Om en oförsäkrads tiggeri och nya resplaner!

För fem månader sedan vållade Daniel Winroth åtskilliga tidningsrubriker i Sverige. Han var 23-åringen som låg förlamad på ett sjukhus i Japan, drabbad av den ovanliga sjukdomen Guillain-Barrés syndrom.

Daniel hade kommit till Japan för att studera några månader tidigare och han var oförsäkrad.

För att få hem Daniel startade familj och vänner en insamling där mestadels okända människor lyckades skrapa ihop en sisådär 750 000 kronor.

Nu intervjuas Daniel i gratistidningen i Stockholm, Mitti, och han säger i en kommentar:

”Jag var förvånad över att det var så många som bidrog. Det handlade inte om några småpengar precis.”

Att han skulle ha framfört ett, från hjärtat kommet, tack till alla de som bidrog till hans hemfärd med privat ambulansflyg framgår inte av den färska intervjun!

Tvärtom meddelar han nu, efter att ha återhämtat sig, att han har för avsikt att återvända till Japan för att återuppta sina studier.

Är det bara jag som blir provocerad?

Hade det inte varit klädsamt om Daniel, hans släkt och vänner hade samlat ihop en skälig summa och skänkt till något välgörande ändamål innan nya resor kommer på tal?

Han påstår sig ha fått nya insikter efter det som hände: ”Bland annat hur det är att vara helt förlamad, men också hur krångligt det är med all byråkrati.”

Jag har tidigare i min blogg konstaterat, vid flera tillfällen, att svenskar är mer än naiva när de ger sig ut i världen utan försäkringar och sedan förväntar sig hjälp av staten för att fraktas hem. Det är inte annorlunda denna gång.

Förhoppningsvis tecknar Daniel inför sin nästa tripp ett heltäckande försäkringsskydd. Men om detta blir fallet får vi heller inte veta i den puttinuttiga intervjun i Mitti!