Om outnyttjade läkare och vård i förfall!

I en intressant artikel i lördagens DN får vi följa med läkaren Anders Flood under ett femtontimmarspass som jourhavande läkare, en sådan som gör hembesök när den som blir risig är alltför risig för att ta sig till en vårdinrättning men inte tillräckligt sjuk för att få ambulanstransport.

Under arbetspasset som DN:s team följer Flood får han ”bara” två uppdrag och han är själv förvånad över hur få larm han får.

Allt som oftast kan vi i media ta del av fall där folk ligger hemma i svåra plågor och ibland hinner avlida innan hjälp når fram. Vem minns t ex inte fallet med den spruckna mjälten 2011 där en man, under svåra plågor, inte lyckades övertyga 112 om att han var döende. 2014 avled en kvinna med bukhinneinflammation efter att ha avfärdats som vinterkräksjuk. Osv osv.

Vid en fallolycka för flera år sedan ”lyckades” jag bryta ett ben på flera ställen. En anhörig ringde 112 och försökte i flera minuter övertyga sjuksköterskan som hade att fatta beslut om ambulans att en sådan var nödvändig. En av frågorna hon ställde var om det verkligen inte fanns någon möjlighet att jag kunde pallra mig iväg till akuten på egen hand? Först när jag själv skrek efter luren och lyckades övertyga (den kostnadsmedvetna?) människan och hon begrep att jag var på väg ned i chock så gav hon med sig. Det är en sådant minne som jag kommer att bära med mig, med stor otrygghet, till döddagar!

I en uppföljning till artikeln om Dr Flood så intervjuar DN Peter Lundqvist, chef för landstingets enhet för allmänmedicin. Lundqvist säger att de vid landstinget ”måste utöka kriterierna för att larma ut jourbilarna.” Jaha, och det kom han på bara sådär eller? Vilket geni!

Jag begriper att det är många som larmar sjukvården, 1177 eller 112 helt i onödan och att det säkert kan vara svårt att via telefon göra bedömningar om hälsotillståndet hos den uppringande. Samtidigt är det ju helt enkelt oacceptabelt att en jourläkare, beredd och med stor vilja att arbeta under sin tjänstetid, inte utnyttjas fullt ut.

Den som larmar i onödan borde kunna krävas på betalningsansvar av samhället. Samtidigt måste de som verkligen behöver hjälp kunna räkna med att få sådan när olyckan, eller sjukdomen, är framme!

Jag börjar bli alltmer orolig för att bli gammal, kanske drabbas av sjukdom och i en svår stund avfärdas av en sjuksköterska i telefon! Ibland hjälper inte en Alvedon eller ett varmt fotbad och i sådana stunder borde vi alla kunna lita på att hjälpen står att finna! 

Uppenbarligen är det inte så i dag! Skrämmande!