Mess i Guds namn från Jehovas Vittnen? Nej tack!

Trots att jag har mina telefoner spärrade i NIX-registret så ringer påstådda finansföretag i parti och minut för att erbjuda mig hjälp med mina lån. Lån som jag inte har!

Samtalen besvaras aldrig av mig. Däremot spärrar jag numren snorvalparna ringer ifrån i samma takt som deras arbetsgivare skaffar nya abonnemang. Spärrlistorna är sedan länge betydligt mycket längre än listan över mina riktiga kontakter.

Är det inte dags att helt och hållet totalförbjuda telefonsamtalen från helvetet?

Fast kanske vi ska tillåta att de som tror sig representera himmelen kanske borde få fortsätta att telefonledes trakassera? Fast då avser jag ju absolut inte bratsen, varav alla killar heter Markus eller Andreas, som tror sig kunna lösa allehanda icke-existerande finansiella bekymmer!

GP berättar att Jehovas Vittnen i Danmark nu infört ett nytt grepp i kampen för att övertyga oss om att födelsedagar, blodtransfusioner, oheterosexuell läggning, nikotin och alkohol är av satanistisk ondo.

I takt med att folk slutar att öppna sina dörrar för dörrknackarna som är tvingade att missionera på detta sätt så nöjer sig inte ”de utvalda” (vars numerär överstiger antalet platser i det paradis de tror sig komma till en dag) med att lägga en hopplös pamflett i brevinkastet.

Nej nu ska det messas också med käcka budskap som t ex ”Ta del av Bibelns recept på lycka.”

GP har försökt nå representanter för svenska Jehovas Vittnen för att höra om vi även kan förvänta oss SMS i Sverige men tidningen har inte fått någon respons på sin förfrågan. (Dumt att väcka den ”utvalde” björn som sover GP!)

Nåja, hur som helst, jag funderar på hur jag ska lägga upp taktiken när messen börjar komma?

Ska jag besvara messen med några direkt anstötliga frågor? Eller ska jag slå till och bjuda hem de hjärntvättade för en initierad diskussion om livets förgänglighet?

Bör jag gå ut stenhårt och berätta om min sexuella läggning, att jag räddats av en blodtransfusion en gång, att jag brukar nikotin och att jag mer än gärna tar mig en rejäl stänkare på fredagskvällen efter en tuff vecka på jobbet och att jag gillar födelsedagsfiranden? Eller ska jag ta det litet pö om pö?

När ska jag kräva att få säga lika mycket om min egen ”tro” som de vill säga om sin?

Kan jag messa tillbaka långa haranger om det hemfridsbrott jag anser mig utsatt för eller ska jag bara skita alldeles, inte särskilt högaktningsfullt, fullständigt i att de, enligt mitt synsätt, missar en stor del av det som för de allra flesta kallas för livet bara för att de inte själva vågar ifrågasätta det de matats med sedan tiden de diade sin hjärntvättade (väna?) moders bröst?

Nej! Får jag ett mess ”i Guds namn” så ska jag noga överväga möjligheten att polisanmäla! Många är brottsrubriceringarna som skulle kunna vara aktuella!