23 augusti 2020

Är mördarsniglars rörelsemönster nödvändig vetenskap?


Det finns forskning och så finns det forskning!

Många forskningsprojekt är viktiga, nödvändiga och förhoppningsgivande. Andra är mer tveksamma!

Under lördagskvällen publicerade TT ett telegram som återgavs av mången medieredaktion i riket.

I ett forskningsprojekt vid Karlstads universitet har Johan Watz, biträdande universitetslektor i biologi, tillsammans med kollegor studerat rörelsemönstret hos mördarsniglar. Japp, du läste rätt!

Johan & Co har chipsmärkt (!) 80 mördarsniglar, klippt olika typer av gångar i en gräsmatta och ställer sig frågor som hur långa förflyttningar sniglarna gör på en dag och hur benägna rackarna är att lämna den plats där de senast sågs?

Jag tänker att när forskningen har löst gåtan med cancer, Parkinson, ALS och många andra vidriga sjukdomar, när ondsinta virus, antibiotikaresistens, rasism, klimatproblem, svält, fattigdom och annat ont inte längre existerar skulle det möjligtvis, inte alls säkert, kunna vara småintressant att ta reda på hur mördarsniglar rör sig.

Forskarvärlden har uppenbarligen outsinlig tillgång på bidragspengar och inget ämne tycks vara för obetydligt att studera.

Jag tror inte att landets trädgårdsinnehavare kommer att bege sig ut i grönskan och medelst nagelsax och luskam skapa nya ”motorvägar” för mördarsniglarnas framkomlighet.
Inte ens Johan Watz är särskilt optimistisk att den invasiva arten går att utrota för han säger till TT att han inte tror att detta är möjligt.

Varför han och hans kollegor ägnat sig åt att kartlägga sniglarnas förflyttningsmönster i stället för att helt sonika ta död på så många som möjligt verkar därför fullständigt obegripligt.

17 augusti 2020

Överskottsbolaget blev som annan handel


1960 startade FFV överskottsförsäljning av varor från statliga företag, däribland den under lång tid så populära ”Försvarets hudsalva.”

Överskottsbolaget kom under många år att utvecklas och produktsortimentet utvidgades. 

Affärerna gick, trots låga priser, inget vidare och 1992 köptes verksamheten upp av Runsvengruppen, som påstår sig ha ”attraktiva lågpriskoncept” som affärsidé.

ÖoB, som butikskedjan kallas i dag, lockade under många år mig som kund då de verkligen satsade på överskottsförsäljning till extremt låga priser. Vad spelade det för roll om min tandkrämstub eller duschtvål hade text på något annat språk än svenska om innehållet var detsamma och priset betydligt lägre än i övrig handel?

Jag påstår att något nu håller på att hända med ÖoB – och att det inte rör sig om en förändring till det bättre.

ÖoB har som slogan: ”Priset är skillnaden.” Jag påstår att detta inte längre är med verkligheten överensstämmande.

Många varor ligger på en prisnivå som väl möter konkurrens av andra aktörer inom dagligvaruhandeln. Den tandkräm som jag föredrar ska ÖoB ha 27,90 för medan min närbeliggande ICA-handlare begär 25,90 för samma produkt. I just detta fall är priset därför skillnaden en anledning till att jag allt oftare väljer bort ÖoB. (Den danska, än så länge ganska lilla, uppstickaren "Normal" tar 21,90 för samma produkt men de fungerar litet som Överskottsbolaget gjorde tidigare - det är inte alltid alla varor finns.)

Att ÖoB alltmer tycks satsa på hela kedjor av produktmärken, jag tänker på ”Effekt”och ”Clean Touch” inom rengöring, tvätt och disk, gör att själva grundtanken med att köpa upp stora restlager världen runt alltmer verkar höra till en förgången tid.

Jag gillade att besöka Överskottsbolaget för att jag visste att jag alltid skulle göra fynd och komma ut från butiken med varor jag inte visste att jag behövde, till låga priser och ibland av okända märken. Så är det inte längre.

Jag kollar priset noga, noterar bäst före-datum och jämför storlekar med betydligt mer kritiska ögon än tidigare och min shoppingkasse ekar allt ödsligare efter ett besök på ÖoB i dag än för några år sedan.

Ett nytt, verkligt, överskottsbolag skulle väl kunna finna sin plats på marknaden i den alltmer likriktade butikskonkurrensen.

16 augusti 2020

Om respekt och brist på sådan


Jag vill redan från början poängtera att detta inlägg inte på något sätt är menat som antisemitiskt. Det handlar om respekt och brist på sådan och ingenting annat!

För en tid sedan gick en omtyckt bekant bort i en numera välkänd virussjukdom. Han var jude och då denna religion begraver sina döda mycket snabbt så hade jag ingen möjlighet att närvara vid begravningen.

Jag ville dock hedra honom med ett besök vid hans grav och av stor respekt för honom och hans familj ville jag göra ”rätt” och försökte därför ta reda på så mycket jag kan om det som förväntas av mig som besökare på en judisk kyrkogård.

Jag fick veta hur jag bör vara klädd, att jag ska ha något på hjässan och att jag i stället för en blomma skulle ta med mig en sten att lägga på graven.

Då jag fortsatt inte kände mig helt bekväm med den information jag fått mig till livs och sökt fram på nätet så skrev jag ett mejl till den judiska församlingen i Stockholm och bad dem verifiera att jag gör rätt om jag uppfyller de krav jag inhämtat och att jag därmed kan anses visa respekt för den döde?

Nu, flera månader senare är det enda svar jag fått från församlingen ett autosvar som bland annat meddelade:
Vi har tyvärr ingen möjlighet att svara på enskilda frågor.

Jag blir faktiskt en smula provocerad!

Om en församling vars medlemmar kräver total respekt av mänskligheten i allmänhet och av människor i sin omgivning i synnerhet inte omvänt kan göra bättre än vad de själva kräver så tänker jag att lösningen på en del helt onödiga problem står att finna i denna hållning.

Enligt den avlidnes önskan har jag nu sett till att ett antal träd har planterats i Israel. 

Förhoppningsvis kan detta betecknas som ett tillräckligt bevis på min respekt för till hans grav har jag ännu inte kommit!

Vila i frid Peter!

Om du skulle förlora hörseln - vad lyssnar du till sista dagen?


Om du fick veta att du vid midnatt för alltid kommer att förlora hörseln – vad skulle du då ägna resten av dagen åt att lyssna till?

En sådan hopplös fråga men ändå intressant. Jag tror att vi alla skulle försöka hinna med så mycket som möjligt och försöka få med det mesta av allt det vi älskar att höra.

Någonstans i trakterna kring mellanstadiet minns jag att vi kompisar ofta frågade varandra: Om du var tvungen att förlora ett sinne, vilket skulle du välja: Syn, hörsel, känsel, doft, smak eller balans?

Diskussionerna blev ofta hetsiga, vi hade olika åsikter, men när vi gallrat bort ett sinne efter det andra så återstod oftast syn och hörsel som de sinnen som alla ansåg vara tunga att tvingas förlora.

Tvingades jag välja skulle jag behålla synen men det där sista dygnet med hörsel skulle komma att bli mycket, mycket känslosamt.

I SR P1 har det under sommaren gått en alldeles utsökt programserie med 10 minuter korta program med titeln ”Ljudvärld”. På hemsidan är programförklaringen: ”Reportrarna Nils Eklund och Joseph Knevel upptäcker och undersöker ljudvärldar, hörbara och icke hörbara, vad har ljud egentligen för påverkan på oss människor?”

I det senaste programmet tar de bl a upp de konstgjorda röster som möter oss i olika sammanhang, som i telefonsvarare och på platser ute i samhället. Vi får veta att det är svårt att programmera in andningspauser för en AI-röst och att få till ett begripligt tonfall har också sina svårigheter. Den som någon gång har hört SJ:s bedrövliga kvinnoröst säga ”Knivsta” vet exakt vad jag menar.

Hela programserien finns på SR:s hemsida.

I senaste programmet får två personer frågan som inleder detta blogginlägg och jag började därför själv fundera på hur jag skulle lägga upp en sista sommardag som hörande.

Under förmiddagen skulle jag definitivt ägna mig åt naturen. Vågskvalp vid en havsvik och fågelkvitter och lövprassel ute i skogen skulle få ett par timmar.

Jag skulle äta en sen lunch på en välbesökt servering med högt sorl och slammer av porslin och avrunda måltiden med en stark kopp kaffe från en ångande och väsande espressomaskin.

Under eftermiddagen skulle jag prata med så många av mina närmaste som jag lyckas få plats med.

De sista timmarna som hörande skulle jag definitivt ägna åt musikens värld. Country-, pop- och schlagerfavoriter skulle följas av klassiska örhängen.

Under sista timmarna skulle det bli utdrag ur ”Carmen”, ”Madama Butterfly” och musikaler. Jussi Björling, Elina Garança, och många andra skulle finnas med. 

Körsång är också viktigt och Waldemar Åhléns vackra ”Sommarpsalm” skulle vara ett ytterst känslosamt ögonblick.

Tio minuter före midnatt är det så dags för den stora finalen: Jean Sibelius ”Finlandia” i versionen från Last night of the Proms 2017, dirigerad av Sakari Oramo. Pampigare avslutning kan jag inte tänka mig och klangerna skulle leva kvar i min hjärna länge!

Hur skulle du lägga upp din sista dag som hörande?

12 augusti 2020

Kjell Hansson - sammetsrösten många saknar!


Jag envisas fortsatt med att köpa CD-skivor – även om denna min egenhet i takt med spellistor blir alltmer svår att tillgodose.

I takt med att åldern börjar ta ut sin rätt så beger jag mig ofta nedför minnenas allé och finner ofta sajter som ännu en tid kan tillfredsställa mina musikaliska behov.

Alster som en gång gavs ut som LP-skivor (ni som är under 40 får googla) och till och med stenkakor (ni som är under 60 får troligen också googla) finns ofta i remastrade versioner på CD (ni som är under 15 googlar).

Många fynd har det blivit de senaste åren – skivorna som få är intresserade av säljs ofta för en spottstyver.

En finfin artist jag saknar otroligt mycket är Kjell Hansson.

Under 1970-talet gav han ut några LP-skivor och 1979 deltog han i Melodifestivalen
I skuggan av ”Satellit” med Ted Gärdestad, ”Det ligger i luften” med Tomas Ledin och ”Om jag skriver en sång” med Eva Dahlgren hade nog aldrig Kjell en verklig chans men hans ”Mer än bara över natten” lyckades sno åt sig en femteplats i startfältet med tio bidrag.

Två år tidigare hade Kjell en långkörare, som nådde första plats, på Svensktoppen med ”Roslagens vind.”  Andra låtar med honom inkluderar Tove Janssons och Erna Tauros vackra ”Höstvisa”, ”Beatrice Aurore”, ”Vinden har vänt”, "Annies sång" m fl.

Kjell har en fantastisk röst tycker jag men hans skivor går inte att få tag på annat än kanske på antikvariat (apropå ”Beatrice Aurore”). Det är svårbegripligt tänker jag när jag ser att han på nätets musiksajter har många beundrare som uttrycker sin saknad. En samlings-cd skulle helt säkert kunna sälja – åtminstone till målgruppen jag själv tillhör. Enstaka låtar går att hitta på ett par samlingsskivor men jag saknar fortsatt många av de fina visor Kjell en gång spelade in.

När jag spårar de LP-skivor som Kjell gav ut finner jag att dessa såldes på skivmärket ”Aubergine Records.” Att hitta mer information om skivbolaget ifråga verkar vara omöjligt.

Några av skivbolagets utgåvor har senare givits ut på CD men då av EMI så möjligtvis köpte EMI upp en del rättigheter. EMI har sedan dess införlivats i Universal Music Group och tyvärr misstänker jag att Kjell Hanssons vackra röst därmed har drunknat för gott i nutidens mediebrus.

Det är i så fall mycket, mycket tråkigt! Kjell förtjänar en revival!


TT-rubriken kan vara årets lågvattenmärke!


En rubrik ska tydliggöra innehållet i den följande texten på ett lättbegripligt sätt. Det som står i rubriken förväntas att med sina få ord sammanfatta det textförfattaren vill berätta.

Under tisdagskvällen publicerade TT, nyhetsbyrån som åtminstone för många år sedan var en högst trovärdig nyhetskälla, ett telegram som bar följande rubrik:

 

Om någon frågar mig torde denna rubrik vara årets absoluta lågvattenmärke när det handlar om rubriksättning och jag tror inte att bottenrekordet kommer att kunna slås under de kvarvarande månaderna av 2020. TT tar definitivt årets, mindre hedervärda, bottenplacering!

Rubriken är så otroligt märklig i all sin idioti och den väcker så många, helt onödiga, frågor.

När jag först ser rubriken tänker jag: Jaha, TT vill berätta att kvinnor i allmänhet är mördarmaskiner men att de helst väljer ut offer inom den egna familjen. Kvinnor slaktar litet hipp som happ i allmänhet men får en extra kick om offret är en nära anhörig.

Min nästa tanke blir: Jösses, alla feminister har haft fel hela tiden. Det är inte män som begår våld på sina flickvänner och fruar – det är tvärtom! Pilsnerfilmernas fromma hemmafru har aldrig existerat – hon är hushållets Hannibal Lecter!

Ju mer jag stirrar på rubriken desto större utsvävningar gör min fantasi.

I en familj bestående av man, fru och, låt oss säga, två döttrar måste mannen leva med extrem fara för sitt liv - han bor ju med en trojka psykopater!

En kvinna som dödar en vilt främmande människa – får hon mildare eller hårdare straff för att hon, enligt TT, avviker från normen för sin grova kriminalitet?

Så där mal min hjärna på!

För övrigt mejlade jag TT och undrade hur rubriksättaren hade tänkt? Jag fick aldrig något svar. Var jourhavande redaktör måhända en kvinna, redo att bege sig hem till familjen? Brrr!

11 augusti 2020

Kulturen kräver men tar inte eget ansvar


Många är de kulturpersonligheter som på senaste tiden, i mer eller mindre vulgära ordalag, kräver att kulturministern avgår och att de allesammans inom skrået till exempel tillåts få ställa sig på scener framför en fulltalig publik.

I takt med att genomsnittssvensken helt tycks ha glömt allt vad rekommendationer heter när det gäller allas ansvar inför pandemin så tycks även många inom kulturbranschen ha gjort detsamma även om man kan tycka att hyfsat utbildade och pålästa möjligen borde ha en sundare syn på det som sker i omvärlden.

I morse väcktes jag tidigt av en mansröst som högt ropade: ”Ooooooch action!”

Jag tänkte ”vad i helvete?” och studsade upp ur sängen.

Det visade sig att det i, och omkring, en gångtunnel alldeles nära det bostadshus där jag bor så pågick någon slags filminspelning.

Det var kablar, strålkastare, skådisar, scriptor, regissör, ljudtekniker, sminkörer och många andra i en ganska osalig blandning.

Jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ned på min balkong för att studera spektaklet.

Förutom att det blev en hel del omtagningar (hade inte skådisarna läst på tillräckligt?) så blev det bestående minnet att ingen av de deltagande hade förstått ett enda dugg av hälsobehållande rekommendationer utan troligen tillhörde den elitistiska kulturelit som ivrar för ett normaliserande av samhället, oaktat om mormor dör av virusförstörda lungor!

Sminket var uppe i nyllena på skådisarna, scriptan rättade till kostymdetaljer och regissören visade, med handpåläggning, vad han förväntade från de agerande. Inte en plasthandske eller ett munskydd inom synhåll och sannerligen inga avstånd alls mellan alla de som befann sig på platsen.

Jag tänker, inte så särskilt stilla, att det uppenbarligen är jävligt lätt att kräva kulturministerns avgång och yvas över att kulturarbetare inte tillåts utöva sin konst oreglerat. Det är däremot svårare att i praktiken visa att man är mogen nog att ta ansvar fullt ut för uppgiften.

9 augusti 2020

Lotta på Mosebacke minns tiden före sin födsel


I Stockholm har vi under många år haft två gratistidningar som delas ut till hushållen. Företagen Direktpress och Mitti har varit konkurrenter men för ett par månader sedan meddelades det att företagen slås samman. Direkt avgörande var naturligtvis de svikande annonsintäkterna under Corona-tider.

Den uteblivna konkurrensen är tråkig tycker jag, som anser att tidningar har haft sina egna profiler och som skildrat närområdena ur olika synvinklar.

I senaste numret av Direktpress tidningar vandrar vi nedför minnenas allé. I ett stort uppslaget reportage ber reportrarna människor på ute på stan att beskriva hur de minns Slussen som den en gång var.

En av de som svarar är Lotta, 67 år, som bor på Mosebacke.

Lotta beskriver levande hur hon köpte mjölk i lösvikt, hur bryggarvagnarna, dragna av hästar, levererade öl och att snabbköp inte fanns.

Om Lotta verkligen är 67 år gammal så innebär detta att hon är född sent på året 1952 eller under första halvåret 1953.

Den sista hästdragna bryggarvagnen rullade på Stockholms gator 1952, det första snabbköpet öppnade i stan 1941 och försäljningen av mjölk i lösvikt upphörde i början av 1940-talet.

När Lotta var bara ett par år gammal kom den första tetraförpackningen och innan dess såldes mjölk under många år i förslutna glasflaskor.

Kanske är det så att vi, när vi blir äldre, alltmer vill minnas sådant vi faktiskt inte kan minnas. 
I ett romantiskt skimmer tror vi oss se företeelser ur vår barndom som faktiskt inte existerade längre.

Om några få år är jag lika gammal som Lotta är i dag.

Det enda jag tänker på när jag minns Slussen är den sönderrostade, urindoftande trafikcirkusen som fick stå kvar alltför länge. 

Om några år är nya Slussen klar och nya generationer kommer att få nya minnen att lagra tills de en dag får en reporterfråga om vad de minns och då börjar yra om högertrafikomläggningen som skedde mer än 50 år innan de föddes!

8 augusti 2020

Apotek säljer varor "under disk"


Jag har aldrig gillat att raka mig med rakapparat. Nu har jag förvisso inte världens kraftigaste skäggväxt men jag känner mig aldrig renrakad när jag kört en maskin över mitt käkben. Skäggstråna laddar för en aggressiv återkomst och det känns vasst trots nyligen genomförd maskinfärd.

Jag föredrar att även fortsatt använda raklödder och en modern hyvel, med minst tre rakblad. 
Trots god, daglig, vana så är olyckan definitivt framme med jämna mellanrum.

Ett litet, litet felskär, på konståkares vis, så uppstår blodvite. Och som det blöder! Från det allra minsta skärsår i ansiktet kan något uppstå som får mig att tänka Stockholms blodbad.

Genom livet har jag alltid haft ett alunstift i badrumsskåpet. För den som inte vet är ett sådant format som ett cerat, man fuktar det och trycker mot såret. Det svider som hin håle men huden drar ihop sig och blödningen upphör omedelbart – något som innebär att jag slipper bege mig ut bland den så kallade allmänheten antingen full av kirurgtejp eller ivrigt tryckande engångsservetter mot de platser i fejset där blodet flödar som värst.

Nyligen tog mitt mångåriga alunstift slut och jag begav mig till närmaste apotek för att inhandla ett nytt. Tvärnit!

”Nope, det är ett antal år sedan vi slutade sälja sådana” sa människan bakom disken utan att lämna någon närmare anledning.

Nåja, tänkte jag, det kanske är så att ett alunstift är att beteckna som rena ”rävgiftet”, som smutsar ned våra hav och som får cancersvulsterna att stå som spön i alla mäns ansikten? 

Nej, en googling ger inte stöd för den teorin.

Väl hemma gick jag in på ”mitt” apoteks hemsida, samma apotek som jag en stund tidigare hade besökt och som avfärdade mig som en utomjording.

Tänka sig; Apotekskedjan i fråga har alunstift till försäljning i sin webbshop.

Jag känner mig som en kriminell men har nu fått hemlevererat ett alunstift i en anonym kartong och kan nu fortsätta att vara mer än lovligt disträ vid badrumsspegeln de trötta morgnar som väntar när semestern nu närmar sig sitt slut.

5 augusti 2020

Andalusien inför miljonböter för smittspridare


Elías Bendodo, talesperson för det lokala parlamentet i Andalusien, den Sydspanska regionen där Costa del Sol ingår, meddelade i går tisdag att det lokala styret på rekordtid behandlat och beslutat om radikala åtgärder för att stävja Covid-19 viruset.

Om du vistas i ett sammanhang där mer än 99 andra vistas tillsammans med dig och du misstänks vara en smittspridare så kan du dömas till mer än motsvarande sex miljoner kronor, 600 000 Euro, i böter.

Med en upptrappande skala från att ha låtit bli att bära munskydd, något som kan kosta dig en svensk tusenlapp, till att riskera 99 andra människors hälsa, som alltså går loss på 600 000 Euro, så vill regionen nu dra åt tumskruvarna.

Vidare meddelar det lokala parlamentet att de krogar, och andra nöjesetablissemang, som inte följer myndigheternas rekommendationer kan komma att förbjudas att bedriva någon som helst verksamhet under fem år!

Heja Andalusien!

I lagomlandet Sverige vill fortsatt inte många begripa det som riskerar att brisera som en Beirut-explosion senare i höst!

Själv anser jag att det är NU – inte SEDAN – som våra myndigheter borde sätta ned foten.

Efter att i dag ha gjort en dagsresa med SJ från huvudstaden till Norrköping, för ett privat och viktigt ärende, samt ha fått besked om att jag inte har några antikroppar i mitt blod så känner jag att det gungar under fötterna.

Tågresan innebar två diskussioner med medresenärer som satt sig på ”min” bokade plats i hopp om att få sitta själva, tågpersonal som knappast visade sig, en bistro där ingen långa stunder kunde handla på grund av ”tekniska problem” men där folk köade tätt likaväl och andra resenärer som inte verkade fatta att man inte ska flåsa varandra i nacken i kön till de, endast till viss del, fungerande toaletterna så fattar jag; Majoriteten har inte fattat ett dugg!

Därför att dagens beslut från Solkusten förhoppningsgivande! Förhoppningsvis dras tumskruvarna åt i Sverige också. Innan det är för sent!

3 augusti 2020

Bankers lystnad kväver den moderna handeln


Denna semester försöker jag leva en smula sundare än vad jag annars brukar göra men ingen regel som inte har sitt undantag.

Efter att jag i dag lämnat mitt blod för analys av eventuella antikroppar mot viruseländet – Gud vet vad jag ska/kan/bör göra med resultatet – insåg jag att jag befann mig i närheten av en av de få kvarvarande klassiska korvkioskerna i Stockholm. En kiosk som för mig alltid har betytt tunnbrödsrulle med grillkorv och räksallad – oops!

Så blev det även denna dag – jag får ta igen det med sundare måltider de närmaste dagarna men herregud vad gott det är!

Korvhaket jag älskar att besöka är kliniskt rent, fräscht och har en ägare som gärna slänger käft med sina kunder – så även i dag.

När jag satt och mumsade så klev det in en kund som önskade betala med kontanter. Både jag och ägaren förvånades. Vem betalar med cash i dag och vem vet snart nog hur en äkta hundralapp ska se ut?

Jag och ägaren pratade sedan en stund om kontanter, kreditkort och bankers girighet.

Det visade sig att ägaren av en av mina favoritkorvkiosker varje månad, beroende av antalet kunder, betalar mellan 2 500 och 3 000 kronor i avgift till banken för att hans kunder betalar med kreditkort. Är detta verkligen riktigt klokt?

Jag har genom mitt nu ganska långa liv vurmat för att kontanter borde få finnas kvar som betalningsmedel. Många, äldre än jag, kan inte tänka sig annat än att casha upp när de står i snabbköpskassan eller bara vill köpa en grillad med bröd.

Min vän i korvkiosken sa att han har en mycket begränsad handkassa med kontanter just för att kunna välkomna denna grupp av kunder. Möjligtvis är hans tanke rätt men samtidigt så tänker jag, något som jag tidigare konstaterat i min blogg, att vi numera är många som inte vill höra Harry Brandelius, eller längre vill använda cash, när vi hamnar på slutstationen utan vill ha pop, rock och ös in i kaklet och gärna betala med kort!

Jag är redo att ändra min uppfattning om kontanter. Men för att detta ska bli möjligt måste våra lystna (läs vinstkåta) banker fås att förstå att det inte är okej att ta ut de avgifter de gör av våra handlare och av oss som är bankkunder.

För övrigt frågade jag den unge gosse som stack mig i armvecket i dag vad jag borde göra med svaret på provet? Hans svar: ”Ja du, jag vet inte riktigt varför du testar dig för ingen vet ju i dag vad svaret innebär! Du uppmanas fortsatt att hålla avstånd oavsett om du visar dig ha antikroppar.”

2 augusti 2020

SVT misshandlar "Brottsplats Mallorca"


Chansen (jag själv väljer att kalla det risken) är stor att du sitter och tindrar framför TV:n på lördagskvällar just nu och tycker att ”Bäst i test” är fantastiskt. Enligt tillgänglig statistik lockar det utstuderat fåniga hopp- och lekprogrammet storpublik vecka efter vecka. För mig är detta absolut – fullkomligt – obegripligt!

Just fåniga hopp- och lekprogram tycks för övrigt vara en våt dröm för ansvariga programläggare på SVT. Även detta är absolut – fullkomligt – obegripligt!

Samtidigt så tillåts nya serier gömmas undan på så udda sändningstider, och utan tillräcklig trailervisning, att jag förtvivlar.

Jag påstår att många, kanske en majoritet, av alla svenskar någon gång besökt den vackra semesterön Mallorca.

Själv hade jag förmånen att få bo och arbeta på ön en gång för länge sedan och ön har sedan dess en alldeles särskild plats i mitt hjärta!

För några veckor sedan sände SVT det första av tio avsnitt av den lättsammare och roliga deckarserien ”Brottsplats Mallorca”, originaltiteln ”The Mallorca files.” En BBC-produktion som enkelt förklarat handlar om den engelska polisen Miranda Blake (spelad av Elen Rhys), den tyske polisen Max Winter (spelad av Julian Looman) och deras spanska chef Ines Villegas (spelad av Maria Fernandez Ache). Engelskan och tysken paras ihop av den kritiska polischefen som hellre hade sett riktiga spanjorer på posterna.

Hela produktionen är inspelad på Mallorca och jag tror att alla som någon gång varit där, och förresten alla som aldrig varit där, skulle njuta av finfina naturbilder. Den som befunnit sig i gränderna kring katedralen i Palma kommer definitivt att få lust att snarast återvända.

I Coronatider är vi många som får njuta på avstånd.

Det är otroligt märkligt att SVT väljer att sända denna serie på fredagskvällar med starttid strax före midnatt.

Eftersom serien är snäll såtillvida att den inte innehåller grovt våld så skulle den sitta som en smäck på primetime. Men, men, hopp- och lek ska det tydligen vara – både fredagar och lördagar.

Otroligt synd på en så bra serie som bjuder på många garv och deckaruppdrag som hittills alltid slutat med en oväntad twist.

Till min stora glädje läser jag på nätet att BBC har beställt en andra serie på 10 avsnitt och att alla huvudkaraktärerna har tackat ja till att medverka.

SPOILER ALERT!
Den bittra polischefen Ines berättar i en intervju med BBC att en viss förändring kommer att ske senare i denna omgång. Hon kommer att inse vilka toppenpoliser hennes utländska medarbetare är. Dessutom avslöjar hon att hennes karaktär egentligen är en riktig partypingla och att vi kommer att få detta bekräftat i avsnitt nio då hon lär vara kraftigt bakis! 
Hahaha – det ser jag fram emot.

För dig som inte sett serien från start så finns den ett tag till på SVT Play – klicka här!

UD motsägelsefulla om reserestriktioner och smitta


”Vi baserar inte vår avrådan på hur smittspridningen ser ut i ett land utan hur det påverkar rörelsefriheten.”

Uttalandet som gjordes till DN av Utrikesdepartementet tidigare i veckan tycker jag hade krävt ett par följdfrågor av den journalist som fick sig detta till livs.

UD bortser från hur stor smittspridningen är i ett visst land och låter det fulla ansvaret ligga på varje enskild medborgare, något som visat sig vara att begära för mycket. När 60 000 svenskar turistar i Visby, när Ölands stränder överbefolkas, när krogarna i våra städer är tätt packade så borde ministeriet ha förstått att svenskar inte är mogna att fullt ut ta något ansvar i en rådande pandemi.

Den 30 juni togs reseavrådan till Schweiz bort men återinfördes igen den 15 juli efter att de infört tvingande karantänsregler riktade mot svenska resenärer. 30 juli lyfts avrådan bort på nytt och UD bekräftar:
”I Schweiz och Tjeckien fanns karantänsregler som nu har tagits bort” och därmed tillåts vi resa dit.

Nu blir det riktigt förvirrat tänker jag!

Det är nu alltså hur ett land behandlar svenska medborgare som är avgörande för om UD utfärdar reserestriktioner.

Oaktat om landet är drabbat av oroligheter, naturkatastrofer eller pandemier eller på annat sätt skulle vara riskabelt att resa till så står det svenska medborgare fritt att göra det så länge det berörda landet inte bannlyser svenskar. På annat sätt går det inte att tolka UD:s uttalanden.

Med detta sagt så inser jag att den andra vågen av Covid-19 inte torde vara alltför långt borta. I takt med att reserestriktionerna tas bort så har ju bokningarna av resor ökat markant. 
Det handlar ju då plötsligt inte längre om att det bara är svenskar som kan ta med sig smitta hem utan också det faktum att utländska turister från områden med smitthärdar nu välkomnas att besöka oss.

I tider då många svenskar tycks bortse från rekommendationer i allmänhet hade det varit behjärtansvärt om UD varit tydligare i sina uttalanden.