Jag gillar många sorters musik, bl a klassisk sådan, men
inser att alla inte delar den åsikten.
De mest rabiata hatarna av just klassisk musik brukar jag
försöka övertyga genom att föreslå exempel på denna musikstil som ingen
egentligen borde kunna hata, t ex favoritversioner av "Carmen", Ravels "Bolero" och en hel massa andra!
Sedan dagarna före jul har jag fått ännu ett skäl. Även om
de som verkligen påstår sig vara älskare av klassisk musik aldrig någonsin
skulle erkänna att mitt nya skäl alls har med klassisk musik att göra.
Jag tittade på en julkonsert, inspelad i Frankrike, i SVT och blev
lycklig över ett stycke som spelades. Å nu kommer det som jag skäms för; Jag kände
inte till kompositören. Något jag sedan dess har fått äta upp eftersom ett par
personer i min närhet visste att berätta att de minsann hört talas om honom
trots att de inte ville erkänna sig vara pålästa!
Stycket jag hörde spelas hette ”Fiddle-Faddle” (visste ni
förresten att karamelliserade popcorn i USA, gärna med kolasås, kallas just
Fiddle-Faddle?) och kompositören hette Leroy Anderson.
Jag har nu lärt mig min läxa genom att googla och läsa!
Leroy Anderson (1908-1975) föddes av svenska föräldrar i Massachusetts, fick en
trombon i present av sin far redan som knatte och snackade engelska, svenska, danska,
norska, isländska (!), tyska, franska, italienska och portugisiska!
Andersons kanske mest berömda stycke spelas delvis på
skrivmaskin (ja, jag vet att ni som är yngre än 30 år inte förstår vad jag
menar!) och heter ”The Typewriter”. I juletid spelas ofta ”Sleigh Ride” på
radio, ett stycke som avslutas av en trumpet som låter som en häst! Andra
stycken framförs delvis på t ex sandpapper!
De som påstår sig vara musikkännare och lovprisar klassisk
musik brukar avfärda Leroy Anderson som ”classic light” och fnysa föraktfullt.
Själv är jag nybliven lycklig ägare av en dubbel-cd med
Andersons musik och kan konstatera att det är otroligt många fler musikstycken
än de ovan nämnda som jag känner igen men som jag aldrig haft en aning om vem
kompositören till dessa stycken är.
Hur som helst; Det är kul musik. Kortare stycken, inte
sällan i ett rasande tempo!
Boston Pops Orchestra, under ledning av Arthur Fiedler,
måste nog anses vara världsmästare på att spela Andersons snabbare stycken i
kompositörens avsedda tempo.
När andra orkestrar bränner av ”The Typewriter” på
runt 2 minuter gör Boston Pops det på 1 min och 35 sek. ”Fiddle-Faddle”, gör de
flesta orkestrar på 3,50 minuter när kompositören egentligen tänkt sig stycket på
ca 3,10!
Närhelst jag har en deppig stund, har svårt att finna energi
eller tycker att dagen bara är trist i största allmänhet lyssnar jag på ”Fiddle-Faddle”
och vips så är dagen räddad och jag får en hel massa saker gjorda!
Har du aldrig gillat klassisk musik, för ja den liras av skickliga
symfoniorkestrar, så testa Leroy Anderson. Det kan vara en helt ny värld som
öppnar sig för dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar