Om schlagerstart, kisspauser och skämskuddar!

Så är schlagersäsongen här igen. Med blandade känslor, skräckblandad förtjusning och upprörda känslor! Precis så där som en riktig ”Mello”-kväll ska vara!

Samtidigt som den första delen av det sex veckor långa, alltför långa, svenska ”dramat” tog sin början så avgjordes finalen i vårt södra grannland Danmark. Med många svenska låtskrivare som lyckats med konststycket att ännu en gång skriva typisk dansk ”Melodi Grand Prix”-musik. En halvtrist föreställning där segrarna, gruppen ”Anti Social Media”, framförde en ytterst ordinär poplåt som om den inte växer efter flera lyssningar kommer att få svårt att kvalificera sig vidare från semifinalen i Wien.

Den första svenska deltävlingen bjöd, förutom röstningstrassel, på utmärkta programledare i Sanna och Robin men med musikbidrag som förhoppningsvis inte kommer att ha med slutuppgörelsen på Friends Arena att göra.

Saade hade förlagt all sin sång nasalt, Jessica Andersson har varit med sedan eldkvarn brann och bidrog med förra årets vinnarlåt i en betydligt sämre version och Molly fick aldrig sina förtjänta röster eftersom den nya appen tog 10 minuter att ladda ner och programmet redan var inne på låt 3 innan någon kunde rösta via app-skandalen!

Sissela Benns rollkaraktär ”Filippa Bark” var lite smårolig! För nio-tio år sedan då vi först mötte denna existens! Denna lördagskväll blev det, åtminstone för mig, åtskilliga kisspauser så snart Filippa blängde på mig från tv-skärmen. Tilltalet som karaktären har kanske kan roa tre-åringar, och vi ska vara medvetna om att många sådana säkert satt i tv-sofforna och tindrade på lördagskvällen, men oss lite äldre!?! För mig, och jag tror de flesta andra, blev det skämskudde fram och tankar om att det är ovärdigt ”Mello” att fortsatt idiotförklara publiken.

Törs vi hoppas på att Sissela vågar ta steget ut och helt enkelt avliva Filippa i nästa del av schlagern?

Dessutom tror jag att vi är många som längtar till schlagerkvällar utan att Christer Björkmans skugga kastas oss i nyllet och nya infallsvinklar år efter år lyser med sin frånvaro.

När ett inbitet schlagerfreak som jag själv börjar dra öronen åt mig har det nämligen gått långt, mycket långt!