Jodå, det hände faktiskt rätt ofta att jag lyssnade på Kent när han ledde programmet som liksom blev ett med hans person.
Hans värmländska, lugna röst var lagom att höra på lördags- och söndagsförmiddagar. Särskilt om den egna ”kvällen innan” hade varit av mer turbulent slag.
Att höra honom, vecka efter vecka, uttala dansbandet Black Jacks namn, på sitt alldeles egna sätt, resulterade i ett, inte elakt utan lite larvigt ömsint, leende.
Flera media i dag citerar Kents ”gode vän”!?! Det stör däremot något alldeles överjävligt mycket!
En person som varit sambo med den nu bortgångne i 37 år, eller vad det nu var, förtjänar att omtalas som åtminstone ”sambo” men ännu hellre ”älskade”! Tidningarna som beskriver Jahn, sambon, som en ”god vän” kan ställa sig allra sist i kön för de fördomsfulla! Strax efter Isinbajeva!
Minns jag fel eller var inte Kent Finell på något vis "mobbad" av media under 80-talet eller så? Jag har för mig att det fanns en klick som ofta gav sig på honom. Och att han fick hjälp från någon kvinna som kom till försvar. Jag tänkte jämt på det när hans röst dök upp. En bra radioröst. Ett sympatiskt uttryck. Men det är inte ovanligt att just duktigt folk försvinner från radion, trots att de verkar som gjorda för att befinna sig där. En varm tanke till Finell hursomhelst.
SvaraRadera