24 mars 2019

Nya TV-avgiften: Högre intäkter men samma reporterbluffar från Public Service!


Vid årsskiftet upphörde den gamla TV-licensen att finnas till. I stället fick vi, till min stora glädje, en mer rättvis avgift där fler är med och finansierar public service.

Intäkterna för public service-bolagen blir högre och vi utlovades redan från start bättre program och mer välriktade satsningar.

Denna helg är, för att citera flera kommentatorsröster, en smula vemodig då skidskyttet och längdskidåkningen avslutar sina långa säsonger. Att få avsluta med att få se de svenska tjejerna begå bragder har varit fantastiskt kul, tillika nervpirrande.

Längdskidåkningen avslutades i kanadensiska Quebec. Att kommentatorerna Jacob Hård och Anders Blomquist berättade om tävlingarna från en studio i TV-huset i Stockholm känns minst sagt märkligt.

Att SVT inte kostar på herrarna möjligheten att kommentera och intervjua på plats i Kanada får mig att ifrågasätta om tv-avgifterna används på det mest ultimata sättet?

Att låta norska NRK stå för intervjuer må vara hänt men hur mycket feeling kan en kommentator få från en mörk studio på Gärdet?

Nu är jag inte fullt ut den sportnörd som detta inlägg kan göra sken av. Jag kommer att glädjas över andra typer av program framöver. Nyhetsbevakningen kommer jag att fortsätta med. Något som föranleder mig att ifrågasätta alla de utrikeskorrespondenter som SVT och SR har runt om i världen. 

Många av dessa gör inget väsen av sig under långa perioder, ibland flera veckor, men får sporadiskt rapportera hem om sådant som händer på plats. Eller på plats? SR Ekots Sydeuropa-korre har sin bas i Paris och rapporterar därifrån om sådant som händer ett par timmars flygresa därifrån.

Jag uppskattar verkligen att få en rapport från reportrar som verkligen är på plats där det händer. Om detta nu inte är möjligt i sportsammanhang så borde det sannerligen inte vara möjligt i andra former av nyhetsrapportering.

Måste Jacob Hård sitta i Stockholm och direktrapportera sport från andra sidan Atlanten så borde också SR Ekots Lotten Collin kunna bevaka Latinamerika från samma plats, eller?

Jag hoppas att sportens kommentatorer får möjligheter att kunna vara på plats där det händer, när det händer.

Med ökade intäkter borde public service kunna bättre än att patetiskt försöka skyla över att en reporter inte alls befinner sig på den plats som vi tittare och lyssnare förväntar oss!

23 mars 2019

SR satsar på nyheter för juniorer - Bra men inte tillräckligt!


Som svårt skadad nyhetsnörd bekymras jag av hur litet många vuxna svenskar bryr sig om tillståndet i världen. Fokus tycks ligga på att instagramma så mycket som möjligt, gärna om oväsentligheter för alla andra än den som instagrammar, eller att synas så mycket som möjligt på Facebook, helst i ofattbart privata sammanhang. Jakten på ”likes” har fått en hel generation att sluta bry sig om annat än att bli ”gillade” i allsköns sammanhang.

Som svårt skadad nyhetsnörd erkänner jag; Jag kollade på ”Hajk” och ”Barnjournalen” när jag var liten. Jag tror att det var där och då som mitt kunskapstörstande och mitt senare ohyggligt stora intresse för samhälle, politik, klimat, konflikters bakgrund och en hel massa annat grundlades.

I dag berättar Sveriges Radio att de i mitten av april börjar med nyhetssändningar för målgruppen 9- till 12-åringar. Jag blev glad av att läsa rubriken men betydligt mindre glad av att läsa fortsättningen.

Första tanken blev ”så alldeles utmärkt!” Dessa barns föräldrar är sedan länge förlorade till social media och spel i sina mobiltelefoner. Dessa barns föräldrar skriker stundtals ut att ”allt är åt helvete” och beskyller alla och envar utan urskiljning. Dessa barns föräldrar läser aldrig en morgontidning, lyssnar aldrig på en nyhetssändning i radio och kollar aldrig in nyheterna på TV. De påstår visserligen att de gör detta, TV4 står ju gudbevars på i fikarummet på jobbet, men vid närmare granskning visar det sig att dessa barns föräldrar diskuterar senaste reklamen.

Jag har bekanta i min närhet, typ i åldern ”förälder till en 9-12 åring” som ständigt chockar mig med sin okunskap om nyhetsläget i världen. Fullt funktionerande i yrkeslivet (nåja, om det krävs goda kunskaper om omvärlden för att klara jobbet kanske de inte är helt framgångsrika) men absolut världsfrånvända. Att till morgonfikat, lunch eller en privat middag ställa en ganska banal fråga om något som inträffat resulterar ofelbart i att jag möts av en fågelholk som säger sig ”inte haft tid” att uppdatera sig. Detta sägs sekunder efter att personen ägnat en längre stund åt att glo i sin mobiltelefon.

Visst, ibland pockar privatlivet på full uppmärksamhet men alltid, jämt och ständigt?

Därför tänker jag att generationen föräldrar till 9- till 12-åringar för alltid är förlorade och att det är helt rätt av Sveriges Radio att försöka rädda generationen under dessa okunniga.
Besvikelsen blir därför stor när jag inser att det bara handlar om 2 minuter på vardagar samt 6 minuter under lördagar.

Jag tror inte alls att idén på nyheter riktade mot barn är fel. Jag tror att många av dessa barn vill veta och kan ett nyhetsprogram på ett enkelt sätt förklara sådant som är av vikt så tror jag mycket är vunnet.

Dock oroas jag av det faktum att Sveriges Radio redan i dag har ett program med enklare nyheter på ett lättare språk, ”Klartext”, som riktar sig till vuxna med t.ex. funktionsnedsättningar eller de som har svårigheter med språket. ”Klartext” sänder korta sändningar på vardagar men av de fyra minuter redaktionen har till sitt förfogande så ägnas minst två åt att berätta om personer med liknande funktionsnedsättningar som lyssnarna själva har!?! Har redaktionen undersökt om detta är vad publiken önskar?

Jag skulle själv intresserat lyssna på ett längre program som belyser livet för de som har olika svårigheter men i ett s.k. nyhetsprogram hör inte denna typ av reportage hemma om någon frågar mig.

Hoppas att Sveriges Radio gör något bra av den nya nyhetssatsningen och att barnen med de förlorade föräldrarna lyckas hitta till programmet! Det skulle snabbt göra juniorerna smartare än sina mammor och pappor!

8 mars 2019

"Veganvänlig" är en djuriskt sjuk kvalitetsbeteckning!


Inför lördagens Mello-final, då jag får ett gäng roliga gäster, har jag nu bunkrat klart.

På rödvinet, det ”etiska”, som jag vet att ett par av gästerna kommer att uppskatta, finns en slags kvalitetsbeteckning som meddelar att produkten är ”Veganvänlig!”

Nähä?

Å jag som alltid trott att rödtjut innehåller blodiga biffar!

Fråga är om den tänkta huvudrätten, med stort innehåll av kött, alls är kompatibel med veganvänligt vin? Och hur funkar det egentligen med dippen, gjord på gräddfil, som serveras till de absolut nödvändiga chipsen till TV-spektaklet?

Den som anser att ”veganvänlig” är en fullkomligt riktig beteckning på produkter som aldrig varit i närheten av någon animal måste sannerligen vara en riktig….kossa!

7 mars 2019

Mello, målbrott, repriser och legionella!


På lördag är det dags för Mello-final. Som vanligt skall jag spendera den tillsammans med goda och galna schlagernördar och förberedelserna är många.

Hur det går i själva tävlingen är svårt att sia om. Jag brukar ju ha ganska många åsikter när det drar ihop sig till Eurovision men brukar inte lägga jättemycket energi på att tycka till om den svenska finalen.

I år kan jag dock inte låta bli!

Jag tänker att det borde sluta med att John Lundvik och Anna Bergendahl gör upp om segern.

Om kidsen får välja så skickar vi Bishara till Israel. Problemet är att gossen troligen hamnar i målbrottet före maj och att det då kommer att vara en helt annan, fullständigt gräslig, version som framförs.

Wiktorias låt är en tröttsam ballad men det som är mitt största problem med numret är att det strilande vattnet säkert kommer få hela Friends Arena att få legionärssjukan inom några veckor.

Arvingarna vann 1993 och framför i år samma låt som då.

Lina Hedlund är för gammal för sin låt, kalla det gärna åldersrasism, och låten i sig sjöng Charlotte Perelli strax före kriget (välj krig själv!).

Nano var en kul nyhet ifjol. Da Capon är aldrig kul!

Jon Henrik gör det han ska men när nu Norge skickar en låt med jojk till Tel Aviv så tror jag att han skulle vara chanslös förutom att ett antal länder får vatten, inte Wiktorias, på sina kvarnar när de påstår att vi i Norden är som vi är och röstar och härmar varandra. Riktigt så är det dock inte!

Jag har hunnit tjuvlyssna på ett antal bidrag som redan är klara för Eurovision och av det jag hört hittills så blir jag mörkrädd. Kan det bli sämsta ESC i mannaminne? Risken är stor!

Island skickar gruppen som på svenska har namnet ”Hat” med låten ”Hatet kommer att segra!” Jag hoppas att EBU diskar den innan gruppens medlemmar ger sig av. I annat fall hoppas jag att den effektiva gränskontrollen på Ben Gurion-flygplatsen gör processen kort med bandet som hotar att ställa till med mer än en scen på just scenen!

Ett annat bidrag som minst sagt sticker ut i år är Portugals. Sångaren måste slå något slags världsrekord i konsten att sjunga falskt. Sjunger han lika illa som han gjorde i den portugisiska finalen i lördags så kommer han absolut att bli det stora samtalsämnet i år och detta inte i helt gynnsamma ordalag!

Mer om vad jag tycker om bidragen i ESC kommer sedvanligt på min blogg längre fram i vår!

Åter till Sverige:

John Lundvik vinner om vi bara ser till uppträdandet. Han själv och hans gospeltjejer är stora solsken och det svänger när man ser dem. Hör man däremot bara låten, utan att se framträdandet, så är det en totalt intetsägande låt. Urtrist!

Anna Bergendahls bidrag är det jag gillar bäst. Men; I TV har det inte gått att höra texten. Kanske har Christer Björkman meckat med ljudinställningarna efter att Anna åkte ur i semin för några år sedan? På skiva är Annas låt outstanding – med ett fatalt undantag. Den saknar både stick och tonartshöjning! Sånt kan innebära katastrofbetyg i schlagernördskretsar!

På lördag kväll vet vi hur det gick! Kanske är vi många som då får trösta oss med att slicka ur chips- och dippskålarna och ta sista slattarna ur de tillhörande förpackningarna med för kvällen obligatoriska drycker!

En enkel Hallsberg - Fredericia tack!


För sisådär 30 år sedan arbetade jag några år som konduktör, eller ”tågmästare” som den officiella titeln var, vid SJ.

Anställningen inleddes med ett antal månader i Mjölby, där SJ-skolan låg, och många var de kunskaper som var tvungna att bankas in till utantill-kompetens för att fortsatt anställning skulle vara aktuell.

Bland annat gällde det att kunna pricka ut minsta lilla håla på en blindkarta över Sverige. Vi som var elever i samma årgång skapade egna ramsor för att hålla ordningsföljden rätt på stationshus i Dalarna, Smålandsskogarna och i den norrländska vildmarken. Hur många kan sätta ut Murjek på en blindkarta? Jag kan!

I dag har jag just tittat på de inledande sändningarna från Skidskytte-VM i Östersund och lyssnat till att ”Sändningarna sponsras av: SJ – Tågresor i Norden.”

Mig veterligt kan man i dag köpa biljetter till Köpenhamn, Oslo, Trondheim och Narvik på SJ:s hemsida men så mycket mer blir bekymmersamt.

Att hålla rätt på vad som är Norden, Skandinavien eller något annat är svårt för många.

SJ, en gång sjukligt geografinördiga, tycks ha spårat ur. Om jag nu inte kan köpa en t.o.r. Seinäjoki – Reykjavik och skidskytte-VM:s reklamslogan helt förvånande skulle stämma!?!