Det är ovanligt lugnt i butiken och bara två kunder före mig i kön till kassan. Kvinnan som just betalar har sin, troligen högt älskade och oumbärliga, hund med sig. Tjejen i kassan upplyser om att Systembolaget inom kort kommer att förbjuda hundar och andra djur inne i butikerna. 

Detta besked mottar kvinnan med vovven på samma sätt som om någon hade upplyst henne om att hon både var ful, dum i huvudet, luktade illa samt att alla världens problem skylldes på henne. Hundkvinnan blir fullständigt rabiat och en lång, hetsig diskussion utbryter. Hetsig dock bara från hundkvinnans sida. Tjejen i kassan försöker lugnt och sakligt förklara att det finns folk som är allergiska mot hundar och folk som är rädda för hundar samt att det just i Systembolagets butiker förekommer att det kan finnas glaskross på golvet, något som inte vore bra för vovvens tassar. 

Alla argument faller platta för hundkvinnan och innan hon tar sina 10 bag-in-box samt lika många flaskor och hund och lämnar butiken så har kassakön vuxit rejält och vi är många som tänker de mest elakartade tankar om hundkvinnan. Jag vet ju inte säkert men misstänker att tanten gav sig på någon stackars rökare som befann sig på lagligt avstånd från butiksentrén och gav denne en längre utläggning om det nya rökförbudet.

Jag kontaktar vid hemkomst kundtjänst på Systembolaget och öser beröm över den kvinnliga anställda som begick en tålamodsbragd med hundtanten. Samtidigt undrade jag varför hundförbudet inte redan införts sedan länge? Svaret jag fick var att en intensiv diskussion förs inom Systembolaget men att man ännu inte definitivt fattat något beslut. 

Hur svårt kan det vara? Upp med en skylt på butiksdörrarna med en överkorsad hund på och skriv några rader på hemsidan!

Hundar har inte i butiker att göra. De kommer förvisso alltid att finnas men till hundars intressen hör nog inte shopping, särskilt inte om matte ska svepa 10 bag-in-box och troligen utslocknad glömma att hon ansvarar för ett djur!

Rökare kommer, så länge cigg finns, också alltid att finnas. De flesta av oss är hänsynstagande och går undan när vi ska blossa om det finns känsliga personer i närheten. 

Rökförbudet utomhus, på mängder av platser, kommer bara att skapa onödiga diskussioner, mer fimpar på gatorna och konkursade uteserveringar. Ingen kommer att bli gladare av detta. Inte ens de som ivrat och hurra-ropat åt lagens införande!