1982 anställdes jag i den stora danska resekoncernen Spies Resor. Min första heltidsanställning i livet innebar placering i turistorten Cala Millor på östra Mallorca. Jag var ensam svensk tillsammans med tre danska tjejer!
Nu tillhör jag de få i Sverige som faktiskt förstod en hel del danska redan som barn – språkintresset och förmågan att härma har det aldrig varit något fel på.
Nu blev det dock något helt annat. Jag förväntades kunna göra mig förstådd via en mikrofon, i en skranglig buss full med danska gäster. Historiska skeenden skulle återges, botanik skulle avhandlas och cochenille-lusens väg till alla damers läppstift skulle förklaras så att det ledde till ”hygge” och ”grin.”
Jag fick otroligt mycket hjälp av den danska popgruppen Shu-bi-dua, knappast omtalad i Sverige.
Gruppen höll sig på vänsterkanten men det struntade jag i eftersom jag tyckte att många av deras låtar var bra och inte gjorde det något att sångaren Michael Bundesen sjöng både fantastiskt och välartikulerat mitt i annars ofta slamriga låtar.
Jag är inte helt säker men jag påstår att jag har de flesta av gruppens låtar på CD. De gav, såvitt jag vet, ut 19 skivor under den tid de existerade.
De var kanske de allra första att påtala att en klimatkris väntade inom en inte allt för avlägsen framtid. ”Costa Kalundborg” är en av mina favoriter. ”Ønskelisten” och ”Danmark” är andra favoriter.
I dag kom beskedet att Michael Bundesen gått ur tiden. Jag fäller en tår och lovar att jag aldrig kommer att sluta att lyssna på gruppen som en gång lärde mig det språk som än i dag är så förknippat för mig med härliga människor och massor av ”hygge!”
Vila i frid Michael!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar