Om "Spefågel, snuggla och trask" och "Sotarpojken"

Det sägs att den som blir gammal riskerar att gå i barndom igen. Nu är jag själv inte alldeles säker på att mitt stundtals barnsliga sinnelag någonsin har dippat genom åren utan nog befunnit sig på samma härliga nivå jämt.

För en tid sedan kom jag att tänka på ett par barnkulturella storverk, en bok och en skiva, som jag inte läst eller lyssnat till sedan just i unga år och jag satte igång att googla för att se om jag kunde få möjlighet att ännu en gång uppleva det jag mindes som fantastiskt.

När min lärare i årskurs 5, tack Birgit Strand, valde att högläsa boken jag strax ska berätta mer om så var vi i klassen paralyserade av att lyssna på berättelsen. Sällan har en mellanstadieklass varit så absolut stilla som under de veckor då vi fascinerat, upprört och spänt tog del av den hemska berättelsen.

Lisa Tetzner (1894-1963) var en tysk författarinna som med sin make flydde till Schweiz i samband med att Hitler kom till makten. Hon skrev främst barn- och ungdomsböcker och flera av dessa översattes raskt till svenska och publicerades faktiskt först i vårt land. En av hennes böcker brändes för övrigt ivrigt på bokbål i Nazityskland.

Boken jag och mina klasskompisar fick lyssna till heter ”Sotarpojken” (”Die schwarzen Brüder” i original) och handlar om människohandel, barnarbete och slaveri i Europa under mitten av 1800-talet. Tänk vilket absolut, tyvärr, även nutida och dagsaktuellt ämne. Pojken Giorgio blir såld av sina föräldrar och vi får följa hans tillvaro i yrket som titeln avslöjar. 

Otroligt gripande, som jag minns det, och varför ingen nyutgåva inte givits ut under de senaste, minst, 15 åren är för mig obegripligt!

Enligt bibliotekssajten Libris finns boken endast på 13 bibliotek i riket och jag har gjort tröstlösa försök att finna boken för ett eget inköp.

Det andra alstret jag tänkte berätta om är en gammal vinylskiva, utgiven 1977, som jag faktiskt nyligen kom över via Tradera. Ett repfritt exemplar som jag stornjuter av, inte på repeat eftersom min gamla vinylspelare inte har denna finess, genom att ständigt lyfta nålarmen och ta det hela från början igen eller ständigt vända på skivan!

Har du hört talas om verket som i original heter ”Spassvogel, Uhu und Krauz?” Inte det? I en fullständigt briljant översättning, kanske den bästa översättning jag någonsin tagit del av, av Britt G Hallqvist (1914-1997) lyder titeln ”Spefågel, Snuggla och Trask” men jag antar att det inte är så många klockor i riket som ringer bara för att jag berättar detta.

Laci Boldemann (1921-1969) heter den svenske kompositör, med tysk/finsk bakgrund, som komponerat det fantastiskt roliga körverket där vi får möta Fru Popsen som kysser bort sin mops, Sillakungen Hans som slutar sina dagar i en sillburk och tanten och papegojan som spelar ”Priffe” varje söndag och då blir gränslöst oense eftersom de båda fuskar så kopiöst. 

Många andra figurer får vi också lära känna och själva spefågeln och hans vänner snugglan och trasken rumlar runt på gask, troligen vid någon studentnation med mången vintunna. Nu avslöjar jag inte mer!

På skivan ”Tre fasliga fåglar” hör vi utdrag ur Boldemanns verk och de som framför styckena så alldeles otroligt bra och underhållande är Adolf Fredriks Bachkör under Anders Öhrwall, Thomas Schuback på piano och solisten Håkan Hagegård. Vilket rent ut sagt jävla bra gäng!

Att inte denna skiva nyutgivits eller spelats in på nytt är inget annat än en kulturell jätteskandal! Allt som behövs är en kör, en pianist och en solist (själv tänker jag Christopher Wollter)! Kom igen nu någon begåvad kör med barnasinnet i behåll! Här har ni en potentiell dunderhit för alla barn, oavsett om dessa är 5 eller 95 år gamla!

Jag är inget fan av kulturskribenter eller de som har att ansvara för utgivning av böcker och skivor. De verkar så himla upptagna med att bevaka sina egna maktpositioner och, i skribenternas fall, sprida vänsterpopulistisk dynga. Därför förvånar det mig inte ett dugg att jag överhuvudtaget inte fått något som helst svar när jag mejlat det bokförlag som lär ha rättigheterna till Tetzners verk eller det skivbolag som troligen har hand om Laci Boldemann. 

Däremot kan jag tycka att det är fullständigt uruselt att jag inte får ens ett ”Tack, men nej tack” när jag efterlyser nya utgåvor av två verk som borde kunna sälja i mycket stora antal! Skäms förläggare!

Jag avslutar detta inlägg med två briljanta Britt G Hallqvist-rader ur ”Spefågel….”. En uppmaning så god som någon:

”Nu slutar visan. OBS! Kyss inte bort er mops!”