Strax efter Brexit-valet, men efter att ha hållit sig undan
ett par dagar, meddelade Boris Johnson att han inte kandiderar till
partiledarposten.
Hans förtrogne i kampen om ett EU-uttågande Storbritannien,
Nigel Farage, meddelade häromdagen att han inte längre vill leda sitt parti UKIP.
De båda herrarna som bedrivit en intensiv valrörelse för att
väljarna skulle rösta för ett utträde väljer alltså att kliva av i samma stund
som det börjar ställas krav på dem att fullfölja allt det de lovat på gator,
torg och vid dörrknackningar.
Ingen av dem är längre intresserad av att ta något som helst
ansvar. Boris Johnson sa till och med att hysterin efter valet är regeringens
fel. Att han själv skulle bära någon som helst skuld för denna hysteri
föresvävar honom inte alls!
Att övertyga en majoritet av väljarkåren om något Johnson och Farage inte
själva är beredda att reda ut måste vara så nära uppvigling det överhuvudtaget
går att komma!
Det är lätt att i en obstruktivt oppositionell roll kräva
saker. Att inte stå upp för samma åsikter efter seger borde vara kriminellt!
I dag kallar EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker både
Johnson och Farage för ”opatriotiska” och det är mycket lätt att hålla med
Juncker.
Samtidigt får allt det som hänt sedan den brittiska
omröstningen mig att tänka på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vilket av
dessa partier skulle klara av ett regeringsansvar, och omsätta sina bisarra
politiska teorier i verklighet, i händelse av att de skulle vinna i ett svenskt
val? Troligen skulle båda herrarna Sjöstedt och Åkesson raskt meddela sina
avgångar då de inser att de egna ståndpunkterna egentligen är alldeles,
alldeles, omöjliga att omsätta i praktiken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar