Är mördarsniglars rörelsemönster nödvändig vetenskap?

Det finns forskning och så finns det forskning!

Många forskningsprojekt är viktiga, nödvändiga och förhoppningsgivande. Andra är mer tveksamma!

Under lördagskvällen publicerade TT ett telegram som återgavs av mången medieredaktion i riket.

I ett forskningsprojekt vid Karlstads universitet har Johan Watz, biträdande universitetslektor i biologi, tillsammans med kollegor studerat rörelsemönstret hos mördarsniglar. Japp, du läste rätt!

Johan & Co har chipsmärkt (!) 80 mördarsniglar, klippt olika typer av gångar i en gräsmatta och ställer sig frågor som hur långa förflyttningar sniglarna gör på en dag och hur benägna rackarna är att lämna den plats där de senast sågs?

Jag tänker att när forskningen har löst gåtan med cancer, Parkinson, ALS och många andra vidriga sjukdomar, när ondsinta virus, antibiotikaresistens, rasism, klimatproblem, svält, fattigdom och annat ont inte längre existerar skulle det möjligtvis, inte alls säkert, kunna vara småintressant att ta reda på hur mördarsniglar rör sig.

Forskarvärlden har uppenbarligen outsinlig tillgång på bidragspengar och inget ämne tycks vara för obetydligt att studera.

Jag tror inte att landets trädgårdsinnehavare kommer att bege sig ut i grönskan och medelst nagelsax och luskam skapa nya ”motorvägar” för mördarsniglarnas framkomlighet.

Inte ens Johan Watz är särskilt optimistisk att den invasiva arten går att utrota för han säger till TT att han inte tror att detta är möjligt.

Varför han och hans kollegor ägnat sig åt att kartlägga sniglarnas förflyttningsmönster i stället för att helt sonika ta död på så många som möjligt verkar därför fullständigt obegripligt.