En nioårig pojke trycks ned på ett stengolv på Malmös
Centralstation. ”Förövaren” är en väktare som enligt medieuppgifter hade att
kvarhålla nioåringen tills dess polis anländer till platsen.
Händelsen filmas och läggs ut på nätet, först hos
Sydsvenskan. Allmänheten rasar och gapar om övervåld och brott mot
barnkonventionen. ALLA hatar väktaren för det han utsatt pojken för.
I dag får vi t.o.m. Rikspolischefen Dan Eliasson:s åsikt om
saken då denne i ett skriftligt svar till Barnombudsmannen konstaterar att ”bilderna
lämnar ingen oberörd.”
BO Fredrik Malmberg hade tidigare ställt frågan om det
möjligen är så att barnkonventionen hade åsidosatts av väktaren?
Jag kan hålla med om att det faktum att Malmöpolisen inte
bums inledde en förundersökning om händelsen på stengolvet är korkat.
Jag blir dock kraftfullt imponerad när jag läser den text som redan publicerats på nätet och som troligen lär komma i
morgondagens DN. Hanne Kjöller, en ledarskribent som jag med skräckblandad
förtjusning gärna läser, ibland av ren skräck och ibland förtjust, konstaterar
att alla upprörda känslor så här långt varit otroligt endimensionella. Hanne är
inte ”beredd att ta gift på” att väktaren använt för mycket våld mot pojken
även om åldersskillnaden visserligen är en försvårande omständighet.
Jag delar tills vidare Hannes åsikt i frågan!
Så länge väktaren, eller vem som helst annars i Sverige,
inte åtalats och dömts, i domstol, inte av pöbeln, så är han oskyldig.
Det står vem som helst fritt att framföra sina åsikter! Så
fin är nämligen den demokrati och yttrandefrihet vi åtnjuter i vårt vackra
land!
Däremot hade jag kanske valt att avstå att uttala mig, hade
jag varit Rikspolischef! Det är snudd på ”ministerstyre” om vår högste
polischef ventilerar åsikter, och därmed föregår en eventuell rättsprocess, i ärenden som inte på långa vägar nått
domstolsskranket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar