Trettondagskonserten saknade glimten i ögat!

I gårkväll tittade jag, och säkert många andra, på SVT:s traditionsenliga utsändning av ”Trettondagskonserten”, som spelades in i Berwaldhallen några dagar tidigare.

Nämnda konsert brukar vara kul att se för alla, även för de som inte gillar eller brukar lyssna på klassisk musik. Programmet brukar vara fyllt av småroliga nummer och de som deltar brukar sannerligen ha rejält med ”glimten i ögat.” Så var inte fallet i år! I alla fall om någon frågar mig!

Jag blev förvånad när jag i morse läste DN:s recension, signerad Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, av konserten.

Nicholas påstår att konserten bjöd på ”uppsluppen stämning”, något som får mig att fundera på om vi faktiskt sett samma konsert?

Mycket kan man påstå om konserten men ”uppsluppen” är knappast en passande beskrivning!

Visserligen gjorde Petra Mede, som var konferencier, tappra försök att glittra med ögonen men de smålustigheter som hon yppade mellan programpunkterna tycks ha fallit platt inför publiken på plats.

Sångarna gjorde i stort sett vad de skulle. Sopranen Charlotta Larsson har en pipa utöver det vanliga men styckena hon fick framföra var knappast av det gladare slaget. 

”Smugglarkvintetten” ur ”Carmen” bjöd på kvällens sprallighet med killar i läderställ och en trio tjejer i modern tappning. I ett annat stycke från ”Carmen” hamnade huvudrollsinnehavaren själv totalt fel och låg en stund nästan en takt före orkestern. En smula upplivande komiskt om än i botten djupt tragiskt!

Den huvudsakliga stämningen under kvällen var annars begravning och kulmen nåddes nog när Radiokören, iklädda svarta kläder och gravallvarliga, vandrade i flock över scenen och sjöng ”De flyendes kör” ur ”Kristina från Duvemåla”.

Nej, SVT fick nog inte några nya beundrare av klassisk musik denna afton. Tvärtom var det nog många, mot bättre vetande, ointresserade som fick sina fördomar bekräftade om hur klassisk musik kan vara när den är som allra tristast!

DN:s recensent tycker att det var fantastiskt att kören kunde stå på scen och sjunga i takt utan att se dirigenten!?! Hade Nicholas vänt på huvudet hade han sett de tv-monitorer som numera sitter i bakre fonden i de flesta musikhus. Tv-monitorer som visar minsta lilla fingerknyck hos dirigenten.

Redan i början av 1980-talet, då jag själv hade förmånen att sjunga i kören under en uppsättning av ”Madama Butterfly” fanns tv-monitorer. I slutet av andra akten sjunger/nynnar kören en välkänd avslutning ståendes långt ute i kulisserna. Jag, och mina körkollegor, följde vartenda taktslag via tv-skärmar. Nicholas på DN tycks ha missat den tekniska utvecklingen som nu har ett antal decennier på nacken…

Jag hoppas på mer partystämning, och mer ”glimten i ögat”, nästa år när det åter är dags för en trettondagskonsert.

PS! Kolla årtalet på inlägget! Jag har skrivit ett nytt 2016 om samma företeelse!