Ännu en gråmulen och trist dag. Allt hemarbetande har börjat göra mig till en soffpotatis och jag inser att här måste det ut och långpromeneras oaktat att vädret är precis så trist att kurande i soffan egentligen lockar betydligt mer.
Lämnar mina hemma-, tillika favoritkvarter och beger mig ut på Enskedefältet. Handskarna är på och jackan knäppt ända upp i halsgropen. Det duggregnar.
Människor jag möter skyndar raskt vidare med blicken riktad rakt ned i backen.
Jag tänker att viruseländet vi drabbats av har fått många medmänniskor att antingen strunta i rekommendationer från myndigheterna eller fått dem totalt asociala.
I höjd med Enskede Ridhus ser jag dig komma emot mig. Du har halvlångt hår som sticker fram ur en uppdragen huva. Dina byxor är aningen för korta och du bär på en tom ICA-kasse.
När du närmar dig ser jag dina stora vackra ögon när du tittar upp. Strax innan du och jag möts bränner du av ett fullständigt fantastiskt leende. Jag ler tillbaka emot dig men inser att mitt leende inte på långa vägar kan leva upp till ditt.
Jag passerar snabbt det trista industriområdet på Årstafältet och beger mig in i nybyggda kvarter i Årsta. Det är fint tänker jag när jag passerar nya kvarter med krogar, butiker och redan julpyntade balkonger.
Vid tvärbanans station Linde ska jag just gå över spåren när jag möter dig igen! Jag avvaktar på min sida av spåren för att låta dig hinna över först – Gud och Tegnell förbjude närkontakt i dessa dagar. Du bär fortsatt på den tomma papperskassen från livsmedelsbutiken.
Du tittar upp och ännu en gång får jag se det vackraste av alla leenden. När du passerar mig säger du försiktigt, nästan en smula blygt: ”Hej igen!”
Jag passerar över spåren, mitt hjärta slår ett par extra slag och jag tänker att jag kanske just blev förälskad.
Efter några meter vänder jag mig försiktigt om. Tänk om du skulle göra detsamma, vad gör jag då?
Tyvärr skyndar du vidare i dina för korta byxor, ditt vackra halvlånga hår under en huva, med dina stora ögon värda att drunkna i och med ett av världens vackraste leenden.
Jag lever länge på mina tankar efter promenaden den där trista novembersöndagen. Det finns fortfarande människor som orkar kosta på sig att le trots eländet som omger oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar