Rör inte min Lucia!

Det är helt okej för mig att det finns människor som jublar när en färgad pojke får vara Lucia. När pojkar i största allmänhet får vara Lucia. När lussefirandet sker på jetski i Stockholms ström. När lussefirandet blir så urvattnat så att traditionen bara blir till trams. Alla har rätt till en egen åsikt!

Så även jag! En fullkomligt rabiat lusse-taliban av absolut mest insnöade sort som kräver räfst och rättarting. Något som en rasande hord av påstått ”toleranta” människor inte vill tolerera och som vill förneka att sådana som jag överhuvudtaget ska få ha en åsikt! En mobb av traditionsurvattnare av värsta sort!

Läser att det inte blir någon officiell Lucia i min barndomsstad Södertälje. Inte heller i Mönsterås och troligtvis inte i en rad andra städer och samhällen heller. Blir bedrövligt bedrövad!

Anledningen är att det inte längre finns tillräckligt många aspiranter som vill, eller kan, varken sjunga eller bevara en ljusmysig musikstund i vintermörkret!

Kulturskolans utarmning är förstås en anledning till att ungdomar i dag väljer bort musicerande i allmänhet och sång i synnerhet, om det inte handlar om att köa för att få vara med, och utnyttjas, i TV:s, mestadels talanglösa, talangtävlingar.

På tisdag kommer SVT att sända ännu en Lucia-morgon utifrån ”provinserna”. Sändningen kommer alldeles säkert att innehålla ”nya grepp” och barnen och ungdomarna kommer alldeles säkert att sjunga bara ”lagom” bra.

Själv kommer jag på tisdagsmorgonen att ta plats i en av Stockholms kyrkor för att få lyssna till elever från Stockholms musikklasser och Stockholms Musikgymnasium, f.d. Adolf Fredriks musikskola, tillika ”min” gamla skola. Inga, och jag menar verkligen inga, andra barn och ungdomar kan framföra en Lucia-morgon lika vackert som eleverna från denna anrika institution!

Tanken kommer att slå mig att det nu, med bara några få år, är 40 år sedan jag själv stod framme i koret tillsammans med mina klasskompisar och parallellklasskompisar. Jag kommer att förvånas över hur många av låtarnas barytonstämmor som jag fortfarande kan.

Framför allt kommer jag att drabbas av en timmes konstant ståpäls och pappersnäsdukarna kommer att komma väl till pass när de nostalgiska tårarna sakta börjar trilla nedför kinderna.

Rör inte min Lucia!