I mejlutskick och annonser meddelar SL,
kollektivtrafikföretaget i Stor-Stockholm:
”Vi är här för dig som
måste resa. Om du har en viktig samhällsfunktion så välkomnar vi dig ombord. Om
du inte har det så ber vi dig att undvika att resa med oss just nu.”
Jag har full förståelse för uppmaningen men ställer mig
själv samtidigt frågan: Hur tänkte ni?
Jag anses ha en samhällsviktig funktion men min arbetsgivare
kan tyvärr inte erbjuda anställda bärbara datorer i tillräcklig mängd. Jag, och
många andra som skulle ha kunnat arbeta hemifrån, tvingas därför ut i
tunnelbanor, pendeltåg och bussar.
Jag har därför under veckan som gått försökt att nyttja
lokaltrafiken på de mest udda tider för att finna fram till när det är säkrast
att resa.
Att stiga upp extremt mycket tidigare än vad jag brukar är
inte framgångsrikt:
T-banevagnarna är fulla med byggnadsarbetare, låglönetagare
och, som jag tror, svartarbetare. Alla vill kunna betala hyra och tillse att de
själva och deras familjer får mat på bordet.
Senaste veckan tycks människors behov av att följa myndigheternas
uppmaningar om att stanna hemma dessutom ha fått ett bakslag. Det snoras,
hostas och svettas i en allt högre frekvens än tidigare.
Det är synd att medmänniskor inte tycks förstå allvaret i
den situation vi nu befinner oss i.
Att SL uppmanar folk att inte resa anser jag dock inte är
deras uppgift. Särskilt inte som företaget samtidigt vägrar återköp av långtidsgällande
färdbevis med mindre än att en galen avräkning sker från den erlagda avgiften.
Det måste falla på våra valda politiker att tillse att
människor ges ekonomisk möjlighet att stanna hemma.
Samtidigt måste alla
människor i Sverige tänka efter: Måste jag ut i kollektivtrafiken? Är mitt
arbete samhällsviktigt? Är det värt att riskera andra människors liv bara för
att jag, egotrippat, beger mig ut i kollektivtrafiken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar