Om svensk tv-publik, betonghäckar och fantasilöshet!

Jodå, första säsongen, för snart 150 år sedan känns det som, satt jag som ett tänt ljus framför TV:n. Andra säsongen var nästan lika bra. Sedan har mitt intresse sakta avtagit. Jag är nog inte mycket för konceptuellt tjatande typ ett mantra som gått i stå!

Numera kan det gå flera fredagar då jag inte tittar på ”Doobidoo” och inte mår jag dåligt av det! Tvärtom!

I dag berättar Aftonbladet om Lasse Kronér som efter intensiva förhandlingar med SVT fått igenom ytterligare säsonger av ”Doobidoo” och ”Smartare än en femteklassare”.

Vi får veta att Lasse fått erbjudanden om guld och gröna skogar från kommersiella tv-kanaler och dessa erbjudanden har han säkerligen gjort sig förtjänt av.

Min invändning är i stället om det fantasilösa i att traggla om samma program år efter år efter år. Snart är det dags för ”På spåret”, ett program som ständigt tar vid där ”Doobidoo” slutar.

Förvånande nog har programmen fortsatt skyhöga tittar-tal!?! Är svenska folket inte mer krävande än att de, med halvöppna munnar och kanske dreglande, tycker att det är toppen att titta på samma sak som de tittat på sedan Eldkvarn brann?

Kan verkligen inte lättsam fredagsunderhållning göras på andra sätt än de redan befintliga?
Jo säkert, men de som sitter på lysande programidéer kan, som det verkar, stånga sig blodiga så länge betonghäckar som ”Doobidoo” och ”På spåret” lycksaliggör en publik som inte tycks orka tänka tanken på något nytt utan av någon slags fredagstrygghet vill låta allt vara som det alltid har varit!