Jag tänker att Me too-kampanjens grundare nog haft som idé
att visa att tjejer, i alla åldrar, ska framstå som starka. I stället tycks
hela soppan visa alltmer på det motsatta!
Att Martin Timell tycks ha fått härja fritt i beskydd av TV4
framstår som obegripligt ofattbart och hela TV4-ledningen borde få sparken.
Omedelbart. Att Martin säger sig vilja söka hjälp, och ber om ursäkt, är bra om
än inte tillräckligt.
"Me too" har fått decenniegamla övergrepp att poppa upp och
någon karenstid för vad som är värt att publicera tycks inte finnas.
Expressen berättar om den utomordentligt populäre
programledaren Lasse Kronér, som sägs ha trakasserat en tjej som kallas för ”28-åringen.”
Försvårande för kvinnan är att hon något år senare, efter att Lasse blivit
varnad av sin arbetsgivare, blev tillsammans med Lasse och att de hade ett
förhållande som ”28-åringen” nu, flera år senare, kallar för ”destruktivt.”
Varför berättar Caroline Giertz först i dag att Timell
hängde fram paketet för henne på en fest för länge sedan? Varför polisanmälde
hon honom inte samma kväll det hände?
Kampanjen ”Me too”, ter sig alltmer som en kamp mellan kvinnor
där den som kan avslöja sin egen utsatthet som den allra värsta vinner! Vad är
ytterst oklart!
Historien med Kronérs ”28-åringen” får mig, än en gång, att
tänka att den kille som i kväll följer med en kvinna hem och de älskar, efter
samtycke, får passa sig. Inte bara på onsdag om tio dagar utan om några år kan
kvinnan ifråga komma att tycka att oktoberlördagens sängtumlande 2017 kanske
inte var så bra som hon hade hoppats på. Vad mannen då ska kunna säga till sitt
försvar är inte bara svårt utan en ren omöjlighet!
Det mest destruktiva just nu är dock inte ”28-åringens”
förhållande med Lasse Kronér; Det är de, ooops kvinnliga, mediechefer som
försöker förklara hur de tänker!
Aftonbladets Sofia Olsson Olsén och SVT:s Charlotta Friberg,
båda ansvariga utgivare, försöker i media förklara varför de namnpublicerar i
vissa fall, och därmed frossar i dessa fall, men avstår från att göra detsamma med personer som har samma
arbetsgivare som de själva.
Tro mig; Jag har läst båda deras förklaringar ett
antal gånger och något mer utstuderat svammel är svårt att finna motsvarighet
till inom svensk journalistik. Båda damerna har förklaringar som saknar all
form av logik och nästa gång de skulle vilja uttrycka sina åsikter, särskilt om
det hettat till ordentligt, så borde de avstå från att närma sig tangentbord
eller mikrofoner! De är helt enkelt inte trovärdiga!
Jag skäms över de manliga medmänniskor som fortsatt tror att
en mejlad bild på de egna könsorganen tacksamt tas emot av alla. Jag skäms över
de män som grabbflabbigt tycker det är okej att ta en medmänniska på rumpan
eller brösten. Jag är otroligt trött på de, ”hö-hö-hö", killar som finner det
lämpligt att i tid och otid dra homofoba skämt runt arbetsplatsers fikabord.
Därför har ”Me too” all form av existensberättigande. Men
inte på det sätt som just nu utspelar sig i Sverige och i svensk media!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar