Läser TT-telegrammet som berättar att Norrtälje ska inleda
ett försök med att skicka ut hjärtstartare medelst drönare till skärgårdsöar
när någon olycksalig öbo drabbats av infarkt.
Marina Filipsson vid Norrtälje kommun säger till TT att hon
hoppas att det ”ska bli ett komplement till den vanliga räddningstjänsten” och hon
får det att låta som om drönaren är alternativet som framöver kommer att stå
tillbuds när pumpen lägger av.
Järnvägsstationer, flygplatser och andra platser där många
människor rör sig blir i allt större mängd utrustade med hjärtstartare och där
är tanken att redan inom några sekunder, då det handlar om just sekunder, efter att en medmänniska fallit livlös
till marken ska räddningsinsatsen kunna påbörjas i väntan på proffsen.
Norrtälje tänker genomföra ett tjugotal ”flygningar” med
drönare för att testa om liv på detta sätt kan räddas.
Jag tänker att om man drabbas av en infarkt ute i skärgården
så ska man nog inte ha alltför stora förhoppningar om att få vara med i matchen
under en morgondag.
Samtidigt ser jag framför mig hur ett gäng teknikfantaster
jobbar febrilt med att ställa in koordinaterna på en drönare med
hjärtstartarutrustning för att skicka iväg denna ut till en avlägsen holme.
Tillåt mig vara skeptisk!
I stället för att utarma ambulanshelikopterverksamheten, med
skickliga akutläkare ombord, så borde ansvariga landstingspolitiker ställa sig
frågan om drönare är svaret när en människas liv akut är på upphällningen?
Det finns säkert massor med praktiska användningsområden för
drönare. Post skulle kunna distribueras när Postnord nu inte håller måttet.
Mediciner skulle kunna flygas ut i ödemarken. På sikt skulle
användningsområdena kunna bli hur stora som helst.
Men att tro att en hjärtstartare, på väg en längre sträcka,
skulle kunna förhindra ett plötsligt dödsfall är att tro för mycket. Tror jag i
alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar