17 juli 2019

För vem finns DN Kultur?


Jag anser mig vara hyfsat allmänbildad, har stort språkintresse och bedömer mig själv tillhöra kategorin ordsnokar som gärna vrider och vänder på formuleringar utan att dessa ska bli helt obegripliga. När jag läser något publicerat som lämnar en helvetes massa att önska när det kommer till begriplighet så blir jag inte bara provocerad utan rent ut sagt förbannad.

På DN Kultur arbetar en brigad, alldeles för många totalt sett, så kallade skribenter som borde ha som huvudsyfte att väcka intresse kring allt det som ryms under kulturbegreppet.

En av dessa heter Rebecka Kärde, 28 år gammal och poet med en bakgrund vid tidningen Arbetaren, rejält till vänster på den politiska skalan. Rebecka tar sitt arbete på högst möjliga pretentiösa allvar och trots sin relativa ungdom skriver hon på ett språk som möjligen ett par av hennes kollegor kan förstå till viss del men där den vanlige läsaren lämnas långt bakom.

I måndags recenserade Rebecka ”Jag väntar i snön,” en roman av Daniel Dencik. Daniel, bror till skådespelaren David som beundras av denne bloggare, gav ut boken i Danmark redan 2014.

Trots att jag nu har läst recensionen ett flertal gånger så förstår jag inte vad hon vill säga. 

Nu är ju recensenter oftast sådana att de skriver på ett sätt så att det inte ska gå att uttolka om de tycker det recenserade verket är bra eller dåligt men helt oslagbar är uppenbarligen Rebecka Kärde.

”Jag tror att den här osäkerheten, som i grunden är epistemologisk, svarar mot en historisk förändring hos romanen som form: i hur den griper in, refererar till och existerar i världen.”

Citatet är hämtat från ovan nämnda recension och jag undrar, inte helt stilla eftersom jag vid det här laget har fått puls: Hur många begriper vad Rebecka vill säga?

Jag spontanreagerar med ett gapflabb och funderar på hur det gick till den där gången när Rebecka lärde sig ordet epistemologisk? Satt hon på sitt tonårsrum och, som en poet i vardande, slukade obegripliga texter skrivna av tablettmissbrukande obskyra filosofer? 

Tänkte hon genast att ”det här ordet måste jag komma ihåg” och ”det ska jag se till att använda så länge jag lever?”

För några sekunder var jag på väg att söka fram en översättning av vad epistemologi egentligen är men jag har beslutat mig för att jag inte vill veta. Varför lära sig ett ord som endast en starkt begränsad kulturelitistisk elit kan finna ett perverst nöje i att bemästra?

I stället för att använda någon av alla de synonymer som säkerligen kan förklara epistemologisk på ett sätt som de flesta kan begripa har jag nu därför beslutat mig för att använda ordet helt ostrukturellt i andra sammanhang: Jag blir så oerhört epistemologisk av det du säger. Vad får vi för epistemologiskt till middag, älskling? Jag har inte varit så här epistemologisk sedan Eldkvarn brann! Ska vi inte göra något fullständigt epistemologiskt på semestern brorsan?

För övrigt inleder Rebecka sin recension med orden: "Medan jag skriver den här recensionen bläddrar jag i senaste numret av teoritidskriften Fronesis." Hon kan alltså inte fokusera på uppgiften hon fått utan ägnar sig åt ett slags mångsysslande i stunden då hon borde vara koncentrerad.

Många av rikets kulturredaktioner består av ofattbart tröttsamma, inskränkta, flummiga, obegripliga och troligen pårökta förståsigpåare som anser sig vara förmer än andra. 

DN Kultur är inget undantag utan snarast ledande i klassen! Att skribenterna där får fortsätta i samma stil är fullständigt obegripligt!

13 juli 2019

SVT tänker inte ens med skrevet!


I sommarreprisernas tröttsamma maraton gör SVT just nu reklam för serien ”Mäklarna”, som började 2006.

I eviga trailers har vi sett Lotta Tejle slita upp ytterdörren och skrika till en måttligt road Kjell Bergqvist: ”Du din satans gris! Har du tänkt med kuken nu igen?”

Nu vill jag verkligen poängtera att för mig är Lotta Tejle en fullständigt briljant skådespelerska och en av mina absoluta favoriter bland nutida giganter!

Vad jag vänder mig emot är att klippet sänts om och om igen och ofta på tider som i sommarlovstider innebär att många juniorer är fortsatt vakna.

När en kollega härförleden berättade att en ung telning ställt en fråga om vad det innebär att ”tänka med kuken” så inser jag att SVT på intet sätt tänkt klart!

Jag tänker på intet sätt med mitt skrev när jag författar detta inlägg men undrar om inte trailer-ansvariga på SVT helt kopplat bort hjärnan när de låter detta klipp strömma ut gång efter gång på, i alla fall under skolstängda veckor, barnvänliga klockslag?

Henrik Ekman får mig att dissa naturfilmerna i SVT!


”Mamman matar sin unge” säger speakerrösten samtidigt som alla vi som tittar sedan länge har klart för oss att det vi ser är en hona som just matar sin avkomma.

Jag har genom livet sett, och stornjutit av, många naturprogram. Särskilt BBC gör naturfilmer som slår det mesta i genren.

Mitt naturfilmstittande har på senare år sjunkit till nära noll. Inte för att jag inte skulle vilja se utan för att jag helt enkelt inte står ut.

I SVT har alla, jag tror faktiskt att det är exakt alla, naturfilmer speakerrösten som tillhör Henrik Ekman. Henrik har kommenterat rubbet sedan Arne Weise slutade.

Jag läser på nätet att Henrik är inköpare på SVT när det handlar om natur- och vetenskapsprogram. Som om detta inte vore nog så tycks han samtidigt ha skaffat sig monopol på att lägga fullständigt värdelösa ordharanger till filmerna.

Någon mer oinspirerad röst är svår att tänka sig. Jag ser att några på nätet tycker att Henriks röst är ”lugn” och därmed perfekt. Själv somnar jag! Eller får puls av dumheterna som sägs!

Det är dessutom något med översättningarna som gör att jag tror att dessa görs medelst Google Översätt. Språket är så krystat och ofta fullt av fel så att det är rent ut sagt provocerande.

Henrik Ekman är, förutom journalist, biolog, filmare, författare och naturfotograf. Med alla de intresseområdena tycker jag att det är märkligt att han inte kan framföra det han har att säga på ett mer intressant, och intresserat, sätt.

Hans monotona röst när han läser innantill från det bedrövligt illa översatta originalmanuset kan vara rekord i idiotförklaring av TV-publiken!

Ser på Wikipedia att Henrik är född 1951 så förhoppningsvis faller han inom kort för SVT:s pensionsgiljotin.

”Äntligen kommer regnperioden”, när vi ser ett spöregn över en savann i bild, är helt enkelt inte ett bra berättande!

Är det för mycket begärt SVT att vi som tittare ska kunna njuta av en naturfilm utan att bli matade med naiva självklarheter från en nyanslös röst?

12 juli 2019

Gay-paret som hyllas som exemplariska föräldrar


I samband med den nyligen avslutade Pride-festivalen i San Francisco så skrev flera av världens media om Eduardo och Rio.

Vad jag kan finna är det ingen svensk media som funnit storyn tillräckligt lockande. Om detta beror på ointresse, någon slags fobi varav en omnämns senare i detta inlägg eller bara en tro på att alla i Sverige har samma fobi som de själva låter jag vara osagt!

Rio beskrivs som den lugne av de två, ja rent av som ”oflaxande.” Detta medan Eduardo gärna vill synas och gör allt som står i hans makt för att få uppmärksamhet. Kanske är det därför de båda kompletterar varandra så bra. De har varit ett par i fem år.

Paret hyllas som exemplariska när det handlar om uppfostran av nya generationer. De senaste åren har paret uppfostrat fyra nya medlemmar av familjen och samtliga ungdomar lär ha vuxit upp till mogna individer med stora kunskaper i hur det är att vara vuxna, ansvarstagande och nyfikna inför det som komma skall.

Det perfekta föräldraparets senaste fosterbarn heter Winston och är två år gammal. Det påstås att Winston kommer att förklaras vara vuxen inom det närmaste året.

Allesammans tillhör familjen Magellan-pingviner, en hotad pingvinart där San Franciscos Zoo satt sin ära i att tillse att arten fortlever.

Pingvinexperten Eva Solano säger till den amerikanska TV-kanalen CBS att så fort de numera finner ett ägg som vars riktiga föräldrar inte vill eller kan ta hand om så får Rio och Eduardo chansen. En chans herrarna tar till vara på allra bästa sätt.

Barnet Winston går just nu i ”fiskeskola” och inom kort är det dags för den årliga ”Pingvinmarschen” då flocken av alla ungar för första gången ska få träffa sina andra släktingar. Det är så gulligt beskrivet att jag nästan smäller av!

Jag undrar vad Trump har för twittrande att komma med i ämnet? Troligen något nedlåtande. Lika nedlåtande som sprunget ur halsarna på alla de homofober som fortsatt känner sig kränkta och sekundärkränkta över andras förmåga till kärlek, relationer och familjeliv. Homofober som ofta brukar påstå att ingen annan art än människan har förmågan till samkönade relationer. Så patetiska dessa töntar är!

Nästan lika patetiska är svensk media som inte tagit chansen att berätta en fin historia.

Heja Eduardo och Rio! Ni är nya idoler för mig. Och, är jag övertygad om, för många, många andra!

6 juli 2019

Rökförbudet patetiskt - hundförbud något helt annat!

Måndag 1 juli

Första dagen med den nya lagen som förbjuder rökning på i stort sett alla platser. Under helgen har askkoppar plockats bort och vi som fortsatt röker har ingenstans att fimpa. 

Någon rabiat insändarskribent, förbudsivrare big time, föreslog visst att vi som tar ett bloss skulle bära med oss en vattenflaska ämnad för fimpar genom livet. Det har varken jag eller någon av de andra rökare jag ser under dagen så våra fimpar hamnar i rännstenen. 

Eftersom jag vägrar kasta en fimp, aldrig så noga släckt, i en papperskorg då densamma riskerar att fatta eld så är rännstenen det som står till buds.

Tisdag 2 juli

Arbetsdag med flera viktiga möten ute på Arlanda flygplats. Utanför terminalerna har samtliga rökrutor raderats. Tidigare var dessa placerade 10-15 meter från närmaste in- eller utgång, något som de flesta av oss rökare genom åren respekterat. 

Där rökrutorna tidigare fanns står nu rökburar av samma sort som finns bortom säkerhetskontrollerna på flygplatsen. Dessa rökburar rymmer tre personer åt gången. Tillverkaren har sedan länge slutat att ange något pris för dessa burar men sist jag såg en prissumma, det var kanske 20 år sedan, kostade en liknande rökbur mer än 50 000 kronor/st. 

Jag törs inte gissa vad det står på prislappen i dag men inser att Swedavia, som driver de flesta av landets flygplatser, torde ha fått hostat upp en ansenlig mängd av våra skattekronor för att få alla burar på plats. På eftermiddagen, när jag snart ska resa hemåt igen, har precis ett jättelikt flygplan från ett långväga resmål landat. Kön vid rökburen utanför terminal 5 är rent löjeväckande. Många är de röksugna som trampar omkring som om de vore i akut behov av en toalett.

Onsdag 3 juli

Efter förmiddagens regn tittar solen fram på eftermiddagen. Passerar tre uteserveringar i centrala delarna av staden, vanligtvis fullsatta, varav två är helt tomma på gäster och på den tredje sitter en äldre cowboy, troligen en Texas-bo på besök, med sin hustru och tar varsitt glas. 

Vid en av de tomma uteserveringarna står en uppgiven servitris och när jag passerar säger hon ”hej-hej” i samma tonläge som vi dagligen hör från andra EU-medborgare som ber om våra bidrag. Jag inser att flera krögare kommer att tvingas slå igen och jag inser att city inom en tid kommer att bli än mer öde på kvällstid. 

Precis när jag passerar cowboyen och hans kvinna så hör jag honom upprört säga: ”What? I’m not allowed to smoke outdoors?” och det sista jag hör innan hans röst försvinner i rusningstrafiken är något om svensk ”kommunism!”

Torsdag 4 juli

Jag handlar alltför mycket hos min ICA-handlare, troligen Sveriges bästa butik, och inser att trots att jag inte har särskilt långt att gå för att komma hem så måste det bli bussen. Skylten vid busshållplatsen meddelar att det är 7 minuter till nästa avgång. Busskuren är tom och jag tänker mig en cigg i väntan på hemtransporten. 

Men visst nej, man får inte röka i närheten av en busskur även om hållplatsen ligger fullständigt öde. Förflyttar mig därför 15 meter bort och ställer mig vid ett övergångsställe som är flitigt frekventerat. Blossar och retar troligen gallfeber på ett flertal av de gångtrafikanter som hamnar i mina utblåsningar. Men vad göra när den tomma busshållplatsen är förbjudet område?

Fredag 5 juli

På väg hemåt efter en intensiv arbetsvecka slinker jag in på Systembolaget för att köpa något gott att fira helgen med (OBS! Det finns även alkoholfria alternativ!). 
Det är ovanligt lugnt i butiken och bara två kunder före mig i kön till kassan. Kvinnan som just betalar har sin, troligen högt älskade och oumbärliga, hund med sig. Tjejen i kassan upplyser om att Systembolaget inom kort kommer att förbjuda hundar och andra djur inne i butikerna. 

Detta besked mottar kvinnan med vovven på samma sätt som om någon hade upplyst henne om att hon både var ful, dum i huvudet, luktade illa samt att alla världens problem skylldes på henne. Hundkvinnan blir fullständigt rabiat och en lång, hetsig diskussion utbryter. Hetsig dock bara från hundkvinnans sida. Tjejen i kassan försöker lugnt och sakligt förklara att det finns folk som är allergiska mot hundar och folk som är rädda för hundar samt att det just i Systembolagets butiker förekommer att det kan finnas glaskross på golvet, något som inte vore bra för vovvens tassar. 

Alla argument faller platta för hundkvinnan och innan hon tar sina 10 bag-in-box samt lika många flaskor och hund och lämnar butiken så har kassakön vuxit rejält och vi är många som tänker de mest elakartade tankar om hundkvinnan. Jag vet ju inte säkert men misstänker att tanten gav sig på någon stackars rökare som befann sig på lagligt avstånd från butiksentrén och gav denne en längre utläggning om det nya rökförbudet.

Jag kontaktar vid hemkomst kundtjänst på Systembolaget och öser beröm över den kvinnliga anställda som begick en tålamodsbragd med hundtanten. Samtidigt undrade jag varför hundförbudet inte redan införts sedan länge? Svaret jag fick var att en intensiv diskussion förs inom Systembolaget men att man ännu inte definitivt fattat något beslut. 

Hur svårt kan det vara? Upp med en skylt på butiksdörrarna med en överkorsad hund på och skriv några rader på hemsidan!

Hundar har inte i butiker att göra. De kommer förvisso alltid att finnas men till hundars intressen hör nog inte shopping, särskilt inte om matte ska svepa 10 bag-in-box och troligen utslocknad glömma att hon ansvarar för ett djur!

Rökare kommer, så länge cigg finns, också alltid att finnas. De flesta av oss är hänsynstagande och går undan när vi ska blossa om det finns känsliga personer i närheten. 

Rökförbudet utomhus, på mängder av platser, kommer bara att skapa onödiga diskussioner, mer fimpar på gatorna och konkursade uteserveringar. Ingen kommer att bli gladare av detta. Inte ens de som ivrat och hurra-ropat åt lagens införande!

30 juni 2019

Hjärnkirurger kan och ska inte göra potatismos!


Jag tror mig tillhöra en generation som fortsatt, trots att konstgjorda hamburgare tycks vara ”the shit”, trots rabiat veganism, trots klimatförändringar och trots en hel massa andra orsaker, tycker att det är ett utmärkt snabbmål att beställa en mosbricka med en varm korv.

Min generation är snart utdöd och lika utdöda tycks det perfekta potatismoset och den snabba måltiden vara. En grillad med bröd kan rädda en stressig eftermiddag undan ett blodsockerhaveri.

Att vara korvmojsägare kan inte vara någon dans på rosor och jag tänker att integrationen av nyanlända har havererat för jag misstänker att det är en och annan hjärnkirurg som kränger tunnbrödsrullar i stället för att han/hon tillåts ägna sig åt det vederbörande är utbildad för.

Med risk för att låta rasistisk påstår jag att hjärnkirurgerna i många korvkiosker inte har en aning om hur man gör ett riktigt potatismos! Under det senaste året har jag, när snabb matpåfyllnad tarvats, ätit några av mitt livs sämsta mos!

I många grillkiosker i allmänhet, och i närheten av t-banestationer i söderort i synnerhet, finns rena skräckexempel på stampad potatis som rörts med vatten och absolut inte kryddats, något som kräver den vidriga grillkryddeblandningen för att överhuvudtaget vara möjligt att inmundiga.

Skyltar en korvkiosk med, och gudarna ska veta att de är många som gör det, att de serverar ”hemlagat” mos så går jag vidare. Det har liksom gått så långt att jag föredrar pulvermos när magen skriker efter snabbt tillskott!

Nu ska som sagt inte en hjärnkirurg vispa mos utan vederbörandes välutbildade fingrar borde få ägna sig åt finlir i den högre skolan. Men till dess att detta sker så önskar jag att alla korvkioskägare tvingas lära sig att ett gott potatismos endast låter sig göras med kärlek, smör, gräddmjölk, salt, peppar och kanske ett par riv på järnet från en muskotnöt! Allt annat är ett hån!

På glassiga Strandvägen i huvudstaden, alldeles i närheten av Djurgårdsbron, finns sedan många år en snarast klassisk grillkiosk. Under de senaste åren svårt misshandlad av ett stort antal ägare som ägnat sig åt att ta ut ockerpriser. Dock har läget varit perfekt för en wurre med bröd efter en härlig långpromenad runt Djurgården.

I veckan kom det upp anslag på kiosken om att den snart omvandlas till ännu ett Thai-wokeri. Hur många thaikiosker behövs egentligen? När jag är på väg hemåt efter en vandringsdag är det inte en Pad Thai med miljövidriga jätteräkor á 115 spänn jag vill ha! Jag tror vi är många som önskar en korv med bröd för, låt oss säga, 20-lappen!

När jag googlar Strandvägskiosken finner jag att den just legat ute till ”salu.” Eller rättare sagt uthyrning till ny arrendetagare. Det är Stockholms stad som äger kiosken!?! Helt ärligt; Ska en stad äga kiosker? Och hur gick urvalet till när det beslutades att kiosken ska bli ett thai-hak?

I min värld borde snart thai-syltornas tid vara ute. Är det inte galet att äta hitflugna pullor från Asien men rata en korv gjord på svenskt kött?

Jag ska förstås njuta av svensk färskpotatis under några, förhoppningsvis, sköna sommarveckor men jag måste tillstå att jag redan nu suktar efter ”gammal” plugg att göra riktigt mos på, något som mången korvkioskanställd inte har en susning om hur man gör. Thai-wokarna har jag sedan länge tröttnat på!

16 juni 2019

Spår 26 på København H gör staden mindre wonderful!


Just hemkommen från Köpenhamn kan jag konstatera att staden och dess invånare verkligen är ”wonderful!”

Men det finns ett undantag – ett avgrundsdjupt mörker troligen inrättat av någon ”danskjävel” som i missriktat hat mot glada svenskar på besök beslutat att dessa ska drabbas av: Spår 26! Läs vidare så får du veta mera.

Jag gillar att resa med tåg och jag har försökt tänka att om en flygresa bara tar ca en timme så slår tåget ut flyget på sträckan. Jag tänker transfertider, säkerhetskontroller och noll tid till lugn och ro, en god bok eller rent av arbete gör att tåget vinner alla dagar i veckan.

När jag nu skulle besöka en av mina favoritstäder i världen, Köpenhamn, så var valet därför lätt. I Thunbergska tider som dessa så tänkte jag att det är upp till bevis när det gäller kortflygningarnas onödiga miljöpåverkan. Jag bokade biljetter i god tid och kunde därför unna mig första klass med X2000 tur och retur för under tusenlappen och då ingick även frukost i ena riktningen.

Tänk dig att du köper en X2000-biljett till Stockholm och att du, när du kliver av, finner dig stå på en av de nedlagda perrongerna vid Karlbergs f.d. pendeltågsstation. Tänk dig vidare att när du ska resa hem från huvudstaden och kliver in i centralhallen finner att det står att ditt tåg går från samma perrong, ca 15 minuters promenad bort. Skulle du inte smälla av? Jo, det skulle du! Precis så här är det i Köpenhamn!

När jag klev av på København H så funderade jag genast på var jag hade hamnat? Jo, på spår 26, spåret från helvetet beläget halvvägs ut i förorterna. Trots att jag har ett hyfsat lokalsinne och tror mig ”kunna” Köpenhamn så tog det en stund innan jag kunde fixa till lokalsinnet. Tack Tivoli för ert höga torn som syns lång väg.

Vid hemresan, när jag klev in på Köpenhamns centralstation fann jag att mitt tåg hem skulle avgå från samma, eländiga, spår 26. Skyltar kunde meddela att detta låg ca 15 minuters promenad från centralhallen.

Jag vet ju inte säkert men jag påstår att det var ganska många som aldrig hann med tåget, som avgick på sekunden i rätt tid. Har du bagage, är äldre, har småbarn osv. så är en 15 minuters promenad inte vad du förväntar dig när du glider in på stationen 10 minuter före avgång. Det är ju liksom finessen med tågresande att du inte behöver vara på plats timtals i förväg!

Från huvudentrén på Köpenhamns central ska du ned på en av de ”vanliga” perrongerna, gå densamma så långt som möjligt, ta dig upp för en trappa, korsa en hårt trafikerad gata och sedan ned för en trappa igen. Vips är du ute i den Köpenhamnska motsvarigheten till Hagalunds bangård. Där finns spår 26, perrongen som Gud glömde och som är som hämtad ur en sämre skräckfilm.

Naturligtvis är det fullständigt oacceptabelt och något förhandlande chefshuvud på SJ borde falla för hur är det möjligt att en förbindelse mellan två nordiska, mer än vackra, huvudstäder behandlas på detta sätt?

Till ändring sker kommer jag att revidera min tidsuppfattning om hur lång en flygresa max kan vara för att inte tåget ska vara ett alternativ. Hädanefter gäller minst 1 tim och 30 min för det gäller ju att ta med i beräkningen att 15 minuters promenad gånger två väntar till/från stationen när tåget når den destination som du trodde dig ha köpt biljett till eller ifrån!  

Tillägg:
Under min långweekend i Köpenhamn är det en fantastiskt positiv detalj jag kan konstatera. Jag har kanske sett 50 000 cyklister under dessa dagar men inte en enda medelålders man i spandexbrallor, cykelskor för tusentals kronor samt farthjälm! Alla cyklister i Köpenhamn stannar dessutom vid rödljus och en gående skulle aldrig få för sig att korsa en gata med mindre än att gubben är grön. Det var helt enkelt en härlig samsyn i den tättbefolkade och turisttäta, häftiga, huvudstaden.

Copenhagen är verkligen wonderful. Spår 26 är undantaget som bekräftar regeln!

7 juni 2019

46 år på samma jobb - ett ode till en kär kollega!


Häromdagen hade vi på min arbetsplats avtackning av en respekterad, och av de flesta mycket uppskattad, kollega. Hon går nu i pension efter osannolika 46 år hos samma arbetsgivare.

46 år! Sug på den! Hur många är det i Sverige som stannar ett helt yrkesliv hos samma företag? Jag tror inte att det kan handla om så värst många.

Själv är jag glad över och tacksam för att ha fått chansen att pröva vitt skilda yrken och arbetsuppgifter genom mitt yrkesliv. Samtidigt känner jag en slags vördnad inför min kollega som troget stannat kvar.

I med- och motgångar har hon sett kollegor passera, hon har upplevt chefer av alla de slag, allt från top of the notch till chefer som inte begripit att de inte varit lämpade som chefer.

Den kunskapslucka min kollega lämnar efter sig är inte irreparabel men det kommer att ta ett bra tag innan vi, hennes kollegor under de senaste åren, har lika bra koll på läget, regler och undantag från desamma som hon har när hon nu går ut i en tillvaro som en fri människa. Ja, jag avundas henne!

Vid avtackningsfikat var vi ett antal kollegor som deltog, mumsade tårta och såg till att vår kollega fick presenter som jag påstår föll i god jord.

Antalet kollegor var dock inte i den nivå som jag hade trott – något som förvånade. Än värre var att vår arbetsgivare inte sett till att någon av de högre cheferna, kanske någon av de allra högsta inom firman, fanns på plats. Riktigt bedrövligt!

Visserligen fanns vår närmaste chef på plats och höll ett fint tal till kollegan men jag tänker att det hade varit minst sagt klädsamt om någon ur den högsta ledningen hade bevärdigat henne med sin närvaro för som sagt; Hur många är det som stannar i 46 år på samma arbetsplats?

Har vi nått så långt nu så att medmänniskor och chefer inte längre bryr sig om kollegor och andra medmänniskor? Är arbetsbelastningen av sådan art att tid inte längre finns till att visa att vi bryr oss om? Vad får människor att bortprioritera mänskliga kontakter och hur tänker en högre chef när han/hon väljer att inte visa respekt och tacksamhet för ett livslångt medarbetarskap?

Kanske hade inte högsta ledningen informerats om den förestående avtackningen – jag vill gärna tro att detta är fallet, för alla andra förklaringar skulle falla platt för mig.

När jag en dag ska avsluta min gärning hos min arbetsgivare kommer jag i god tid att deklarera att jag betackar mig för alla tänkta former av avtackning. Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att uppfinna ickeexisterande ursäkter!

Till min kollega vill jag säga: Tusen tack för många års samarbete. Många gräl blev det men skratten var flera! Njut av livet som pensionär!

5 juni 2019

Varningstext i alkoholreklam - till vilken nytta?


I Sverige var alkoholreklam förbjuden från början av 1970-talet till 2003 om vi bortser från reklam för lättöl och alkoholfri öl. 2005 beslöt EU att tillåta reklamen igen och genast kom kompletterande lagstiftning i Sverige. Bland annat handlar detta om de varningstexter som måste finnas i all alkoholreklam. Liknande texter finns på tobakspaket men i fallet med tobaken är all reklam fortsatt förbjuden.

Det finns regler kring varningstexterna som t.ex. stipulerar vilket typsnitt det ska vara (Helvetica i fet stil) och vad som ska stå i texten, hur den ska vara placerad i varningsrutan osv. in absurdum.

Jag undrar hur många det är som i dag ens bemödar sig om att del av det varningarna påstår? Finns det några hyfsat nya undersökningar som bestämt kan påvisa att antalet missbrukare minskat p.g.a. dessa varnande ord?

Reklam för produkter som lättöl och alkoholfri öl är befriade från varningstexttvånget.

Att sitta på tunnelbanan och se reklam för ett av Sveriges mest säljande ölmärken för naturligtvis tanken till starkölsvarianten för de allra flesta. Det är absolut inget fel på många av dagens alkoholfria ölsorter men hur många reflekterar ens över att det står ”Alkoholfri öl” i annonstexten?

Jag tror inte för ett ögonblick att varningstexter, i alla fall när det gäller alkoholprodukter, spelar någon som helst roll. I fallet med tobaken har ju varningstexterna nu fått ett komplement med ganska otäcka bilder. Dessa bilder kan kanske ha en effekt på den unga människa som står i begrepp att tända sin första cigg men för en inbiten rökare? Nja…

Nu är jag absolut ingen förespråkare av en återgång till tiden då alkoholreklam var helt förbjuden, tvärtom! Jag vill gärna få kännedom om nya märken, druvsorter mm.

Jag ifrågasätter däremot nyttan med det omfattande regelverket kring hur varningsrutan vid reklam för en vinflaska måste se ut.

Om varningstexten alls gör nytta och därmed borde vara kvar så borde typsnitt, placering etc. släppas fritt. 

Jag skulle kunna sträcka mig till att storleken på varningstexten ska fortsätta att uppta minst 20% av annonsytan – men bara om det bevisligen kan konstateras att varningarna har någon som helst effekt på folkhälsan. I annat fall är lagstiftningen kring varningstexter av sådan art att den borde skrotas.

Jag begriper att en bild på glada människor med vinglas i händerna runt ett middagsbord inte är okej i reklamsammanhang men en bild på en produkt, dess innehåll och pris rakt upp och ned borde knappast kunna leda till ett svårt missbruk för den som inte är i riskzonen. Med den restriktiva reklamlagstiftningen borde vi i så fall inte ha särskilt många missbrukare i vårt land och jag tror inte att missbruket skulle öka för att en text, som ingen ändå läser, tillåts försvinna.

Absurd variant på lagstiftning: I USA är alkoholreklam tillåten – men bara om 70% av de tilltänkta mottagarna/läsarna kan antas vara mer än 21 år gamla. Det tycker jag säger en hel del om hur ängsligt ämnet tycks vara för vem kan garantera att annonsören håller sig inom lagstiftningen då?

25 maj 2019

Airbus A319 har inte på Bromma att göra! Inget annat flyg heller!


För att starta säkert med en Airbus av modellen A319 krävs en startbana med minst 1850 meters längd. På Bromma flygplats flyger Brussels Airlines med nämnda flygplansmodell. Brommas runway är 1668 meter lång.

När jag nyligen besökte Bryssel valde jag Bromma för både ut- och hemresa. Jag har i tidigare inlägg ifrågasatt varför en Airbus A319 får använda flygplatsen. Det är ingen liten fågel.

I avvaktan på avfärd satt jag en stund i solen och tittade på startande och landande flygplan. Fick då vara med om att ett propellerplan från flygbolaget BRA missade landningen, planet kom för långt in över landningsbanan, och fick lyfta för att ta ännu en sväng ned över Farsta.

På utresan med belgarna var flygplanet glest besatt och starten kändes helt okej även om kaptenen drog på absolut max på motorerna innan han släppte på bromsarna på startbanan. Att landa på Bromma med samma, denna gång nästan fullsatta, flygplansmodell är någonting helt annat!

Ungefär 40 minuter innan vi skulle landa på Bromma tog kabinchefen mikrofonen och meddelade ungefär: ”På grund av särskilda säkerhetsregler på Bromma ber vi er att ännu en gång ta del av säkerhetsföreskrifterna. Vi ber alla dra åt säkerhetsbältet så hårt, och lågt, som möjligt. Om vi måste evakuera flygplanet så påminner vi om att inget handbagage ska tas med för att vi ska komma ut så snabbt som möjligt.”

Ett par minuter senare greppade kaptenen sin mikrofon och meddelade: ”På grund av den korta landningsbanan på Bromma vill jag poängtera att inbromsningen efter landning kommer att bli mycket kraftig.”

Hade jag varit flygrädd så hade högtalarutropen knappast gjort mig mindre ångestladdad. Även jag, som oftast finner det trevligt att flyga, blev en smula bekymmersam.

Mycket riktigt; Så snart hjulen var i marken så bromsade flygplanet in med en kraft jag aldrig upplevt förut och då har jag ändå landat på korta grusbanor på andra sidan jordklotet. När flygplanet kom till stopp återstod kanske 100 meter av landningsbanan innan vi hade kraschat ut på Ulvsundavägen!

Tidsskillnaden att resa med flygbussarna till Bromma respektive Arlanda är ca 20 minuter. Reser man med Arlanda Express till Arlanda är tidsskillnaden lika med noll.

Jag tänker att Bromma flygplats nu spelat ut sin roll, om den någon gång spelat någon roll sedan Arlanda kom till. Jag erkänner: Jag har tidigare ansett att Bromma flygplats borde få vara kvar men vem är jag om jag inte kan ändra åsikt när jag övertygas om motsatsen?

Vad händer den dag ett flygplan på väg till eller från Bromma kraschar på Södermalm? Måste det gå så långt för att alla Bromma-vurmare ska inse det idiotiska med att låta flygplatsen få fortsätta att existera?

22 maj 2019

Belgien tvingar folk till valurnorna


Just hemkommen efter några trevliga dagar i EU:s huvudstad Bryssel kan jag konstatera att valkampanjandet var större där än i Sverige. En anledning är, så klart, att Belgien även väljer nytt nationellt parlament förutom att de precis som vi väljer sina representanter till EU-parlamentet.

En annan, alls inte oviktig, anledning till det intensiva röstfiskandet är en liten detalj som jag inte trodde existerade inom EU: I Belgien, liksom i Luxemburg, råder valplikt, d.v.s det är obligatoriskt att rösta.

Det finns många argument för och emot valtvång. Jag väljer att tänka Nordkorea, landet där staten enkelt tar reda på vilka människor som är kvar inom rikets gränser genom att registrera vilka som röstar.

I Belgien förekommer ingen förtidsröstning utan du förväntas infinna dig i vallokalen på söndag. Den som inte gör det riskerar bötesstraff.

Om du av någon anledning absolut inte har möjlighet att gå till valurnorna så måste du, för myndigheterna, uppvisa dokument som styrker detta. Först om anledningen godkänns är du befriad från att rösta.

När det gäller valförrättarna i belgiska vallokaler är det lika absurt. Myndigheterna skickar ut slumpvisa kallelser till landets medborgare: ”Du skall vara valförrättare.” Den som inte fullgör denna kommendering riskerar fängelsestraff!

I de flesta belgiska vallokaler får du visa fram ditt röstkort. Den dit tvingade valförrättaren utfärdar ett elektroniskt kort som du använder i röstbåset och därefter kontrolleras det att du verkligen förbrukat din skyldighet att rösta.

Jag tänker att det inte har med demokrati att göra om medborgare tvingas till vallokalerna, vare sig det gäller att rösta eller att ta emot röster.

Att detta förfaringssätt tillåts pågå i landet där EU har sitt huvudsäte känns minst sagt förvånande, odemokratiskt och något som tillhör länder som Nordkorea!

12 maj 2019

T-baneresor är alltför högljudda och mästrande!


När en T-baneförare pockar på uppmärksamhet så brukar jag lyssna. Jag tänker att här gäller det att ta till sig instruktioner om vad som sker, om jag alls ska komma hem eller om något annat inträffat som påverkar min resa.

Precis som de automatiserade utropen är lagda i en ljudnivå som kan spränga trumhinnor, så tycks de flesta förare inte inse att de talar i en mikrofon. Alternativt förstår de inte hur en mikrofon fungerar för det skriks i smärtsam ton allt som oftast!

De senaste veckorna tycks ett nytt påbud ha gått ut från SL och MTR till T-baneförarna. Ett slags imbecillt kamikaze-uppdrag!

I stort sett vid varje resa jag gjort, och de är många, så envisas förarna med att vråla: ”Det finns flera dörrar på tåget” eller ”Tåget har 21 dörrpar.” Naturligtvis handlar det om alla de korkade människor som envisas med att köa vid första och sista dörren på tågen men om förarna inte ger folk tid att förflytta sig ett antal meter så känns utropen som alltför mästrande.

Det är liksom så dags att börja instruera passagerare om antalet dörrpar på ett tåg när dörrarna stängs. Jag tror inte att varken jag eller någon av mina medpassagerare inte inser att dörrarna på ett T-banetåg är många.

Möjligen ska de skrikande utropen få oss att tänka till nästa gång vi ska bege oss ned i tunnlarna men så fungerar inte människan påstår jag.

Om uppmaningarna ska ha någon som helst verkan måste vi resenärer genast se stora skyltar i början och slutet av perrongerna som, ödmjukt, ber oss förpassa oss mer in mot mitten. Alternativt ska det stå personal på plattformarna på de stora stationerna i rusningstid för att försöka få av- och påstigandet så smidigt som möjligt.

Än värre är den yngre manlige förare som envisas med att på var tredje station deklarera vad klockan är. Att vid Slussen få veta att ”klockan är 06.23 och det är tid för avgång mot Hässelby Strand” gör ingen människa glad. Särskilt när tågets ordinarie avgångstid var ett antal minuter tidigare!

Skrik gärna till oss välbehövda T-baneförare! Men gör det när det verkligen behövs och när det har någon verklig verkan!

Metoo-skådis kastar sten i glashus!


Häromdagen klev jag på ett snabbtåg på väg mot huvudstaden efter att ha varit på utflykt över dagen till en av mina andra favoritstäder.

Slog mig ned i min fåtölj då jag hörde en välbekant röst från andra sidan mittgången.

Där satt en av landets främsta kvinnliga skådespelare tillsammans med den store regissören och en yngre skådis i vardande.

De var helt klart på väg hemåt efter någon föreställning ute i provinserna.

Den kvinnliga stjärnan, som jag beundrat under hennes långa karriär, och de övriga talade mycket om jobbet i allmänhet och om andra skådisar i synnerhet.

Hon, min upphaussat stora hjältinna på tiljorna, var en av de Dramaten-anställda som skrev under på Metoo-uppropet. Naturligtvis helt riktigt och en bekräftelse för mig att bara för att man nästan blivit diva så betyder det inte att man inte ser det otillständiga.

Det som sedan hände motsvarar inte den bild jag haft av henne, även om hon stundtals kan vara frispråkig.

Hon ägnade en längre stund åt att, i en lite för hög ljudnivå, totalsåga en yngre kollega. ”XX har jag spelat emot några gånger men hon är ju så otroligt dålig!” Se där, ett av de mildaste omdömena jag tvingades lyssna till. Det sades värre saker än så men dessa lämpar sig inte i detta inlägg.

Den store regissören tror jag insåg att det som sades inte var lämpligt för en publik i en fullsatt tågvagn för han sänkte själv rösten betänkligt, som om han försökte att få en av sina samtalspartners att göra detsamma.

Om man anser att kräk till män förtjänar att uthängas kanske hon själv borde låta bli att hänga ut kvinnliga kollegor i ord som inte står långt bort ifrån förtal.

Vad hon säger hemma vid köksbordet skiter jag i – det är det där att tro att en publik på ett tåg är intresserade av mer än hennes scenkonst som får mig att fasa.

Det där med att kasta sten när man sitter i glashus har jag aldrig förstått mig på!

Min beundran för den stora stjärnan har fått sig en rejäl törn och troligen kommer jag att ha svårt att förstå hennes storhet framöver!

Tropicana - senast i raden att visa kundförakt!


Är svenska konsumenter helt och hållet dumma i huvudet? Ja, det tycks livsmedelsproducerande företag uppenbarligen tro.

Sedan kaffeföretaget Gevalia för ett par år sedan lät halvkilos paket innehålla 450 gram men lät priset ligga fast så tycks det bli allt vanligare med liknande försök inom andra produktgrupper.

Senast i raden är tyvärr mitt favoritmärke när det gäller juice; Tropicana, som ägs av Pepsico.

Under de senaste veckorna har enlitersförpackningarna, i tetra, försvunnit från butikshyllorna och ersatts av plastflaskor. Som kostar mer. Som innehåller 9 deciliter!

Förutom den uppenbara frågeställningen om hur miljövänligt det är att byta ut tetra mot plastflaska, trots att det på flaskorna står att dessa är gjorda av 50 % återvunnen plast, så gör företagets tilltag mig direkt illamående med pulshöjning och aggressiva tankar.

Jag kontaktar ”min” ICA-handlare och frågar honom om det är han eller Tropicana som försöker blåsa oss kunder?

Svaret jag får är ingen uppmuntrande läsning. Handlaren återkommer efter att ha undersökt saken. Han meddelar att inte nog med att innehållet är mindre i förpackningarna, hans inköpspris är dessutom höjt med 1kr 60 öre, vilket medför att handlaren nu tvingats höja sitt utpris till kund.

Mindre mängd juice i en miljömässigt sämre förpackning till ett högre pris, någon?

Jag tänker att det borde vara på plats med ett kunduppror mot livsmedelsproducenter som ägnar interna möten åt att komma på sätt att mjölka ur mer pengar ur sina kunder, kunder som de uppenbarligen tror är alltför blinda för att inte reagera mot ren idioti!

11 maj 2019

Om mormoner, Les Miserables, övergrepp och musicerande


Efter att alltid ha ansett att musikalen Grease är oslagbar har jag plötsligt ändrat åsikt.

För en tid sedan visade SVT en BBC-produktion av Victor Hugos berömda roman ”Les Miserables.” Inte musikalen utan en dramatisering av romanen. Skrämmande, vacker och med fantastiska skådespelare. Jag, som aldrig läst romanen, förstod plötsligt mer av själva handlingen än jag gjort när jag bara sett och lyssnat till musikalen. Att nu lyssna på musikalen ger mig gåshud!

Trogna läsare av min blogg vet att jag hyser en slags skräckblandad förtjusning för mormonerna. Det är någonting med den där präktiga familjesammanhållningen, murbyggandet mot samhället i övrigt, tindrande barn och, inte minst, deras musikalitet som fascinerar mig.

Nu är det inte alls aktuellt att jag skulle ”trilla dit” och för den delen tror jag inte att de skulle vilja ha mig som medlem heller. Att vara gay, röka, dricka alkohol men inte begå övergrepp mot barn torde knappast vara en CV som renderar en plats i mormonernas himmelrike. Dessutom saknar jag det viktigaste; Tron!

Det där med övergreppen är intressant. Trots att det bevisligen är ett stort antal fall där medlemmar i mormonkyrkan begått fruktansvärda övergrepp mot barn så finner jag en sida på kyrkans svenska avdelning som, åtminstone underförstått, försöker leda i bevis att allt är en missuppfattning och att kyrkans medlemmar minsann är fria från synd. Allt annat är oacceptabelt påstår skribenten som menar att om det osannolika faktiskt har hänt så borde det vara en sak för kyrkan att åtgärda internt. (Det har ju gått sådär!)

Men åter till det goda! Musiken. The Mormon Tabernacle Choir and Orchestra har jag nämnt tidigare i några inlägg. Med världsturnéer och fantastiska konserter från det egna templet i Salt Lake City är jag en stor beundrare.

Nu har jag funnit fler musicerande mormoner!

En familj, Le Baron Family, bestående av ett gäng syskon med respektive, har blivit virala och det är nu Les Miserables åter få komma in.

I en video, inspelad i familjeöverhuvudens, mammas och pappas hus, ståendes i vardagsrummet framför en karaokemaskin, framför de ”One day more” ur min, numera, favoritmusikal. Ja men herregud (!) vad de sjunger. De gör det med småbarn i famnen och åtminstone ett barn som stundtals tittar in i kameran. Anledningen till denna inspelning var att mamma Le Baron önskade sig just detta som mors dags-present.

Jag vet inte hur många gånger jag sett denna inspelning. Vilka röster!

I mitt nästa liv kanske jag blir en musicerande mormon, vem vet? Nej, det kommer inte att hända den gången heller. Jag tror på något annat och skulle jag bli mormon skulle jag se det som ett straff – även om jag säkerligen skulle sjunga som en Gud! Då också!

8 maj 2019

Skrota kvitton viktigare än att skrota plastkassar?


TT berättar i dag att butikskedjorna som skrotar papperskvitton blir fler när ICA inom kort börjar erbjuda digitala kvitton. Det handlar om att spara papper och att lindra miljöpåverkan. Att plastkassarna fortsatt tillåts finnas kvar är av mindre betydelse tycks resonemanget lyda.

Peter Muld, digitalchef på ICA, säger om de digitala kvittona: ”Tanken är att det plingar till i telefonen så att man kan kolla det på en gång.”

Min spontana reaktion på detta är att jag redan på förhand är mer än trött på människor som dumglor i sina lurar utan att ha koll på om de t ex är i vägen för andra. Ska hela kön på ICA börja kolla i sina telefoner för att kontrollera de nyss gjorda inköpen torde det bli kaos.

Fast människor i det här landet tycks allt mer sällan kontrollera att den betalda summan för matvarorna verkligen är den rätta.

När jag har packat ned mina varor går jag åt sidan för att kolla mitt kvitto. Min huvudsakliga butik är en ICA Kvantum. Inte alls sällan finner jag att jag fått betala för mycket. Det är ofta extrapriser som inte blivit rätt inlagda i butikens kassasystem.

Jag går till butikens förbutik, visar kvittot, uppmanas plocka upp varan/varorna som registrerats fel (självklart ligger dessa längst ned i någon av mina ibland många kassar, pust!) och sedan ska det produceras ett rättningskvitto som jag ska skriva under innan jag får mellanskillnaden mellan rätt och fel pris i min hand. Hur hela den processen är tänkt att fungera i framtiden vete tusan!

Dessutom; ICA har en regel som säger att om den inskannade varans pris blivit fel så har du som kund rätt till inte bara mellanskillnaden utan dessutom 25 kronor extra som plåster på såren och tack för att du varit uppmärksam. Just den detaljen har renderat mig flera tusen kronor i ”plåster och tack” då jag fått ut hundratals 25-kronor, hos diverse ICA-handlare. Det tackar jag för medan stora delar av resten av kundkretsen tycks finna det okej att betala fel pris.

En enkel start för all handel vore att helt enkelt kunna skippa att skriva ut ett kvitto om kunden inte vill ha något. I dag får vi frågan ”Vill du ha kvittot?”, när detta redan är utskrivet. Mycket märkligt.

Tillbaka till plastkassarna: Häromdagen beslutade Islands regering att förbjuda gratis plastkassar från 1 juli i år. De nöjde sig dock inte med det utan det lilla nordiska öriket förbjuder plastkassar helt och hållet från 1 januari 2021. Det kallar jag ett föredömligt beslut som fler länder borde följa, inte minst Sverige! I stället är det mindre papperslappar, kvitton, som tycks vara mest angelägna att stoppa.

Okej; Nästa gång det blir fel i ICA-kassan, tittar jag i min telefon på det just "inplingade" kvittot. Jag är nog helt perplex och stressad (vem är det som vill något nu?) så jag kommer mig inte för att packa ned mina varor innan nästa kund pockar på utrymmet på varubandet. Jag går till förbutiken, rotar i mina kassar efter varorna vars pris blivit fel, letar fram mobilen igen för att kunna visa kvittot, var var det nu igen kvittot hamnade, och jag svettas av irritation. Mellanskillnaden ska tillbaka in i min telefon och kanske måste jag signera digitalt (via bank-id då eller?). 25-kronan kommer i ett eget mess och här ska också signeras.

Håhåjaja, om vi kunde komma på mer briljanta idéer i det här landet, att skrota plastkassar t ex, än att göra en snabb sväng för att köpa mjölk till ett konstprojekt värdigt Konstfack och deras besynnerliga elever.

6 maj 2019

Nathan Shachar sågar palestinska Hanan Ashrawi


Vet du vem Mats Erik Ahnlund är? Inte? Om jag säger att han är en omhuldad, åtminstone till idag, DN-journalist och son till nu bortgångna Knut Ahnlund och Katarina Kraft, den förre journalist, kritiker och medlem av Svenska Akademien, den senare kärnfysiker och vetenskapsjournalist.

Ringer fortsatt inga klockor?

Om jag säger att han numera heter Nathan Shachar och lovordas för sina målande reportage från Israel och den latinska världen så tror jag att ett antal polletter trillar ned.

Jag har genom åren ansett mig vara en Israel-vän. Möjligtvis har denna inställning nu fått sig en rejäl törn.

Häromdagen skrev Shachar en artikel i DN som bl a gick ut på att Eurovision Song Contest kan vara i farozonen p g a raketskjutningarna mellan Israel och Gaza-remsan.

I samma veva skrev tidningen Jerusalem Post om Hanan Ashrawi, palestinsk politiker, som i bryska ordalag fördömde Israel, och indirekt USA, för det som nu pågår. Jag mejlade en länk till denna artikel till Nathan Shachar, trots att jag vet att han anser att Jerusalem Post är en oseriös blaska, f ö märkligt att komma från en journalist som en gång i tiden arbetat på nämnda tidning!

Förutom att vara talesperson för, åtminstone delar av, den palestinska befolkningen så har Ashrawi fått mottaga ett antal utmärkelser för sina gärningar. Hon har fått orden ”Légion d'honneur”, den högsta orden Frankrike har att erbjuda. Hon har mottagit Olof Palme-priset, Mahatma Gandhi International Award for Peace and Reconciliation och många, många fler utmärkelser. Hon var fredsdrivande under den första intifadan. Hon är professor i engelsk litteratur och hon driver jämställdhetsfrågor.

Oaktat vad man anser om konflikten i Mellanöstern så anser jag att Ashrawi har varit en begåvad människa som med stor saklighet har kunna förklara sitt folks syn på sakers tillstånd.

Det anser inte Nathan Shachar!

Som svar på mitt mejl fick jag några rader där avslutningen lyder, och jag citerar ordagrant:
”Ashrawi har aldrig någonsin under snart 40 år i etern sagt något tankeväckande, oväntat, spännande, upplysande eller icke-floskulöst.”

Att så totalt såga en person som många respekterar och lyssnar till må stå för Shachar själv. Det är bara det att han vid detta tillfälle representerar DN förutom att han har sin egen journalistiska heder att ta hänsyn till.

Jag tänker att konflikten mellan Israel och Palestina inte är helt lättbegriplig. Det är många beskyllningar som haglar tillsammans med raketerna. Jag inser nu att DN väljer att låta en av sina journalister okritiskt göra sin helt egna tolkning av det som sker och om människorna det berör.

Visst, jag är fullt medveten om att DN, genom sina ägare Bonnier, troligen förväntas ha en solig syn på Israel och det som landets makthavare och befolkning hittar på. Däremot förväntar JAG mig mer och bättre av Sveriges största morgontidning och dess journalister.

Jag kommer aldrig mer att fästa någon som helst vikt vid det Nathan Shachar skriver!

5 maj 2019

Ryska kraschen övertygar; Lägg ned Bromma genast!


När jag på söndagskvällen ser de dramatiska filmerna från Moskvas internationella flygplats Shermetyevo står det plötsligt klart för mig; Bromma flygplats måste läggas ned bums!

Jag trodde aldrig att jag skulle komma till denna slutsats då jag ständigt ivrat för att en huvudstad måste ha en flygplats hyfsat nära city.

Flygplanet som brinnande nödlandade i Moskva under söndagen var av typen Sukhoi. Jag har alltid påstått att jag aldrig kommer att sätta mig i en flygplanstyp fabricerad i Putin-land.

Således har mina senaste resor till Bryssel skett med en annan flygplanstyp och från en annan flygplats än Bromma. Under några år flög det belgiska flygbolaget Brussels Airlines från Bromma till Bryssel med just flygplan från Sukhoi. Flygplan som fick mången Stockholmare att klaga över det höga bullret.

Belgarna insåg, för något år sedan, att den ryske flygplanstillverkaren inte kunde tillhandahålla reservdelar i den omfattning som behövdes och beslöt sig därför att upphöra med flygplanstypen från Putin-land.

I dag flyger Brussels Airlines på Bromma med, en visserligen mindre variant av men ändå, en maskin från Airbus-familjen, en A319. När denna flygplanstyp sänker sig ned över de stockholmska söderförorterna tänker jag varje gång; Nu har ni flugit fel, Arlanda ligger inte i närheten, ni är för stora!

När jag skriver detta så påstås det att 13 personer har dött på Sheremetyevo. Jag tänker att Putin borde ge kaptenen på flygplanet en guldmedalj. När jag ser filmerna från den brinnande nödlandningen så framstår det som ett mirakel att någon överhuvudtaget överlevde.

Svenska inrikesflygbolaget BRA meddelade nyligen att de skrotar sina åldrande Avro-jet och behåller propellerflyg på sina sträckor från Bromma. P.g.a. svikande kundunderlag, beroende på klimatoron, så finner de det lämpligt att sluta med jet från Bromma.

Jag sträcker mig nu längre än så; Lägg ned Bromma genast!

4 maj 2019

Flamländska är inte språket i norra Belgien!


Den som någon gång besökt Belgien vet att landet är skarpt delat av en osynlig gräns. En gräns som även skär genom delar av huvudstaden Bryssel.

Söder om gränsen kallas området för Vallonien. Här är merparten av invånarna franskspråkiga men vallonska och tyska förekommer också lokalt. Att som besökande turist försöka sig på att samtala på engelska möts med axelryckningar och kanske en fnysning.

Norr om gränsen befinner vi oss i Flandern. En mer välmående del av Belgien där du ofta kan göra dig förstådd på engelska. Men vad kallas språket som de flesta invånare pratar här? Om detta har jag snart hört lika många varianter som det finns belgare. Jag tror att det är en mer än vanlig uppfattning att språket som talas i Flandern är flamländska. Så fel det kan vara!

För många, många år sedan gick jag en utbildning i Madrid. En utbildning där vi elever kom från stora delar av världen. Jag minns att två tjejer, en från Flandern och en från Nederländerna bestämt påstod att de inte kunde konversera med varandra. Då tyckte jag att detta lät märkligt och så här i efterhand tänker jag att de båda tjejerna lurade skjortan av oss andra.

Jag försöker besöka vackra, om än otroligt märkliga på många sätt, Belgien minst en gång om året. Snart är det dags igen och jag ser mycket fram mot några dagar i glada vänners lag.

Inför årets besök bestämde jag mig för att kolla upp det där med flamländskan och fann ganska snabbt att åsikterna är många och källorna på internet är outsinliga.

Jag började därför med Belgiska statens turistbyrå, som konstaterar att de officiella språken i Belgien är franska, tyska och nederländska! Inte ett ord om flamländskan alltså.

Sedan blir det en smula mer ogreppbart.

I en artikel i SvD, från 3 nov 2002, skriver Olle Josephson, att flamländska och nederländska är samma språk. Någon mening senare påstår han att i Belgien talas belgisk nederländska och i Nederländerna talas holländsk nederländska. Är det någon som fortsatt är med i det resonemang som fick mig att utbrista ”men herre jävlar”! ”Ursäkta herrn, men talar ni holländsk eller belgisk nederländska?”, är knappast en frågeställning som jag någonsin kommer att utsätta någon för.

Jag fortsätter mitt sökande och finner att flamländska är en ”nederländsk dialektgrupp” som inte ska förväxlas med belgisk nederländska. Å nu blev allt genast helt solklart, eller?

I vardagligt tal omnämns språket som människorna i Flandern talar för flamländska och just detta faktum gör att snart nog ingen vet vad som avses.

Helt klart är dock att de som talar det som många kallar flamländska utan tvivel skall benämnas nederländskspråkiga.

Jag inser redan minuterna innan jag publicerar detta inlägg att jag kommer att möta mycket motstånd, inte minst från de som genom åren försökt förklara för mig att en flamländare har mycket svårt att göra sig förstådd med en nederländare och att jag inte förstår när jag hävdar motsatsen.

Dock lutar jag mig mot Olle Josephsons text i SvD då han konstaterar att skillnaden mellan en flamländares och en nederländares språk är ungefär lika stor som mellan sverigesvenska och finlandssvenska.

Så! Då var det utrett! Ska bli kul att snart få gestikulera med valloner på icke existerande franska samt språkas vid på engelska med flamländare som talar nederländska.