Om att bre ut sig, skreva och revirpinka

I december ifjol lanserade Metropolitan Transportation Authority, som bl a ansvarar för tunnelbanan i New York, en kampanj för att försöka få män att inte sitta så bredbent ombord på tågen.

Jag tror att vi allesammans har upplevt oss trängda av folk som inkräktar på våra revir eller bara tar för mycket plats i största allmänhet.

GP:s Joakim Lamotte skrev en krönika i helgen om det som kallas manspreading, skrevande män. I lätt ironisk ton påstår han sig vara feminist men att han inte kan rå för att han skrevar på spårvagnen. Han säger sig ha en kroppsdel som förhindrar honom från att ta mindre plats än vad han gör, trots att han påstår sig bara ha en ”normal standardutrustning”. Han säger att han hoppas att hans pung ska få bli lämnad ifred medan han själv tänker fortsätta skreva.

Allvarligt talat; Lamotte diskvalificerar sig själv i debatten om han tror att hans ”paket” är av den digniteten att det krävs skrevande i den högre skolan! Förresten; Varför står han inte upp i spårvagnen? Slår pungen i golvet då? Kanske dags att gå dygnet runt med suspensoar?

I dag publicerar GP en intervju med Petri Kajonius, forskare vid Göteborgs Universitet. Kajonius menar att skrevandet ytterst handlar om kampen om revir och att denna kamp pågått ”sedan vi levde på savannen.” Han menar vidare att alla de som skrevar säkerligen kommer att fortsätta med detta och därmed är att betrakta som hopplösa fall. För den som hamnar mittemot eller bredvid en ”skrevare” är det bara att bita ihop eller att byta plats.

Det finns mycket som irriterar i kollektivtrafiken:

Ett klassiskt exempel är de som ställer väskor och matkassar på sätet bredvid sig själva och förväntar sig att kassarna ska få ha sin sittplats medan andra resenärer får stå.

Själv har jag oerhört svårt för folk som hysteriskt tuggar tuggummi med öppen mun samt de som lyssnar på musik via hörlurar i en volym som får tinnitusen att ivrigt vänta på att få bryta ut även på oss som sitter nära. Eller vad sägs om de som diskuterar underlivsproblem via mobilen medan vi andra mest längtar efter kaffe eller en snar hemkomst?

För att inte tala om alla de nedskräpare som struntar i att ta med sig gratistidningen av tåget eller bussen och troligen inbillar sig att någon annan tar hand om den.

Just nu är det dock allra mest irriterande med alla stillastående rulltrappor i Stockholms t-bana. Jag levde i tron att en samlad brigad av rulltrappstekniker skulle skickas ut redan samma dygn som stoppet infördes. Nu ser det ut som att vi får leva utan fungerande rulltrappor i lång tid framöver. Det är ganska så oacceptabelt!

Nä, nu har jag brett ut mig tillräckligt för i dag!