Inte vet jag om det beror på att dagens låtskrivare har
kompositörs-afasi men allt oftare kommer det nya skivor med gammal musik.
Att sjunga duett, i en nyinspelning av en gammal låt,
tillsammans med någon sedan länge bortgången artist, är numera mer regel än
undantag.
Redan 1991 sjöng Natalie Cole duett med sin döde far, ett
antal artister har spelat in sånger där de sjunger med Elvis Presley osv.
För snart två år sedan bestämde sig Peter Nordahl för att göra
orkesterarrangemang och till dessa lägga på Ted Gärdestads röst. Skivan
hyllades och jag fattade ingenting! Jag tvivlar på att Ted själv skulle ha
gillat de nya versionerna, som i min värld inte hade mycket att göra med den
Ted som vi var många som gillade och fortsatt gillar.
Jag tänker krasst att det nog i grund och botten bara
handlar om att suga ut så mycket pengar som möjligt ur en musikskatt som sällan
blir bra i modern tappning men som är klassiker i de ursprungliga versionerna.
Således blir jag numera per automatik skeptisk när jag får höra talas om
liknande tilltag.
Men skam den som inte kan erkänna sig ha fel någon gång!
Minns du syskonduon i gruppen Carpenters, Karen och Richard?
1972 skrev Richard, tillsammans med John Bettis, det som kom att bli en
Billboard-etta, megahiten ”Top of the world.” Carpenters fick två låtar till på toppen
av Billboard under sin karriär och ytterligare 12 sånger som placerade sig topp 10.
Alldeles nyligen, i dec 2018, gavs det i USA ut en ny skiva
med deras mest klassiska hits (den lär släppas i Sverige i början av februari).
Denna gång är de uppbackade av The Royal Philharmonic Orchestra.
Arrangemangen
är skrivna av Richard Carpenter och han själv dirigerar orkestern. Jag är såld
och skivan är definitivt inköpt och går varm!
Jag inser att här mjölkas det ur mera ur en mjölkstinn
kassa-ko men väljer ändå att se Richards tilltag som en gigantisk kärleksförklaring
till sin syster Karen, som hade en av de vackraste rösterna.
Karen gick bort 1983. Hennes hjärta orkade inte längre efter
åratal av att ha lidit av anorexi. Karens död ledde till att ätstörningar kom upp på agendan på
ett sätt som aldrig tidigare.
Jag tror att Karen, hade hon levt i dag, hade varit stolt
över sin bror och hans orkestrering av deras mest älskade sånger. En odödlig
låtskatt som inte blivit sämre av att uppdateras, till skillnad från så många
andra exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar